Detta är en bild av mitt inre

fredag 30 juli 2010

Lite närmare...

...kärringstatusen har jag nu kommit. Jag har nämligen bakat bullar. För andra gången i mitt liv. Jag höll på att slänga degen där ett tag, det var så kletigt och då trodde jag att jag gjort något fel. Men jag framhärdade. Och de blev väldigt goda. Och innan jag kom ihåg att fota min duktighet så var bullarna slut. För det strömmade in lite folk med jämna mellanrum och jag kände mig så stolt över att kunna bjuda på hembakta bullar och vips så var de borta. Nu får barnen tyvärr vänta ett tag på nya bullar. Tills jag blir en riktig kärring och svänger i hop kanelbullar i ett nafs medan jag samtidigt pysslar med allt annat som ska göras i ett kärringhem.

Flört

Det går inte att flörta med mig. För jag förstår inte. Kanske beror det på någon av alla mina diagnoser. Min man som inte är av den svartsjuka sorten (vilket är en av anledningarna till att jag gifte mig med just honom) kan ibland lugnt upplysa mig om att någon flörtat med mig. Eller om jag har med mig någon vän så kan hon/han skratta åt att jag inte uppfattade ett flörtförsök. Det händer inte så överdrivet ofta, vem fan vill flörta med en arg tant. Men jag kan ge er ett exempel. I landet som hyllar korv och öl och smörrebröd befann jag mig vid hotellets pool med mina barn. Maken låg och vilade på rummet efter en intensiv Legolandsdag. Barnen vilade genom att simma under vattnet i poolen. Själv satt jag i en bekväm fåtölj och läste en spännande bok. En man i min ålder söker ögonkontakt och säger hej. Jag svarar hej, och undrar om jag borde känna igen honom. Mannen hoppar i poolen och säger att det är skönt i vattnet. Jag borde hoppa i, tycker han. Jaså? svarar jag och fortsätter läsa min bok samtidigt som jag undrar varför jag inte kan få koppla av en stund nu när barnen roar sig själva utan måste prata med någon för mig okänd.

Jag berättar för min man om det störande momentet i min annars rätt så lugna timme vid poolen. Det var en flört, konstarerar han. Jaha, säger jag.

 Om jag ska förstå en flört har flörten redan gått över till ett antastande eller till någon vulgär och övertydlig kommentar, vilket bara gör mig förbannad eller äcklad. Och då är det inte längre en flört.

Detta är lite synd. För jag tror att det är bra att flörta ibland. Lite lagom ofarligt och pirrigt men icke förpliktigande. Jag kan inte flörta själv heller. Även om en del tror det. Men när jag för en gångs skull är trevlig och ler mot någon så är det för att jag övar mig på kallprat, inget annat. Objektet är för mig relativt ointressant det är min övning jag vill åt.

För övrigt är det rätt så oflörtigt här ute på landet. (Tror jag). Vilket passar mig utmärkt.

torsdag 29 juli 2010

Prosopagnosi

Jag har ju mina tidigare diagnoser. Nu har jag hittat en till. Prosopagnosi. Svårt ord. Det betyder ansiktsblindhet. Tidigare har jag haft mycket lätt för att känna igen ansikten. Men inte längre. Kanske beror det på åldern eller på att jag mött så många människor eller på att min hjärninflammation vid två års ålder nu hunnit i kapp. Eller något annat. Vad vet jag.

Men jag har en speciell typ av ansiktsblindhet. Det är mest män som jag inte känner igen. Vissa kvinnors ansikten har jag också svårt för att känna igen, men i huvudsak så är det faktiskt män. Väninnornas äkta/oäkta hälfter måste ett otal gånger stå brevid sin partner för att jag sedan ska komma ihåg att han är just han och att jag känner honom. Fäderna till döttrarnas små vänner måste jag verkligen anstränga mig för att komma ihåg.( Döttrarnas egen far minns jag faktiskt, ty vi lever ihop).Och döttrarnas klasskompisar av manligt kön blandar jag konstant ihop. Småpojkar ser verkligen likadana ut allihop.

