Detta är en bild av mitt inre

fredag 26 augusti 2011

Måsten

Om alla dessa bordebordeborde och måstemåstemåste inte fanns i mitt vokabulär, då tror jag, faktiskt, att jag varit en aning lyckligare.

Jaha del 2

Solen lyser. Höstdeppigheten sitter ändå som en isbit i hjärtat. Eller om det nu är någon annan sorts jävla deppighet. Försökte muntra upp mig med ett frisörbesök.
Vet inte om det hjälpte direkt. Men döttrarna blev glada. Och en aning avundsjuka. De gillar lila.

tisdag 23 augusti 2011

Jaha

PMS psykosdepressionen har nu avlösts av vanligt hederligt höstdepp. Fy faen vad allt är tråkigt.
Men det känns ju bra att man delar den känslan med någon, även om denna någon är en klottrare.

söndag 21 augusti 2011

Självömkan

Dottern ägnar sig åt självömkan p.g.a sitt gipsade ben men funderar även över världsläget...

Att vilja döda vem som helst

Min vän M vill döda. Vem som helst. Själv anser jag att hela världen förtjänar en utskällning eller så vill jag lägga mig under täcket och gråta och aldrig mer stiga upp. Så här har vi det ungefär en vecka i månaden, M och jag och säkert många fler. PMS.

Jag vänjer mig aldrig.

fredag 19 augusti 2011

Ny svordom

Förutom SJ, har jag en ny svordom. Akuten. Det tog en hel dag på länssjukhuset att konstatera en spricka i foten och sedan gipsa den på 10 åriga dottern. En hel dag! Men vad faaaen!

torsdag 18 augusti 2011

Jag är ett UFO, eller kanske en man

Många anser ju att det finns kvinnliga och manliga egenskaper. Att det finns sysslor som passar bättre för kvinnor och andra sysslor som passar bättre för män.

Förutom att jag börjar få hår på bröstet och även hittat ett grovt hårstrå i ansiktet (har skrivit om det förr men ooorkaar inte länka) så har jag nu funnit fler tecken på att jag kanske är man.

  • Jag är inte intresserad av eller kan utföra någon form av handarbete, sy, sticka m.m.
  • Jag är relativt ointresserad av matlagning.
  • Jag är relativt ointresserad av heminredning.
  • Jag är totalt ointresserad av trädgårdsarbete.
  • Jag har vid några få tillfällen i mitt liv varit på "tjejkväll", vilket betydde att människor av kvinnligt kön sminkade sig i hop, sa att de var tjocka och inte visste vad de skulle ha på sig. Sedan dracks det lite alkohol, pratades om att killar/karlar var rätt så hopplösa  och så gicks det ut på lokal. Tjejerna/kvinnorna spanade mest efter någon av motsatt kön (det där med att de var hopplösa var helt glömt) och det gick inte att föra ett vettigt samtal med någon. Möjligen på damtoaletten, eftersom många tjejer/kvinnor verkar ha svårt att kissa utan sällskap. Totalt bortkastad tid. Däremot har jag vid många andra tillfällen umgåtts med vänner, pratat, druckit, dansat och haft kul. Dessa tillfällen har inte varit döpta till "tjejkväll", eller något annat heller för den delen.
  • Jag blev totaluttråkad av att gå i mammagrupp när jag fått mitt första barn. Det var för mig totalt ointressant att prata om blöjor, barnmatsburkar och barnvagnsdesign.
  • Jag är totalt kass på att skvallra och är helt ointresserad av vad ytliga bekanta har för sig i hemmets vrå.
  • Jag gillar raka puckar och förundras över att många kvinnor tror att omvärlden kan läsa deras tankar och förstå deras behov.

Min teori håller dock inte riktigt. Tyvärr. Men det brukar mina teorier sällan göra. För om jag vore man då skulle jag:
  • Älska att snickramålarenovera. Lägg märke till ordet älska, inte nödvändigtvis kunna.
  • Meka med bilar.
  • Snöa in på ett eller ett par specifika specialintressen och ägna all fritid till det.
  • Tycka att jag alltid var bäst och visste bäst.
  • Ägna mig åt "killkvällar" som gick ut på att dricka massa öl, titta på sport och gruppkramas när hemmalaget gjort mål.
  • Inte höra när barnen ropar för då hade mina biologiska öronproppar slagit till.
  • Aldrig komma ihåg när barnen hade gympa, fritidsaktiviteter, vad deras kompisar heter och när det är föräldramöte på skolan.
  • Sakna all intuitiv förmåga för hur någon mår, vad den vill eller känner.

