Hjälp!

Meningen med denna blogg var att försöka bli en kärring och uppmana andra att också bli det. Vissa dagar går det rätt hyfsat, andra mycket sämre. De senaste veckorna har det gått sämre.

• Jag misslyckades med att göra en enkel sockerkaka, den blev inte färdiggräddad.
• Jag höll på att elda upp ugnen när jag skulle grilla kyckling.
• Att städa huset tar minst tre dagar för jag drabbas av akut uttråkning och måste ta en paus.
• Trots minus 20 måste jag springa till Ica titt som tätt för det är alltid något jag glömt handla.
• Om jag inte hade barn skulle jag struntat i julen fullständigt.
• Jag var stolt när jag kom ihåg att sätta upp julgardiner men jag befarar att det sedan blir som förra året, jag glömmer att ta ned dem, de hänger till midsommar.
• Jag undvek mellandagsrean.

Snälla ni! Hjälp mig med tips så att jag hittar den rätta vägen igen. Kärringvägen den smala.

Ålder

Jag tycker om att bli äldre. Tror att jag egentligen alltid har varit en tant sedan jag föddes och nu har jag kommit i kapp mig själv i ålder. Jag gillade aldrig att klättra högt upp i träd, tågluffa, dyka och annat som hör barn och ungdomen till. Nu får jag tanta runt precis som jag vill. Att kroppen förändras stör mig bara ibland. Annars bor jag gärna i denna lönnfeta kropp som tjänat mig väl. Jag har varit smal med spänstigt skinn, jag vet hur det känns, men jag var inte gladare då, än nu.

Det enda jag saknar med min ungdom är att jag då visste allt. Världen var svart och vit. Ont och gott. Bra och dåligt. Så delade jag in världen och mänskligheten. Det var väldigt bekvämt. Nu vet jag att saker är mer komplext. Allt har minst två sidor, om inte fler. Jag saknar att jag visste allt. Och alltid hade rätt.

Fast rätt har jag ju fortfarande. Om allt. Ty jag är ju en kärring.

Teori

Jag har en teori. Att de flesta män är homo eller bisexuella. Det är därför de vill buffas, knuffas och brottas med varandra. De flesta män som spelar fotboll dras till andra män.För att få kroppskontakt utan att behöva erkänna att de är attraherade av varandra. Det är också därför män kör om varandra ute på vägarna, först nosar de varandra i rumpan, nära, nära kör de, sedan kör de om för att själva bli nosade i rumpan.

Vissa män blir arga över min teori. De är homofobiker. Andra män blir fundersamma. En man jag talade med gav mig följande fotobevis på min teori. Det var storsint av honom. Att hjälpa mig att avslöja männen.

Rum

En viktig mapp som tillhör mig är borta. Detta gör att jag önskar mig ett eget rum. Jag vill ha ett litet rum med  väggar i brutet vitt och vitsåpat golv. Skira gardiner ska hänga i fönstret och väggarna ska vara fulla med tavlor och foton. I rummet ska det finnas en låst byrå, ett litet skrivbord, en bekväm stol och en säng.

Vid skrivbordet ska jag skriva och drömma, i byrån ska allt det jag tycker är fint och viktigt ligga. På sängen ska jag själv ligga och läsa deckare och fantastiska romaner. Rummet ska vara låst. Bara jag ska ha tillgång dit.

Är detta för mycket begärt?!

Killar???

Jag åkte till badhuset med mina små änglamonster. De var mer änglar än monster även om den yngsta visade huggtänderna ibland. De ville simma, under och över vattenytan, vilket man kan tänka att en simhall är till för.

Alla var inte där för att simma, utan för att slåss. Under och över vattenytan. Varför går man till ett badhus för att slåss? Och varför släpper föräldrar iväg små pojkar i 7-års åldern ensamma till ett badhus? Kanske för att de inte får slåss hemma. Vad vet jag.

Saknad

Jag reste genom landet för att träffa min vän B. Hon klarar sig genom min måstehakänti10årsregel (en regel som jag för övrigt tummat så mycket på så att jag snart inte kan ha den som en regel längre) med god marginal. I 32 år har vi hängt ihop, ibland nära, ibland långt bort. Hon har en upptrampad stig till mitt hjärta, ibland växer den igen en smula men hennes gröna fingrar rensar bort lite ogräs och så möts vi igen. När livet är riktigt tungt så är hon min enda vän, när livet är som vanligt (och det är det för det mesta) så är hon en av många goda vänner.

Jag ångrar en smula att jag reste. För när jag kom hem så kändes det tomt. Jag hade vant mig vid att vi bor många mil ifrån varandra. Vant mig vid att hon inte dagligen finns vid min sida när jag tittar strängt på omgivningen och med lätthet dömer människorna omkring mig. Vant mig vid att inte ha någon att vara tyst med, eller babbla oavbrutet med. Vant mig vid att vara utan hennes sångröst som är en av de finaste jag vet.

När jag träffade henne igen blev jag ju påmind om allt det där. Så nu känns det lite tomt.

Jag önskar att alla hade en vän som B. Jag önskar att jag inte bodde så långt bort.

Bortkastad tid?

Under min julledighet tycker jag att jag mest tvättat, städat, lagat mat och diskat. Men det märks inte. För tvätthögarna är fortfarande lika stora, dammråttorna smyger i hörnen och barnen vill ha middag trots att jag nyss tycker att jag gjorde lunch och detta genererar ännu mera disk.

Så varför lägga energi på något som inte märks? Resten av jullovet ska vi gå i smutsiga kläder, spela innebandy med dammråttorna och se till att bli bortbjudna på middag. Det är min plan i alla fall.