Så om du är man. Och vet att du känner mig. Ta inte illa upp om jag inte hejar. Du är säkert jättetrevlig, men jag minns inte ditt ansikte. Och ditt namn ska vi inte tala om. Det kanske jag aldrig lär mig...

tisdag 27 juli 2010

Längtan

Längtan är det som driver oss framåt. Längtan efter nya upplevelser, nya saker. Längtan efter människor vi tycker om och saker vi vet är gott, roligt, spännande. Är man fattig, hungrig och/eller lever i krig längtar man så klart efter mat, husrum, fred. Att vara längtanslös önskar jag ingen.

Mina barns längtan driver mig ibland till vansinne. Eftersom de hela tiden talar om vad de tänker. Jag missförstår deras längtan och tycker att de är missnöjda, bortskämda, gnälliga. Nuet är inte gott nog, det fattas en glass, en morfar, en övernattande kompis, en rolig bok, en vindfläkt. Men egentligen tänker de väl bara högt. De är hyfsat nöjda. Men det känns som om de tjatar öronen av mig med sina tankar. Och då börjar jag själv längta. Längta bort.

Filmer nyss sedda

Om du vill ha spänning och bli smått förvirrad

Om du vill le en smula

Landet

En del av vännerna i stan har lantställe. Vi blir ditbjudna. Och det är ju snällt. Men jag bor ju på landet! Jag vill inte kuska runt i en bil för att landa i något litet torp som luktar lätt mögligt och om man har tur så finns det mulltoa, annars utedass. Bjud in mig till stan, för faen! Det där med lantliv kan jag vid det här laget.

måndag 26 juli 2010

Böcker..

..att ta med till en öde ö. Alltså bra, tidlösa, böcker som går att läsa om och som är ljuvliga att läsa.








söndag 25 juli 2010

Blandade boktips

Böcker jag läst den senaste tiden och som jag kan rekommendera:









Kärringgrej

I går var vänner här på middag. I sann svensk anda så grillades det. Trots regnet. Männen stod under paraply vid grillen. Önskar att jag tagit en bild. För övrigt är det märkligt att det oftast är män som grillar...

Som vanligt haltade mitt värdinneskap något eftersom jag mest vill umgås och glömmer fråga om folk vill ha mer av något. Plus att jag alltid utgår ifrån att vänner tar för sig av det som står framdukat och till buds.

Men jag gjorde en kärringgrej i alla fall. Jag laddade kaffebryggaren innan vi satte oss och åt. Och vips när alla var kaffesugna så var kaffet färdigt i ett nafs. Var inte det bra och förutseende gjort av mig?

fredag 23 juli 2010

torsdag 22 juli 2010

Klänning

Det finns en klänning jag vill ha. En vit, i tyg av mixat linne och bomull med en lite speciell skärning. Den sitter fint på mig. Jag har provat. Jag tänkte att jag skulle strosa omkring i denna klänning, brunbränd och avspänd. Kanske plocka en bukett blommor eller med mina blonda lockar fladdrande cykla till det lokala bageriet för att köpa färskt bröd till frukost.

Jag är brunbränd men inte sådär avspänd. Småirriterad är nog en bättre beskrivning. Mina lockar är inte blonda, mer råttfärgade. Förresten är det knappt lockar, mer som ett hår med kluvna toppar. Och klänningen kostade 750 spänn, trots att det var 50% rabatt.

Men jag har faktiskt cyklat och köpt färskt bröd. Det har jag. Utan klänning och lockar. Ty att äta gott bröd är en bra tröst när kroppen ser lite sisådär ut och humöret vacklar.

tisdag 20 juli 2010

Aktiviteter

Barnfamiljerna kuskar land och rike runt och besöker leklandenäventyrsparkerna, semesterparadisen både i Sverige och annorstädes. För barnens skull. Vår familj är inte annorlunda. I år åkte vi till Legoland. Tidigare år har vi befunnit oss på närmare håll, Kolmård, Junibacke och nöjesfält.

