Detta är en bild av mitt inre

lördag 31 december 2011

Jag kommer inte vara otrogen nästa år heller

Några skäl till att jag inte kommer vara otrogen mot min make:
  1. Först och främst för att jag gillar min man, så klart.
  2. Sedan undrar jag hur jag skulle ha tid med något sådant.Tycker det är svårt att räcka till som det är, med jobb, föräldraskap, äktenskap och vänner. För många år sedan hade jag en chef som var otrogen mot sin fru. Han var sjukskriven rätt så ofta...
  3. Sedan undrar jag verkligen hur en eventuell älskare och jag skulle kunna hålla kontakten utan att bli avslöjade. Så fort det plingar i min mobil agerar döttrarna sekreterare och talar om att jag fått sms och vem det är ifrån. De hänger också gärna över axeln när jag sitter och skriver framför datorn.
  4. Jag tror inte heller att jag har tillräcklig med kondition att hålla igång två kärleksrelationer med all ansträngning som det kan innebära.
Så mitt nyårslöfte blir att jag inte heller nästa  år kommer att vara otrogen. Och jag kommer heller inte att banta, sluta snusa, vakta min vassa tunga eller något annat som gör livet tråkigare.
Gott Nytt År!

Terapi och piller=Julfrid

Jag talar med en god vän i telefonen. Vi avrapporterar hur våra julfiranden varit. Hon har haft det riktigt bra. Hon går i terapi för att hantera sin panikångest och hennes föräldrar har börjat äta blodtryckssänkande medicin, vilket fått dem väldigt lugna. Den annars ansträngda barnochförälderrelationen var totalt avspänd och harmonisk. Tidigare år har det blivit konflikter under julhelgen då de under några dagar ska tränga ihop sig under samma tak. Men inte i år. Bara myspys.

Kanske ett bra recept för fler familjer där gammal ångest och oförrätter ligger och gnager. Terapi och betablockerare.

Själv längtar jag efter  andra slags piller. Blismalutanansträngningpiller och Tjohovadroligtattgåochjobbapiller och Dettamedvardagssnurrenärvälfantastisktpiller.

Kan någon uppfinna sådana under 2012? Tack på förhand i så fall.

fredag 30 december 2011

Att vara en cool lantis

Så var det mellandagsrea igen. Ett jippo som jag de senaste åren undvikit för jag brukar inte hitta så mycket,  men däremot bli helt slut av alla människor och all hysteriskkonsumtion. Men döttrarna hade fått presentkort på en klädaffär som säljer saker som små barn i andra länder sytt förnästaningenlönalls och äldsta behövde en ny vinterjacka eftersom den gamla ser ut så att jag skäms och känner mig somendåligmor.
 Vi begav oss av till en förort nära den stora staden, en förort med en gigantisk galleria. Maken, tillika barnens far, lämpade vi av i ett byggvaruhus i närheten.

I teorin tycker döttrarna om att gå i affärer. I tanken, när de sitter lugnt i vårt kök där hemma, då drömmer de om allt glittrande krimskrams som man kan köpa i stora gallerior.
I praktiken blir de tröttatörstigaochhungriga väldigt fort. I praktiken känner sig deras mor mest stressad över alltihop. Men äldsta försökte tappert vara cool. Vara en shoppingglad storstadsbo. Hon gick in i den rollen med full koncentration, så koncentrerad var hon så hon var på väg ned i en rulltrappa som gick uppåt. Jag bet mig i läppen för att inte le, ty hennes rodnande kinder tillät inte en mors skratt.

Vi hittade faktiskt en jacka. Och diverse blingbling. Och äldsta glömde helt att vara cool och stod på det överalltivärldenetablerade hamburghaket/infernot och sjöng refränger på svengelskt manér, jag tolkade det som någon låt av Michael Jackson.

Och sedan åkte vi hem. Och jag älskar aldrig mitt hem så mycket som när vi kommer från någon trip i stora staden. Den stora staden som jag trodde att jag alltid skulle älska. Men man kan ju ändra sig.

