Adopterad tant

Om du adopterar en tant. Rätt sorts tant. Då kan det hända att hon gör små konstnärliga projekt med dina barn. Medan du själv dricker kaffe och viftar med tårna. Det kan också hända att du får flaskor med universums godaste saft och krusbärssylt. Jag har tur. Jag har adopterat rätt sorsts tant.

Avgjutet rabarberblad

Annat avgjutet blad.

Sisyfos

Jag fick för mig att vara lite huslig. Rensade barnens garderober. Vinterkläder lades i papperskassar märkta med ordet "Vinterkläder". Det urväxta lades i papperskassar med texten "Ge Bort". Jag har ännu inte kommit så långt i min husliga utveckling så att jag lägger saker i kartonger och fina boxar.

Men till barnens avlagdamenroligtattsparaskolarbeten köpte jag varsin behändig  plastlåda. Som de kunde lägga just sådant i. Ordning och reda tänkte jag.

Idag upptäckte jag det. Mina papperskassar som jag prydligt radat upp i ett förråd låg huller om buller. Den yngsta dottern hade varit på jakt efter dockkläder, utklädningskläder och drabbats av förmodligen en euforiskrotaikassarkänsla. Den praktiska lådan till skolmaterial hade hon gjort om till docksäng.

Den äldsta dottern hade inspirerats av mitt ordningochreda skov och påbörjat en sortering i sin bokhylla. Det slutade med att hon tröttnade och allt hon inte visste vart hon skulle lägga hamnade i lådan för skolmaterial.

Så nu ger jag upp. Om jag inte dagligen ska behöva känna mig som en nära släkting till Sisyfos så är det lika bra att lägga ordningochredatanken helt åt sidan. Den dagen jag dör, gissa vad mycket saker barnen kommer att behöva sortera och slänga i mitt dödsbo. Rätt åt dem!

Nacken

Ja, så gick jag återigen till frisören. En av mig aldrig tidigare använd. Och för en gångs skull tänkte jag inte att jag skulle bli en ny människa efteråt. Jag trodde inte att jag skulle bli smalare, gladare, liksom pånyttfödd av detta frisörbesök. Kanske därför som jag var hyfsat nöjd när jag gick ut därifrån.

Men jag undrar om frisörer är nackfetischister? Eller om det bara är min nacke som väcker sådana böjelser. För alltid när jag är hos en frisör så talar de länge och väl om hur de tänkt klippa mig i nacken. När det sedan är färdigklippt visar de nacken i alla möjliga vinklar med sin (nack) spegel. Eller är det så att mitt ansikte och mitt sidohår är så ointressant så att de inte ids lägga ned så mycket tid på det, på mig är det liksom nacken som är intressant?

Om detta är fallet så är det ju lite trist att jag aldrig tittar mig själv i nacken. Jag missar min intressantaste sida. Varje dag.

Morgonochkväll

Det anses ju finnas morgonmänniskor och kvällsmänniskor. De som är pigga på morgonen och de som är pigga på kvällen. Själv är jag både morgon och kvällstrött. Det märkliga är att det anses bättre att vara morgonpigg än att vara nattuggla. Lite mindre syndigt. Som kärring så borde jag ju hålla med. Kärringar går förmodligen upp i ottan.

Men nu har jag semester. Och älskar att ta det lugnt på morgonen, liksom resten av min lilla familj. Det är liksom en del av semestern, att inte behöva stressa iväg. Jag tycker om min morgonrock, morgontidning och flera koppar kaffe.

Strax efter 10 i morse, när frukosterandet var klart (vilket är relativt tidigt för att vara TantGrönpåsemester) så stod jag i duschen. Maken var på sitt arbete, den stackaren. Då ringer det på dörren. Döttrarna öppnar och jag förstår på deras tonfall att de behöver lite vuxenhjälp. Med det blöta håret på ända och med morgonrocken tätt kring kroppen trasslar jag mig ut i hallen. På trappen står en karl och är intresserad av en av våra (skrot) bilar. Och vi vill bli av med den. Vilket han måste ha hört ryktesvägen. (Vi bor på en liten ort).