Även döttrarnas vänner har varit ute på äventyr.
Och jag frågar de små vännerna hur det haft det. Och får reda på att Gotland var bra för där fick man klappa ett får och mata det, Kanarieöarna var för varmt och det var bråk med lillasyster hela tiden, att en grät efter sina kompisar o.s.v. Och jag tänker att får finns nästgårds här hemma och har man tur kan man få flaskmata ett lamm. Och Kanarieöarna är dyrt och vad jobbigt att betala de pengarna och så bråkar barnen hela tiden.



Min yngsta dotter beskriver sin Danmarkssemester som bra. För i Danmark har de röda korvar, hotellets ost var så god och det var roligt att bada i hotellpoolen. Inte ett ord om Legoland.



Och jag minns Kolmårdens fantastiska delfiner som den äldsta dottern ignorerade totalt för att i stället stirra på två småstökiga tonåringar. Och jag minns Junibacken där den yngsta dottern försvann och återfanns förtvivlad av sin mycket lättade och gråtfärdiga mor.



Vi sliter, sparar, planerar för att ge barnen en fin semester. När det verkar som om de lika gärna kunde stannat hemma med sin familj, sina vänner och med lite släktingar på besök då och då.

Men nästa år. Då vill jag till Medelhavet med mina barn. Det blir säkert fantastiskt. Eller?

måndag 19 juli 2010

Illamående

På vår brevlåda står "Ingen reklam, tack". I morse låg morgontidningen där som vanligt men även ett flygblad. Ett flygblad med massa text. Orkade/ville inte läsa allt som stod. Men det gick ut på att asylsökande mest är ena fuskare, att partierna i riksdagen är positiva till invandring och att det är förjävligt. Jag skulle minsann rösta på deras svenskälskande parti i stället. Varför skulle jag rösta på ett parti som inte kan läsa svenska och inte respekterar de regler jag satt upp för min egen brevlåda? Ingen reklam, tack! Eller tyckte de att deras snedvridna verklighetsuppfattning skulle tolkas som någon slags samhällsinformation? Illamående rev jag sönder bladet och kände mig lite nedstämd över att det finns så många korkade människor i världen.

I min bloggrepublik är i alla fall alla välkomna.

söndag 18 juli 2010

Utopi?

Jag drömmer om ett hem där var sak har sin plats och alltid efter användadet återvänder till den platsen. Gärna vackra små lådor, praktiska skåp och dylikt där allt en familj behöver ska få plats. Bord och stolar ska endast användas som just bord och stolar och inte som åentomytaattlägganågontingpå. Golven ska vara skinande rena och fria från leksakerskorkläderhanddukarskiftnycklar. Jag har dock tröstat mig med att detta är en utopi. Ett tillstånd av ordning som icke går att uppnå.

Tills för ett tag sedan. När jag och min familj fick förmånen att låna ett hus av en bortrest släkting. Vi var på resande fot och behövde en övernattningspaus. Huset var som min dröm. Bara genom att beträda tröskeln kändes det som om jag stökade till. Och så kanske man inte vill leva? Eller så säger jag så bara för att jag vet att för mig och min familj är ett sådant hem ändå en utopi...

Munkorg

Om jag sa allt jag tänkte så fanns det inte en människa på jorden som skulle stå ut med mig. Tur att jag har en osynlig munkorg, den fungerar hyfsat ofta. Håller nu på att öva mig på att mitt ansikte inte ska vara som en öppen bok. Men det är svårt.

torsdag 15 juli 2010

Sommar

En liten människa som är mer i vattnet än på land. Bad hela dagarna och efter middagen det obligatoriska kvällsdoppet. Sommar. När den är som bäst.

