24...

..sockerbitar har jag hällt i mig nu. Hur är det med dig?

Människa

I dag berättade ett barn för mig att jag var en kattmänniska. Det finns visst nämligen hund och katt människor. Hundmänniskor är lite stränga och har stora näsor. Kattmänniskor är snälla och har släta pannor. Så förklarade barnet detta. Jag är alltså en kattmänniska. Skönt, jag som trodde att jag hade en potatisnäsa och en konstant rynka mellan ögonbrynen.

Jag tänker att det finns olika sätt att uttrycka sin sympati på. Kattmänniska=God människa.

Ni som känner mig, detta var ett fint beröm. Ni andra, glöm och vänta på nästa inlägg som kanske är mer tydligt.

Hej

Hej följare nr. 45 med det vackra namnet, Tuulevi. Jag fattar inte ett ord finska, men kanske förstår du svenska. Eller föll du för min vackra profilbild?

Fel

Jag tror att det är något allvarligt fel på mig. Jag vet bara inte vad. Men förmodligen borde jag ordineras sängläge, total uppassning, bra böcker och sömn. Synd bara att jag inte känner någon doktor som ordinerar sådant.

Associationer

Apropå föräldramöten. Min hjärna har en förmåga att associera hej vilt och det är inte alltid lätt för omvärlden att hänga med i svängarna. Om man lägger till min släng av Tourettes syndrom som dyker upp i bland så kan det bli lite fel.

Rovfåglar på bild eller uppstoppade sådana, förknippar jag med fascism. Så funkar min hjärna. Fascism i sin tur får mig direkt att tänka på Italien och Tyskland under andra världskriget.

I dotterns tidigare klassrum fanns en uppstoppad rovfågel över dörren. På höstens föräldramöte (jaa, det är en massa jävla föräldramöten) så var det en förälder som undrade vart fågeln tagit vägen. Hennes son gillade visst den. "Nej, inte den där äckliga tyska fågeln", utropar jag då. Ett par föräldrar i rummet där jag då sitter är från Tyskland. Ni skulle sett blicken från en av dem.

Detta är en av anledningarna till att jag hädanefter håller käften på dessa möten. I alla fall tills jag får en personlig assistent som tydligt kan förklara för omvärlden hur min hjärna fungerar och att jag faktiskt har ett slags handikapp. Maken fungerar tyvärr inte som assistent. Han kallar min Tourettes för "sårätt"...

Å så..

..var jag på föräldramöte. I drygt två timmar satt jag på en obekväm stol och lekte mutist. Inte ens när skolfröken ett antal gånger sa "era elever" i stället för "era barn", orkade jag öppna munnen. Mig veterligen så är dottern makens och mitt barn och inte vår elev. Men det är väl petitesser. Fröken är annars väldigt bra.

Mötet tog alltså drygt två timmar. Minnesanteckningarna  som sedan mejlades ut var en knapp A4, med stor text. Önskar att jag stannat hemma och endast tagit del av minnesanteckningarna. Man säger ju att barn tar tid. Jag skulle vilja påstå att föräldrar tar minst lika mycket tid. Har de inget liv?

Saker som..

..man inte tänkte på innan man skaffade barn och hade man tänkt på dem så hade man nog inte skaffat barn:

• Alla sömnlösa nätter
• Allt snor, kräks, kiss och bajs som man måste hantera
• Känslomässiga upp och ned gångar hos barnet och en själv och hur detta kan innebära konflikter
• Oron. För väldigt mycket. Det är en helt egen lista
• Att man alltid måste laga ordentlig middag och inte bara kan ta en påse ostkrokar framför TV:n som mat
• Alla tankar som aldrig får tänkas klart för att man blir avbruten och när man väl får en chans att tänka eller prata med en annan vuxen då har man helt tappat tråden
• Att de blir större och en dag kommer att lämna en när man nu väl vant sig vid dem
• Att man behöver gå på föräldramöten. En duktig förälder går på föräldramöten. Trots att det är astrist.

Saker som man inte heller tänkte så mycket på innan man fick barn:

• Att det kan vara rätt så kul att ha barn
• Att man kan älska en så outvecklad och relativt besvärlig varelse så otroligt mycket så att hela kroppen blir varm och att man inte vill vara utan den känslan för allt i världen