Grejen är att jag står och skäms. För att jag inte är klädd, för att jag är avslöjad som en morgontrött latmask. När det är gubben som borde skämmas. Som ringer på hos vilt främmande människor kl. 10 på morgonen utan att ens be om ursäkt. Visst, vår ort är liten men jag har aldrig sett karln förut. Trots min ansiktsblindhet är jag nästan helt säker på det. Jag skulle aldrig drömma om att störa folk dessa känsliga förmiddagstimmar. Har jag rätt eller har jag rätt?

Vad händer?!

Du är alltid så glad, sa en bekant.
Du är snäll, sa en annan.

Till råga på allt sitter jag här med min lönnfeta mage och är rätt nöjd. Trots mitt halvskruttiga hus med halvfärdiga projekt, trots min aningens stökiga familj och trots att mycket av det jag skulle gjort under min semester inte blivit av.

Hela min image håller på att gå åt pipan! Och jag undrar vad det är som händer? Hur kan jag uppfattas som glad och snäll? Är det hormonerna? Miljöförstörningarna?  Vad är det som svävar i luften och som gör mig lugn och nöjd ?

När det egentligen finns så otroligt mycket att vara missnöjd och arg över.

I går

I går kom jag på att jag är hyfsat nöjd med mitt liv. Det passar liksom mig, mitt liv. Om jag för 10-15 år sedan tittat in i min framtid hade jag fått panik. Familjeliv på landet. Aldrig. Men nu lever jag så. Och det är gott.

Anledningen till denna reflektion var att jag satt på en uteservering i den södra delen av den stora staden och hade det bra. Vid bordet satt Z, fina Z, frilansande skådis tillika producent, där satt även ett stycke regissör och en operasångare. De talade om teaterlivet. Det liv som jag för längesedan nosat försiktigt på men aldrig gett mig in i. De talade om frilansandet, turnerandet, attsäljasigsjälvandet. Inte i någon klagande ton utan som ett konstaterande. Om man väljer vissa yrken så är det vissa omständigheter som kommer med på köpet. Jag lyssnade som en turist från ett annat land. En annan planet. Så annorlunda liv och ändå lika. För vardagen ska gå ihop för oss alla, med räkningar, familj och vänner.

Sedan bar det av till hip klubb utomhus. Betong, öl, poserande människor. Och jag kände mig som en rollfigur gestaltad av Mona Malm. Stadig tant med handväska som smått bistert (med en lätt korkad min) men med viss nyfikenhet tittar på omvärlden. Och det var en helt ok. känsla för jag gillar Mona Malm.  Och det var en trevlig kväll för Z var där och H. Och jag älskar faktiskt den stora staden. Men jag upptäckte att jag inte vill bo där. Inte just nu. Och jag kan inte vara skådis för jag är inte tillräckligt bra. Och jag tycker om att ha barn. För det mesta. Och att bo i hus på landet är helt ok. det också. För på landet bor alla  i hus, det finns knappt någon annan lösning, vilket däremot inte är ok. Men det är ett annat inlägg.

Och jag är glad över att många av mina vänner valt ett annat liv än jag, så jag får besöka deras världar som är så olika och ändå lika.

Så precis just nu är jag nöjd. Helt nöjd. Och det njuter jag av för den känslan lär ju gå över... Det brukar den i alla fall göra.

Vännerna

P, 3 år. S, 8 år. H, 10 år. Z, 12 år. Detta är åren som gått sedan vi sågs sist. Några av de vänner som försvann ur min livsbana av olika skäl. Men denna sommar har vi mötts igen. Det blev sommaren när repliken "vi måste ses någon gång" faktiskt blev sann och inte bara en lam önskan. Fint. Vi får se hur länge det dröjer till nästa gång...