Köket

Det går mode i allt. Även i hur boendet ser ut. Vilket visst är lite svenskt har jag hört. Få länder slänger ut och byter till nytt så mycket som vi gör. Vet inte om det stämmer. Kanske har IKEA med det hela att göra. Hyfsat billigt men inte så hållbart.

Under några år har köket varit den stora grejen. Alla renoverar sina kök och köksöarna står som spön i backen. Ingen hinner sitta i köket eller laga så mycket mat där, men det ser fint ut. Med alla menar jag egentligen svennemedelklassen. Min man renoverar vårt kök. Han är varken svenne eller sprungen ur någon medelklass, men renoverar kök det gör han.

Det började så oskyldigt. När vi köpte vårt hus fanns där en liten kyl och ingen frys. Vi ägde en frysbox och den fick duga så länge. Men vi tröttnade på att stå på huvudet och få frysskador på händerna så fort något skulle letas fram ur denna box. Stor kyl och frys inhandlades. Skåp var tvugna att tas bort för att få plats med det nyinköpta. Sedan var det i gång. Arbetsbänkar skulle flyttas och höjas till arbetsvänligmiljö och inte som för fruarna på 50-talet som stod dubbelvikta över diskbänken. Nya bänskivor behövdes, väggpanel sättas upp o.s.v. Dominoeffekten hade satt igång. Och håller fortfarande på. Inte vet jag när det blir klart. Men nu har vi i alla fall rinnande vatten och fungerande avlopp. Det är riktigt lyxigt när jag tänker på det. Men någon jävla köksö blir det inte tal om. Så det så.

tisdag 13 juli 2010

Galenskap

I någon av Gabriel Garcia Marquez böcker beskriver han en het vind som är näst intill olidlig. Dörrar och fönsterluckor stängs för att vinden och dammet inte ska tränga in i huset, vilket inte hjälper. Nu har den vinden kommit hit. Luften är het och det blåser en stark vind som är lika het. Ingen svalka, sand i ögonen. Det är sådant här väder kombinerat med för lite vätska och för mycket alkohol som kan göra folk galna. Så jag häller i mig vatten, äter salt mat och badar. Jag är gärna lite knäpp, men galen vill jag inte bli. Jag har ju barnen att tänka på.

Regler

Undantaget bekräftar regeln, heter det ju. Men om undantagen blir fler och fler då kanske det är dags att byta regel. Min jagumgåsbaramedmänniskorjagkäntminsttioår regel håller inte längre. Så nu har jag en ny. Jagumgåsbaramedfolkjagstårutmed regel. Är inte det bra så säg?

lördag 10 juli 2010

Stöd?

Jag får inget stöd av min man. I nöd och lust heter det ju. Fast vi gifte ju oss borgeligt och jag minns inte riktigt vad som sas. Var väl lite nervös. Men åter till saken. Jag har börjat (återigen) att noja lite över min vikt. Den är pålitlig den där vikten för den går stadigt uppåt. Efter en god middag och några glas vin så sätter suget in. Jag ska inte dricka alkohol för då blir jag alltid sugen på även andra onyttigheter. Jag vill ha chips. Gärna med dip. "Gå och köp det då", säger mannen. "Jamen, jag är ju tjock!", säger jag. "Jag älskar dig",säger mannen. Och då går jag iväg och köper de där jävla chipsen. Han kunde väl hållt fast mig? Hindrat mig? Vridit fram klockorna och sagt att affären nu är stängd. "Jag älskar dig", till en magvolangsprydd kvinna med dålig karaktär. Är det stöd? Va?!