Nu är vi lantisar. Hela familjen. Coola lantisar.

onsdag 28 december 2011

Har jag legat med brevbäraren utan att veta om det?

I ett försök att vara en god mor tog jag med döttrarna till badhuset i dag. Den yngsta simmade utan problem 600 meter i sträck och den äldsta hoppade vilt från trampolinen.

Den enas uthållighet och den andres mod, inget av det kommer från mig. Inte från maken heller, även om han är stark som en björn så har han ingen toppenkondis och tar liksom jag det säkra före det osäkra.

Vilket får mig att fundera över gener, om jag gjort något jag inte minns och samtidigt tacka barnens skola för simundervisningen, för där finns ingen hönsmamma som förbjuder dem att beträda djupt vatten och höga höjder. Den kommunala skolan har gjort mina barn livsdugliga. På gott och ont.

Av helt andra skäl än de simmässiga funderar jag på just detta med på gott och ont. Men det är en helt annan historia. Som jag kanske drar en annan gång. Eller inte.

tisdag 27 december 2011

Nästan religiös

SJ höll tidtabellen. Trots att lilla mor hade tre tågbyten på sin resa så klaffade allt! Det är nästan så att man börjar tro på en högre makt.

Men å andra sidan blev inte pajen så där jättelyckad. Jag är mycket stolt över att jag fixade marängtäcket, men själva pajbottnen var alldeles för ofrasig. Så jag fortsätter nog min ateistiska bana. Ärligt talat ska det mycket mer till än att tågen och bakningen går som på räls för att jag ska bli troende. Lite fred på jorden och ingen svält skulle kanske få fart på tron.


För övrigt blir jag aldrig någon Kate Winslet. Hon är med i en TV serie nu och hennes rollfigur bakade just citronpaj. Kate är snyggare än jag. Hennes paj var snyggare än min.


Men jag är inte särskilt ledsen för det. Jag duger som jag är och mina bondkakor blir i alla fall alltid lyckade. Mums.

måndag 26 december 2011

Olidligt spännande

Detta är en spännande dag.

1. Min mor ska komma resande hit med tåg och det är alltid så härligt pirrigt när man har med SJ i att göra. Kommer tåget i tid? Kommer tåget överhuvudtaget? Sååå spännande.

2. Jag har bakat en citronpaj med maräng. Ett recept jag aldrig provat. Jag har heller aldrig gjort maräng förut. Det gick åt ett antal ägg, eftersom jag misslyckades med att separera ägg gula och ägg vita ett par gånger..
 Pajen ser fin ut, men det garanterar inte att den är god. Om jag har lyckats så är jag ett steg närmare min kärringstatus. Såå spännande!

Om det inte var så tidigt på dagen hade jag lugnat nerverna med en whisky. Men vad faen. Jag är ju ledig. Skål.

fredag 23 december 2011

Varje år

GOD JUL TILL ER ALLA! Se till att ha det bra. 

onsdag 21 december 2011

Jul, helvete och paradis

Vi normalstörda. Vi medelkomstintagare. Vi somtarossettglasvindåochdå men inte mer. Vi som klär granen med vår familj. Vi som är vuxna och kan  ta ansvar för våra liv.För oss är julen okay, kanske till och med en högtid. Ångesten över att vi kunde köpt en julklapp till, att knäcken blev rinnig i år, att vi behöver le mot någon besvärlig släkting, allt det är ändå hanterbart.

Men för de små som har ångest över att julen innebär att föräldrarna blir fullare än vanligt. För de barn som inte fått uppleva innebörden av julefrid, julklappar och mat i överflöd. För de, både barn och vuxna, som mist en viktig person i sitt liv, som inte har råd med jul, som inte har taköverhuvudet, som sällan ens till vardags upplever någon form av glädje eller frid. För dem är julen ingen högtid. Den är ett helvete.

På dem tänker jag. Tänder ett ljus. Och bestämmer mig för att vara oändligt tacksam. För att jag har råd med julmat. För att jag har en familj. För att mina barn är friska. För att ingen kommer ragla omkring i mitt hus på julafton. För att jag har möjligheten att välja hur jag vill fira min jul. Möjlighet att påverka mitt liv.