Så jag är ingen riktig kvinna. Inte heller en riktig man. Kanske är jag hermafrodit? Eller bara ett enkelt UFO.

tisdag 16 augusti 2011

Jagvillintejagvillinte

Jag vill inte:
  • Att det ska bli höst.
  • Ägna arbetstid åt idotiska möten som inte leder någonstans
  • Gå upp 06.00 varje vardag
  • Veta att det dröjer evigheter innan jag har råd att åka utomlands igen
  • Behöva jobba 100%, när livet skulle vara lättare om jag bara jobbade 75%
  • Tänka på vad och hur jag äter
  • Tänka på att jag borde träna
  • Stå ut med idioter, besserwissrar, klämkäcka jävlar och annat löst folk
Hälsningar från en surtrött tant som just för stunden bara längtar efter ouppnåeliga ting

måndag 15 augusti 2011

Repris om undret som skedde

Jag skrev inlägget här nedan och upptäckte sedan att jag upprepat mig. Har skrivit om det förr. Men den 15/8 2001, skedde ett under, så jag kommer förmodligen att tjata om detta varje år vid denna tid.

För 10 år sedan öppnade en kirurg min mage och livmoder för att plocka ut en liten människa som låg därinne och bråkade. Hon, den lilla människan, skulle ha legat i magen i minst 6 veckor till, men jag var sjuk och det fanns risker med att fortsätta graviditeten. Min egen teori om att de förlöste mig för  att få städa klart den avdelning jag låg på, fick jag inget gehör för. Inte ens ett skratt.

Jag hade varit inlagd i flera veckor på sjukhus. Havandeskapsförgiftning. De veckorna gjorde mig en aning cynisk. Fick mig att tappa en del av tron på sjukvården. Ty det var sommar och många avdelningar var stängda. Så man klumpade ihop kvinnor med olika "kvinnoåkommor" på samma avdelning. En avdelning som i sin tur snart skulle stängas, så jag fick byta rum rätt ofta, för rummen skulle städas ur. När jag till slut hamnat längst ner i korridoren, då skulle jag förlösas. Därav mitt städskämt. Men läkare verkar inte ha någon humor.

Läkare och annan sjukvårdspersonal strömmade verkligen genom mitt rum. Nya ansikten hela tiden. Och mitt ansikte var också nytt för dem. Så vid ett par tillfällen blev jag ihopblandad med en medpatient. Jag var blond och ljushyllt, medpatienten var från Venezuela, mörk med olivhy. Men de blandade ändå ihop oss.

Oändliga provtagningar och mätningar. Olika bud om hur sjuk jag var. Luddiga svar på min enträgna fråga om närfårjagåkahem?! När en läkare svarade "vad ska du hem och göra?", då gav jag upp.

Men så kom hon då, min lilla. Neonathalavdelning, värmesäng, syremätning. I flera veckor låg hon där. Det kändes som om hon var sjukhusets barn. Inte mitt och makens. När hon väl kom hem satt den känslan i. När kommer sjukhuset och tar henne i från oss? För det var blåsljud på lilla hjärtat och amma gick inte alls, men man skulle ju amma så det blev mjölkstockning och feber och lillan gick inte upp i vikt. Orororo.

Så vände det. Med hjälp av ett annat sjukhus amningsmottagning. Jag blev bemött som en människa. Inte som en sjukling. Inte som en mjölkmaskin. Min komptens som mor trodde de fullt och fast på. Det var det jag behövde höra. Och få lite praktiska tips angående amningen. Men framförallt att någon sa, "Vad fina ni är, du och ditt barn. Ni hör ihop".

Då kom glädjen. Vi hade fått ett av de finaste barn på jorden. Vackrast. Bäst. Som vi skulle få behålla.

Och hon är en av de två personer i världen som jag älskar allra mest. Den andra dök upp 20 månader senare.

I dag fyller jordens finaste 10 åring år! Hurra!

söndag 14 augusti 2011

Han finns inte och gör han det så är det bara för att ställa till jäkelskap

Jag tror inte på Gud. Förutom vissa dagar. När jag undrar om det inte finns en straffande Gud däruppe. Som ser till att det börjar regna precis när jag hängt ut tvätt.
Och en Gud som fortfarande tror att om han ställer till med massa svältochtorkaochkrig så ska människor helt plötsligt ta sig samman och bli solidariska med varandra i stället, inte bara tänka på sin egen vinning. Det har han ju provat i hur många år som helst. Det funkar inte. De rika länderna förstör naturen och klimatet och suger ut de fattiga ländernas naturresurser. De fattiga länderna drabbas då av torka som leder till svält som leder till krig. De rika länderna ger då en del pengar till katastrofhjälp. Men ingen i de rika länderna har lust att långsiktigt ändra sin livsföring. Så att klimatet och världen blir ett bättre ställe.