Svära i kyrkan

De soliga dagarna avlöser varandra. Solochbadochsaftdagarna är svåra att urskilja från varandra. Tappar ordningen på veckodagar och datum. Detta är att ha semester. Och det är gott. Men. Rastlösheten börjar krypa i mig. Jag har den ynnesten att ha ledigt en stor del av sommaren. Det är gott. Och barnen får ha ett låångt sommarlov. Men allvarligt talat. Jag börjar bli en aning uttråkad. Det finns massor att göra. Måla klart en vägg i köket, rensa ut i garderober, röja i gäststugan så den blir beboelig. Men ååh så tråkigt. Och det är för varmt för sådana göromål. Så det blir att fortsätta sola och bada.

Jag har haft många somrar utan ledighet alls eller på sin höjd några veckor. Så jag längtade då, efter solochbadochsaftdagarna. Och nu sitter jag här. Och är hur ledig som helst. Och liksom svär i kyrkan. Att vara rastlös på sin semester. Är det normalt?

torsdag 8 juli 2010

Kallprat

Ni som följt bloggen och ni som känner mig vet att kallprat icke är min starka sida. Men i dag lyckades jag! Var på promenad, svängde förbi väninnan för en pratstund men hon var inte hemma. Men det var hennes man. Som jag inte känner särskilt väl alls. Men jag pratade med honom. I säkert 20 minuter. Om vädret, semesterplaner, film och om bilar. Bilar! Inte mitt ämne egentligen. Men jag lyckades. Åh, vad jag är bra. Ska fråga väninnan om jag kan få öva på hennes man då och då. Att kallprata med. Tills jag lärt känna honom lite för då måste jag hitta någon ny att öva på. För det är väl så att folk man känner kallpratar man inte med? Eller? Jag är helt ny på detta område så jag har faktiskt inte en aning.

Piller

Jag önskar att det fanns ett piller. Som mättar och innehåller näring. Jag skulle bara använda det ibland. Till mig själv och barnen. Mest till barnen. Så fort vi befunnit oss från hemmet i mer än en timme så blir de hungriga. Hemma blir hungern aldrig så stor som i bilen, på shoppingturen, på stranden. Jag tänkte att det skulle bli så skönt när barnen blev större, inga blöjorvällingochalltannatsommåstemed och det tog evigheter att ge sig iväg och då med rejäl packning. Men det är inte så stor skillnad då och nu. Förutom blöjorna. Fast då måste man å andra sidan ha koll på offentliga toaletter och se till att det även kissas för säkerhets skull för påmotorvägengårdetinteattstanna!

Jag vill ha ett piller. Kan ingen uppfinna ett sådant till mig? Borde även fungera utmärkt för rymdresenärer och fjällvandrare.

onsdag 7 juli 2010

Beroende

Jag har en beroendementalitet. Det mesta som jag provat och som är gott, uppiggande eller roligt kan jag sedan inte låta bli. Här är min lista hittills som bara blir längre ju fler år jag lever. Utan inbördes rangordning. Somligt sker varje dag, annat får jag tyvärr av olika skäl bara uppleva då och då.
  • Kaffe
  • Snus
  • Alkohol några ggr i månaden (japp, jag är mycket svensk och måste därför skriva att jag inte dricker fööör mycket fööör ofta)
  • Att fortsätta äta fast jag är mätt om maten är god
  • Chips
  • Godis
  • Kanelbullar
  • Sex
  • Tv
  • Min dator med vidhörande Facebook, blogg, sökmotorer
  • Att bli kliad på ryggen
  • Att bli masserad
  • Att umgås med min familj om jag inte sett dem på ett tag
  • Att träffa vänner
  • Att få se havet och gärna bada i det
  • Böcker
Saker jag önskar att jag var beroende av:
  • Motion
  • Nyttig mat
  • Ordning och reda
Vad är du beroende av?

tisdag 6 juli 2010

Blind och döv, eller...?