Tack.

Jag är smartare än vad jag tror

På ett hemligt ställe i mitt hem finns en hemlig påse. I den hemliga påsen har jag samlat barnens hemliga julklappar. Och i den påsen hade jag prydligt lagt Melodifestivalbiljetterna! För att de skulle vara lätta att hitta...

Ibland är jag smartare än vad jag tror, vilket leder till förvirring.

Tack alla snälla för er uppmuntran och tröstande ord angående min begynnande demens!

måndag 19 december 2011

Fru Venus, det smittar!

Fru Venus brukar gömma presenter på bra ställen och sedan glömma vart det braiga stället var. Nu har Tant Grön gömt biljetterna till helvetesföreteelsen Melodifestivalen (som jag beställde i något som måste ha varit akut sinnesförvirring). Ungarna skulle få detta i julklapp. De är borta! Gömda på ett alldeles för bra ställe!

Visserligen ska vi inte vara i Globen förrän om några månader, så jag hinner leta. Men nu står jag här med ett par julklappar mindre.

Bläää.

Drömvärld

" I min drömvärld ska det alltid vara kramsnö, 20 grader varmt ute och varmt i vattnet så att man kan bada" säger 8 åringen, som i morse var så sjuk så sjuk så att hon inte kunde gå till skolan men som nu anser sig själv såpass frisk så att hon kan göra snögubbar på tomten.

Antingen har snö en snabbläkande verkan på matthetochhuvudvärk ochjobbigablåsorimunnen, eller så har den här mamman blivit en aning lurad av sin skådespelartalang till dotter.

Vad tror ni?

torsdag 15 december 2011

Varför föddes Jesus så sent på året?

Finns det bevis för att Jesus föddes den 24/12? Riktiga bevis alltså. Om han nu någonsin föddes varför så sent på året? Kan vi inte bestämma att han föddes typ i morgon, så att jag kan få lite ledigt nu. Eller så firar vi vintersolståndet i stället, det är i alla fall två dagar tidigare. Sista veckan innan semestern känns nästan omöjlig att genomföra! Vem skriver under på att jag borde få semester NUUU?!
En fin,lånad frånnätet, bild på Jesus

lördag 10 december 2011

I betraktarens öga

Huruvida omvärlden är skön eller ful, klok eller dum, ligger ju delvis i betraktarens öga. Efter att ha sovit i nästan 12 timmar i sträck och nu kunna se fram emot två dagar utan ett enda klockslag att passa så tycker jag att det finns en aning färre idioter i världen än bara häromdagen.

Om jag alltid var utsövd och ostressad kanske jag till och med skulle vilja ta hela världen i famn? Fast jag är osäker på om målet med mitt liv är att vara konstant positiv. Det skulle liksom inte vara jag.

torsdag 8 december 2011

Skit i traditionerna!

En av våra jultraditioner i denna familj är att allt är försvunnet. Adventsstjärnor, ljusstakar, julgranspynt. Jag brukar letaleta, sedan ge upp och köpa nytt. Döm om förvåning när jag redan den 6 december hittade adventsstjärnor och adventljusstake i en för ändamålet undanställd kartong. Ännu mer förvånande är att jag redan idag den 8/12 hittat döttrarnas lussenatlinnen och glitter. Behövde inte köpa nytt!

Nu fattas det bara att jag hittar julgranskulorna innan julafton.

Är en aning oroad över denna personlighetsförändring. Känner liksom inte igen mig själv.

För övrigt vill jag bara tala om, utan att gå in på detaljer, att många på jorden är idioter. Och att jag är glad över att få två nya "följare". Nu är jag uppe i siffran 70. Vilket är en annan tradition. När följarantalet når 70, brukar några ledsna och hoppa av och så står det 68 där igen.
Vi får väl se om den traditionen hålls eller bryts.

Ha det jävligt bra, alla ni där ute, som inte är idioter. Puss.

söndag 4 december 2011

Kravkravkrav

Döttrarna har vänner. Det är bra. Vännerna har föräldrar. Det är också bra. Något som är mindre bra ur mitt perspektiv är att en del av dessa föräldrar är hemma på dagarna av olika anledningar. Föräldralediga, deltidsarbetande, jobbahemmaarbetande.

