Ett litet besök

Jag bor inte här längre. Har ju flyttat till en annan bloggadress. En adress med lite gladare färger och annat namn. Men innehållet är detsamma. Småsura betraktelser över livet.

För vart jag än mig i världen vänder så har jag ju med mig, mig själv.  Liksom. Det kan vara roligt ibland. Ibland inte. Men att ta semester från sig själv, det går ju inte.

Så den nya bloggen är ungefär som den gamla. Men jag slipper mötas av bilden av mitt inre (den arga tanten) varje gång jag ska blogga. Tröttnade lite på henne.

Har även tröttnat på min egen spegelbild. Tror att hormonerna spelar mig ett spratt. Skäggstrået på kinden och min begynnande håriga bringa har lyst med sin frånvaro ett bra tag nu.

Däremot vaknade jag härom morgonen med tre finnar i ansiktet. Acne alltså. Inget annat. Illröda blemmor.

Så då saknade jag skägget lite. Det kan man ju ändå rycka bort. Blemmor ska man helst låta bli. Om man kan.

Jag har flyttat

Jag behövde en förändring i mitt liv. Så jag gjorde något så dramatiskt som att byta blogg. Säg till om du vill hänga på. För när jag orkarhinner tar jag bort den här bloggen. Det här är det sista inlägget från TantGrön/ArgTant/Våga vara kärring/person med massa alias som kanske även borde lägga till personlighetsstörning i sitt diagnosregister...

Jag blir aldrig någon kärring

Jag har faktiskt försökt. Försökt att följa min egen kärringskola, bli en riktig kärring. Det har gått så där.
Jag fick en flaska sherry av en vän. Kärringar dricker ju sherry, i alla fall enligt min kärringskola. Det var inte gott. Inte alls.

Vissa mål i livet uppnår man helt enkelt inte. Jag blir nog aldrig någon kärring. Så nu struntar jag i det här.

Jag ooorkar inte!!

Så började en liten tant att leka med de nya bloggmallarna, men eftersom jag har svårt för förändringar så bidde jag inte nöjd. Så jag ville att bloggen skulle se ut preciis som vaaanligt igen. Men det gick inte. Omöjligt att komma tillbaka från det nya till det gamla. Jag hatar min tekniska okunskap. Just nu hatar jag den här bloggen. Nästan.

Bra replik

En av de bästa repliker i svensk film är från Fucking Åmål:
Jag vill knaarkaa.

För övrigt undrar jag om det är någon administratör på FB som vill säga mig något. Reklam om bantning rullar oavbrutet på min FBsida...

Männsika, bli nöjd!

Så pratar jag med en fin vän. Hon har slitit mycket i sitt liv, det har satt spår i hennes kropp. Hon har två fina ungar, men som har lite bekymmer med hälsan. Ekonomin går sällan ihop. Hon berättar att det hon önskar mest, är ett jobb som kan försörja henne och hennes barn. Att barnen får vara friska. Att hon själv får vara frisk. Och att hon ska kunna bo kvar där hon bor just nu. Enkla önskningar. Tycker jag.

Och så skäms jag. Över mig själv. För det hon önskar, det har jag. Ändå är jag inte nöjd. Längtar efter annat. Något annat. Vet inte bara vad. Tänk om jag bara kunde vara nöjd. För en gångs skull.

Heta linjen för vuxna

Minns ni Heta Linjen? Hur man som liten/yngre ringde ett nummer och ropade ut hallå. Hade man tur fanns det andra på linjen som man kunde prata med. Vissa var roliga, andra helt ointressanta. Ibland stämde man träff. Utan föräldrarnas vetskap. De förstod farorna. Vi struntade i dem.

Bloggvärlden är lite likadan. Vi ropar ut hallå i cybervärlden. Och får ibland svar. Roliga och mindre roliga. Ibland stämmer vi träff. IRL.

Jag hamnade på en sådan träff i går. Övertalad av fru Venus. För det är svårt att säga nej till fru Venus. Hennes värme omfamnar de som kommer i hennes närhet. Hon sprider små presenter, roliga anekdoter och god vilja omkring sig. Fina Venus.

Tänker inte rabbla upp de övriga som var där. Kan bara säga att Cicci Realisten var ännu snyggare i verkligheten. Och längre.

Hoppas de alla fick en trevlig efterfest. På den gick jag inte. Någon måtta på att vara social får det ändå vara. Jag är ju trots allt en kärring. Nästan i alla fall.