Oftast tror jag inte alls på Gud. Utan inser att människan orsakat allt detta elände. Helt på egen hand. Men det är så skönt att skylla på någon annan!

Så tänk om nu Gud. Vissa koncept får man faktiskt bara byta ut. Och så ge mig lite torkväder nu för faaen!

Kulturutbyte

Så besökte vi svärmor som lagat mat i flera dagar för vårt besök på ett par timmar. Alla skulle få just sin favoriträtt. Till mig hade hon gjort savatka. En slags legymsallad, men tusenmiljoner gånger godare. Vanliga människor (läs polacker) har salladen som ett tillbehör. Gärna med någon kryddig korv till. Själv vill jag njuta av savatkan som den är.
En kall öl från Dalarna och smörgåsar med polsk sallad. Kulturutbyte när det är som bäst.



Jag gillar svärmors mat. Och hennes inredninggstil är en aning fascinerande.
De utflugna sönernas gamla stereo fungerar som blompall.


Men mest gillar jag förstås hennes son. Honom står jag ut med i mer än ett par timmar åt gången.

fredag 12 augusti 2011

Fredagkväll

Fredagkväll i Tant Gröns hem. Vin till förrätt. Kräftor till huvudrätt. Chokladpudding till efterrätt. Och på amerikanskt manér, grädde på sprayburk. Har aldrig provat det tidigare. Kommer heller aldrig att göra det igen. Men döttrarna tyckte det var väldigt skojigt. Själv försökte jag känna mig som om jag var med i en amerikansk collegefilm, där folk tröstäter ur stora glassbehållare och sprayar grädde rakt i munnen. Det gick sisådär med den känslan. Kände mig mest fet och fylld av konerveringsemuglerings medel.


Önskar er alla en riktigt fin helg!


torsdag 11 augusti 2011

Kärringgöra

Nja. Det har gått sisådär med mitt mål att bli en äkta kärring. Sommaren har varit relativt fri från kärringfasoner. Jag har inte plockat en enda svamp, någon frukt och inte heller några bär. Jag har inte saftat och syltat, sytt, stickat eller organiserat sparade presentpapper. Jag har heller inte hutat åt andras barn eller satt upp arga lappar om attnufårdetvälbli litehyfsochordning.

Det mest kärringaktiga jag gjort är väl att gå omkring osminkad i bekväma kläder. Sedan har jag förstås med bister röst talat om för någon flicksnärta (det är ett ord en kärring skulle använda) på SJ kundtjänst att jag aldrig tänker resa med dem mer. Samtalet slutade med att jag skulle få ett värdebevis till nya resor och lite biocheckar, som plåster på såren. Värdebeviset tänker jag ge till någon jag inte gillar, att resa med SJ är icke lustfyllt. Biocheckarna tänker jag däremot behålla.

Vad har du gjort för kärringaktigt i sommar? Inspirera mig!

Nödsamtal

I över ett dygn har vi varit utan telefoni, mobil och internet. En kabel hade gått av. Eller nåt. Vår leverantör,3, påstod att de jobbade för fullt. 3 och jag är inte så goda vänner. Tyvärr är vi bundna till dem ett tag till.
Söta igelkottar som endast har det gemensamt med min mobilinternettelefonickeleverantör att de är tre.
På våra telefoner stod det i över ett dygn "endast nödsamtal". Detta med nöd verkar 3 och jag ha lite olika meningar om. De menar förmodligen om man behöver ringa 112, jag menar här åskar detochregnar ochärjävligttrist ochmakenharbilentilljobbet ochärsitterjagmeduttråkadeungar flera miiil från systembolaget, jag behöver viin, men kan inte ringa och beställa det av hansomharbilen och är i civilisationen. 3 vann. Det blev inget vin. Må SJ ta dem. 3 alltså.

tisdag 9 augusti 2011

Medelmåttan

Snart är det skolstart. Ett visst pirr i de flesta små barnmagar infinner sig. Kanske även i föräldrarnas magar. Pirr av förväntan och hos vissa av oro.
Yngsta dotterns första skolår avslutades med att hennes mor stegade upp till rektorn med arga kliv. Likadana kliv som många föräldrar tidigare tagit. För det uppdagades att mångamånga elever i klassen blivit hotade och slagna av ett fåtal pojkar, med mycket ledsenilska inom sig. Ledsenilska som måste få komma ut. Eftersom pojkarna är små, har de få ord och strategier, de använder i stället nävarna, tillhyggen och de fulaste ord de kan.