För sådan föräldrar har tid. Tar sig tid. Att julpyntpyssla och baka. Vilket jag får höra här hemma nu. Att denochden minsann har julfint nu. Och när man hämtar någon av sina döttrar i ett sådant hem då ligger det en mild doft av nybakat i deras kök. Och har man otur sitter någon av vännernas mamma och pysslar med barnen. Jag hatar att pyssla! Har inte tid att baka!

För faen. Räcker det inte med att jag försöker att vara en okay mor? En mor som bara skäller ett antal gånger i veckan och inte exakt varje dag. En mor som jobbar heltid och försöker hinna hålla undan den värsta smutsen på både ungar och i hemmet. En mor som försöker finnas och lyssna. En mor som försöker, helt enkelt. Räcker inte det?!

För övrigt funderar jag på att flytta till Göteborg

För någon helg sedan begav vi oss av till Sveriges framsida, Göteborg. Vi skulle fira bästa fru B som fyllde år, 40. Men hon är av den där sorten som bara blir snyggare och mer aptitilig ju äldre hon blir så det där med åldern kändes ointressant. Däremot är hon en av de bästa och därför ville jag och maken fira henne.

Det blev en mycket trevlig fest. Variernande samtal och avslappnad stämning. En trevlig fest trots att jag kom dit i glittertröja (ett märkligt infall, äger annars inget glittrigt) och alla andra var sobert klädda i svart eller så där smakfullt marimekkoklädda och trots att jag lyckades klämma ur mig några kommentarer av tourettesliknande art så fortsatte stämningen att vara god.

Och en man höll några monologer som fick mig att skratta och bli rörd och fru B sjöng en rolig visa och fröken T med komp av min make sjöng en av mina favoritlåtar. Allt var gott.

Och jag tänkte att här vill jag stanna. I Göteborg är det meningen att jag ska bo. Men även i Göteborg finns väl en vardag. Där är inte alltid fest. Och fru B har fullt upp med jobb och tre barn och fröken T har sitt. De sjunger inte jämt. Och med tanke på att jag sällan tar mig tid att träffa mina vänner där jag bor nu, vad skulle bli annorlunda i Göteborg?


Så jag stannar väl här. Här ute på landsbygden. Med min längtan. Min längtan efter roliga männsikor på roliga fester där jag kan vara precis mig själv. Kanske dags att själv bjuda in till fest? Få hit lite Göteborgsanda till den sörmländska myllan. Det skulle vara fint.

Ja, ja. Vi får se.

Dramaten, jag är tillbaka!

I min förra blogg som fanns för länge sedan, länge sedan i cybermått mätt, typ ett par år sedan, så skrev jag att Dramaten var ett minne blott. I stället för att besöka nationalscenen så hängde jag på lokalrevy som en äkta lantis.
Det inlägget genererade en intressant kommentar från en slags Internetspion som jobbade för Dramaten. Hon hade koll på skrivflödet om Dramaten. Hon verkade väldigt trevlig och hoppades att jag någon gång skulle besöka Dramaten igen trots att hon inte kunde ordna en statistroll åt mig vilket var mitt önskemål.

Nu har jag i alla fall besökt Dramaten igen. Och inser vad god kultur kan värma ett fruset hjärta.
Krister Henriksson i "Doktor Glas". Så förbannat bra! Så genialiskt spelat! Hans röst, hans mimik, hans gester fyllde en hel salong med hänförelse. Och han gjorde texten så levande. Ackompanjerad av enkel men fantastisk scenografi. Jag är lyrisk!
Så om Dramaten fortfarande har sin Internetspion kvar. Hälsa Krister, att en trött 40 åring reste 10 mil i storm och regn för att se denna föreställning och att hon inte ångrar det en sekund. Att hon gärna ser om föreställningen igen. Att denna 40 åring för en liten stund kände sig helt tillfreds och lycklig.
Ett geni in action