För några år sedan verkade den yngsta dottern höra dåligt. "Vasaru?" var hennes standardkommentar till allt och alla. Hon påstod att hon inte hörde. Under någon av de vanliga regelbundna viboriSverigeochkollarbarnetshälsaenligtettgivetprogram på BVC så  bad jag om ett test av den unga damens hörsel. Eftersom hon nu påstod att hon inte hörde. Och eftersom jag började tröttna på "Vasaru?" Det visade sig att ungen visst hörde. Mycket bra till och med. Och det var ju roligt. Men jag kände mig lite fånig som begärt en hörselkoll som inte ingick i BVCprogrammet.

Nu påstår ungen att hon ser suddigt på nära håll. Suddigt och dubbelt. Med tanke på hur det var med hörseln var jag lite tveksam. Men i samråd med skolsköterskan så ordnades det en tid för en ordentlig synundersökning på sjukhuset i den halvstora staden ett antal mil bort. Detta såg hon fram emot! Och nu är besöket gjort. Ungen ser bra. Vissa småfel som jag inte minns namnet på, men barnet behöver icke glasögon. Och barnet blev argt. För hon vill verkligen ha glasögon! Hur har jag lyckats nära en hypokondriker vid mitt bröst? Hypokondriker. Det låter lite avancerat och intressant. Bättre än att behöva glasögon. Jag ska försöka sälja in den idén till dottern. Vi får se hur det går.

Facebook del 2

I min statusuppdatering skrev jag att "Barn är bäst på bio". Det var så jag kände, precis just då. Jag älskar mina barn, alltid. Men jag tycker inte alltid om dem. Eller i alla fall så tycker jag inte om när de lyckats stressa mig eller gnälla min hjärna i bitar.

Ofta glömmer jag att jag har bekanta på FB som inte känner mig så väl. Och som inte har humor. Eller det kanske de har men inte min sorts humor. "Barn är bäst på bio" genererade en orolig förfrågan från en bekant om hur jag mår. Skulle vi ses över en fika? Jag mår bra, särskilt om jag slipper fika med dig, svarade jag verkligen inte. Men hade god lust. Jag svarade i stället något glatt om mitt mående och något smått svävande angående möjligheterna att ses. Artig som jag är. Men jag vill hellre tillbringa tid med mina små änglamonster än dricka kaffe med fru präktig. Så det så. Mina barn har nämligen en ljuvlig humor och så är de så goa att hålla om.

söndag 4 juli 2010

Varelser

Under ett antal år har jag haft två varelser som springer runt mina ben. De är pälslösa förutom på det som jag antar är huvudet. Där sitter det en tova av något slag. Dessa små liv låter oavbrutet. I ett antingen uppfodrande eller gnällande tonläge. Trots att de bara är två känns det som om de är många fler. Deras armar och ben flaxar omkring framför mitt ansikte och de är ofta hungriga. Och törstiga. Eftersom jag inte verkar bli av med dem så har jag försökt dressera dem något. Jag har inte kommit längre än att de nu är rumsrena och kan äta själva. Men laga mat kan de inte. Och städar gör de väldigt dåligt, men de är bra på att stöka till. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha dem till. Och det går inte att lämna bort dem för de kommer alltid tillbaka. Och rymma vill jag inte göra (bara några gånger om dagen) för jag trivs i mitt hus.

Är det någon som känner igen sig och i så fall vet du vad jag ska göra med dessa över metern långa kryp?

Nationalsymbol

Eftersom jag under en tid såg ut som den danska flaggan reste jag till Danmark. Jag hade någon idé om att jag kanske kunde få bli deras nationalsymbol. Kunde tänka mig lite kall öl som betalning. Och ett och annat smörrebröd. Danskarna var inte intresserade. Men när jag ändå var där så åkte jag lite legotåg och legobåt och legokarusell. Sedan drog jag vidare till Skanör. En vän har sagt att hon endast badar i Skanör. Jag förstår vad hon menar. Är rätt säker på att detta var sommarens bästa dopp. Så jag badar också bara i Skanör. Eller i nästan vilket jävla vatten som helst om det är tillräckligt varmt i luften.