Instruktioner

Jag har fått instruktioner av min mor. Min mor som jag för länge sedan slutat lyda. Hon har bett mig att infinna mig i den stora staden senast kl. 17.00 i dag. Helst snyggt klädd och utan vidhörande familj.

Tror att jag ska lyda ändå. Verkar som hon har en rolig plan för min lördagskväll.

Budskap

Jag tror min äldsta dotter försöker säga mig något.

Eller så gillar hon bara att leka med lödkolven?

Passerad dag

Dotterns slöjdverk

Och så passerade min 40-årsdag för ett tag sedan. Och jag visste inte att jag ville bli firad, förrän jag blev det. Frukost på sängen (vilket är mitt enda krav när jag fyller år) och döttrarnas egenhändigt gjorda smycken och slöjdkonst. En mor som reste ett antal mil tur och retur på varmt tåg för att överlämna en underbar blomsterbukett, champange, toscatårta, pengar och en sedan länge önskad bok. En make som inhandlat fina utemöbler och en god whisky. En far som bidrog till reskassan. Kollegor som gav bidrag till barskåpet, som jag inte äger än.

Och det kändes helt okay att fylla 40. Faktiskt. Och om ett tag kommer den största presenten. Semesterresa med min älskade lilla familj.

Festrapport och signalement

Festen var rolig. Jag förstod vad skåningarna sa. Jag förstod de övriga dialekterna också. Jag kände tre personer på festen, ändå pratade jag med minst tio till. Min övning i kallprat och mingel gick över förväntan. Jag var en äkta kärring och åkte hem innan klockan slagit tolv. I dag känner jag att det var ett bra beslut. Jag är "pigg som en lärka" som dottern brukar säga.

Ni har inte sett någon bild av mig, bara den på mitt inre. Det hjärnan inte vet fyller den med fantasi.
Jag är 165 cm lång. Väger 8-10 kilo för mycket, detta förmycket sitter mest på buk och byst. Enligt passet är jag cendré, vilket är ett finare ord för råttfärgat. Eftersom jag hamnat i slingträsket är jag nu mellanblond, håret är klippt i en kort page som når till hakan, typ. Bilden på mitt våfflade hår förvirrade även mig, jag är icke långhårig.

Passet säger att mina ögon är melerade, vilket egentligen betyder att de har en obestämd färg. På min näsa sitter glasögon, så diskreta bågar som möjligt. Jag gillar inte att behöva glasögon, trots att jag borde vant mig efter alla dessa år.

Om du kommer in i ett rum med mycket folk, är jag inte den du först lägger märke till.Jag ser extremt vanlig ut, förutom mina hartänder som sticker ut en aning.

Jag har storlek 37 i skor. Innan barnen kom var det 35-36. Min man säger att jag är snygg. Det finns ingen objektiv sanning i det påståendet. Men det är ju bra att han tycker det, eftersom han tvingas se mig varje dag.

Ja, det är ungefär så jag ser ut. Om någon nu undrade.

Fest

Det ska bli fest. 80-talet ska hyllas.

Så här ser mina ben ut

Det här är färgen på min festskjorta

Det här är mitt våfflade hår



En underbar missmatch. Kul att gå på fest och se rätt gräslig ut!

Håll tummarna

I kväll kommer jag befinna mig utomhus efter 21.00. Håll tummarna för att tant inte vurpar igen. Jag ska på 30-års fest. Och 30 åringar brukar inte ha rullatorer, kryckor, stödförband eller andra tantattiraljer hemma, så jag måste hålla mig på benen.

Ett önskemål från värdinnan är att jag ska komma till festen i någon form av 80-tals outfit. Jag hade tänkt mig något rosa och svart och "våfflat" hår. Det är dock svårt att våffla håret med en arm. Men annars låter väl färgerna som lite 80-tal?

Pyjamasbyxor, volangblus, axelvaddar, pastell, tubsockor och pumps på fötterna är annars sådant jag förknippar med det årtiondet. Men något sådant finns inte längre i min garderob.

För övrigt är värdinnan från skåne och det kommer att komma massa skåningar på festen. Om det är något ord eller uttryck jag inte förstår, kan du tolka i efterhand åt mig då, Osloskånskan?

Som sagt, håll tummarna. Jag kommer vara spik nykter, men vis av förra veckan spelar det ingen roll gällande mitt balans sinne. Så kanske ska jag dricka på, eftersom det blir som det blir hur jag än gör..

En rapport

Jo, jag börjar nog bli en kärring. Eftersom jag ältar mina kroppsliga skavanker.
I dag gick jag till doktorn. Till slut. Och han klämde och kände på min axel tills jag hotade med att klippa till honom. Eftersom han saknade humor (och han misstänkte en spricka i nyckelbenet) ville han straffa mig genom att skicka iväg mig många mil bort för att bli röntgad. Då berättade jag för honom att det hade jag inte tid med.

Efter viss diskussion kom vi överens om att jag skulle få smärtstillande medel och om det inte blir bättre nästa vecka lovade jag att underkasta mig hans vilja angående fotografering av mitt skelett.

Jag tror att jag var en besvärlig patient. Det känns bra. Riktigt kärringaktigt. Men om jag skriver mer om den här axeln, så snälla säg ifrån. Jag är gärna en kärring, men inte en som upprepar sig. Upprepning av teman vill jag spara tills demensen kommer. Okay?