Reptilhjärnan i mig önskar dessa små pojkar åt fanders. Må SJ ta dem. Men jag lyder sällan min reptilhjärna. Mitt hjärta och mitt intellekt anser i stället att detta är de vuxnas ansvar. De måste se till att alla under skoldagen har det drägligt.

Så det var målet för mina arga kliv, att fråga rektorn, hur alla i klassen ska få det uthärdligt. Och han pratade om pengaresursbrist ochvigörsågottvikan. Och jag trodde honom. För den kommunala skolan utarmas på pengar och de flesta gör verkligen så gott de kan. Men när det gäller mitt eget barn så kan jag inte tänka utifrån ett makroperspektiv, ett samhällsperspektiv. Jag kan endast tänka på mitt barns bästa, här och nu.

Mitt roliga barn, som läste när hon var tre, som vill veta hur saker hänger ihop, som längtade så förtvivlat efter att få början skolan och lära sig saker.

Mitt barn som efter ett tag tappade lite av lustenglimten, för hon var tvungen att repetera allt hon kunde igenochigenochigen. För alla skulle ju hänga med. Alla kunde ju faktiskt inte läsaräknasittastill.

Mitt barn som blev tröttare, ledsnare och argare. Och som började berätta om hot och slag. Och om hur hon slog tillbaka. Försvarade sig. Försvarade sina kamrater som också blev hotade och slagna. Hennes ilska gjorde att hon aldrig kände sig som ett offer. Hennes ilska gjorde att det var lättare att ge sig på någon annan än henne. Men hennes ilska innebar också att en del vuxna, när hon bad om hjälp, när det var tre pojkar mot henne ensam, ansåg att "du kan minsann också ibland.."

Så jag sa till rektorn att jag önskade att min dotter var en mesig medelmåtta. Han kontrade med att det trodde han inte alls, jag var väl stolt över mitt barn? Klart att jag är stolt, svarade jag. Men hon hade klarat sig bättre om hon kunskapsmässigt låg i mittfåran, om hon drog sig undan i ett hörn, om hon fann sig i att ett fåtal pojkar ansåg att de ägde större delen av skolgården. På det hade han inget svar.

Jag håller tummarna för hösten. Och räcker inte det. Då tar jag till nävarna..

måndag 8 augusti 2011

Nya svordomar

En far och en son sitter mittemot varandra. De ler. De bryter arm. De skrattar.

En kvinna sitter med sin laptop i knät. Batteriet tar slut. Hon pluggar in en kontakt och vips är datorn igång igen.



Detta är innehållet i SJ:s reklamfilmer. Budskapet är att sådant kan man inte göra i en bil, det är bättre att åka tåg.

Visst, SJ. Om målet är att sitta och bryta arm medan svetten rinner i en 40 gradig kupé utan luftintag, där det inte funnits pengar till städerskor, så golvet är ett enda grustag och man bara i nödfall vågar sig in på den stinkande toaletten med sprucket handfat. Visst, SJ. Om målet är att sitta och surfa på nätet med vetskapen om att jag inte kommer att komma fram i tid och att jag förmodligen de sista många milen kommer att åka taxi i stället för att jag p.g.a elfelsignalfeltågfel inte hann med mitt anslutande tåg. Visst, SJ. Då väljer jag er.

Men om jag vill komma fram i tid. Om jag prioriterar mina barns hälsa och min egen. Om jag prioriterar en lugn resa. Då väljer jag bilen.

Fyra resor med tåg har jag och döttrarna gjort denna sommar. Två fungerade. De andra två slutade vid det ena tillfället med oplanerad övernattning 10 mil från hemmet och att maken sedan kom och hämtade oss med bil. För vi ville vara säkra på att komma hem.

Den andra resan slutade med att vi efter ett antal restimmar befann oss i metropolen Arboga, ca. 18 mil från vårt hem, där vi skulle bli hämtade med taxi. Taxin kom. Efter nästan två timmars väntetid.

Så SJ:s slogan för mig är: Du har 50% chans att komma fram.

Mina nya svordomar är nu SJ, Banverket och alla andra jävlar som är inblandade i tågtrafiken. Må pesten ta er.