Att överleva en Ålandsresa

Att åka på Ålandskryssning var inte lika gräsligt som jag trott. Inte gräsligare heller. Det var uthärdligt. Stundtals till och med roligt. Båten hade en bar med 90 olika whiskysorter.

Kollegorna visade sig från sin bästa sida. Och de utan en enda bästa sida alls, la jag inte ens märke till. Att få se arbetsplatsens martyr som alltid går med mungiporna nedåt dansa disco och vicka på rumpan, bara det var värt resan.

Men om jag någon mer gång sätter mig på detta fartyg igen, då ska jag inte jobba dagen därpå. För om jag inte jobbar dagen därpå då kan jag verkligen gå igenom whiskysortimentet. Då behöver jag inte tänka som en äkta kärring, att det är en dag i morgon också.

Ska det vara så jävla svårt?!!

Maken vill renovera hallen. Lägga klinkergolv.

Klinkerbild lånad från nätet

10 åringen vill lära sig laga mat.

Matbild lånad från nätet

8 åringen vill ha större rum. Och gärna hjälpa till med matlagningen.

Rumsbild lånad från nätet

 De tittar förundrat på mig när jag inte hurrar högt över deras initiativ och önskemål. De vänder blicken nedåt när jag svarar:

Hallen kan vi ta tag i när köket är färdigrenoverat, vilket nu stått nästanmeninteheltklart i två år. För övrigt skulle den största hjälpen för mig personligen vara att ni höll hyfsad ordning i de rum ni har och lägger in era rena kläder där de ska vara, för under sängen är ingen bra förvaringsplats av kläder för där blir de dammiga OCH MÅSTE TVÄTTAS IGEN! Och så kan ni utan att jag behöver påminna plocka UNDAN EFTER ER!OCH DET GÄLLER ER ALLA TRE!!

En bild av mitt arga inre. Lånad. Men sann.

Så har jag dödat deras drömmar om nya projekt och personlig utveckling. Igen. Det måste finnas någon statlig myndighet där min kompetens skulle passa utmärkt. En myndighet där det är viktigt att kunna säga nej och trycka till folk lite. Kanske på Migrationsverket? Eller försäkringskassan? Fler förslag mottages tacksamt.

Illustration av min blivande stil. Lånad. Men förhoppningsvis sann.

När jag inte tänker..

..på att:

• Övervåningen i vårt hus framkallar dammallergi
• Det var evigheter sedan jag tog en rask promenad
• Jag snart ska börja jobba efter massa dagars semester
• Jag har haft långledigt men ändå inte gjort något särskilt
• Jag ska tillbringa min sista lediga dag och min första arbetsdag med kollegor på en Ålandsbåt

Om jag inte tänker på allt detta. Då känner jag mig rätt så nöjd. Alltså tänker jag inte. Inte alls. Möjligen tänker jag på om jag trots att jag är proppmätt inte kan klämma ned något mer gott i magen. Typ som chips, choklad eller whisky. Fast chipsen och chokladen är slut. Men whiskyn finns kvar. Hurra!

Det finns olika vägar till en åttaårings hjärta

Så var bästa fru B här på kort visit med sina tre döttrar. Alla vackra och roliga, var och en på sitt sätt. Men hennes mellersta dotters hjärta har jag vunnit lite extra. I går kom förklaringen. Jag har tydligen vid något tillfälle sagt till hennes lillasyster  att hon inte får slå sin storasyster. Av detta har jag inget minne alls. Men mellersta dottern minns. Och har använt sig av mig, när jag inte har varit med, när jag varit många mil bort. Hon har sagt till sin lillasyster att om NN (alltså jag) varit här, då hade du minsann fått skäll, när hon tyckt att lillan varit extra besvärlig.

Där ser man. Så kan man också vinna ett litet flickhjärta. Vad den yngsta dottern tycker förtäljer inte historien. Men hon verkade inte särskilt rädd över att se mig. Men man vet ju aldrig.

Oväder när det är som bäst

Det har ju blåst en del i vårt land. Inte bara i somliga partitoppar utan mer bokstavligt talat. Jag hatar blåst. Stark vind skrämmer mig och går in i märg och ben och själ.

Men idag gläds jag över det nya ovädret som kommit. För bästa fru B vill inte köra med tre barn de många milen mellan en storstad till en annan i storm, utan blåser in hos mig ett dygn.

Oväntade, oplanerade besök är oftast de bästa besöken. När allt blir som det blir. När man sitter där bland dammtussar och röra, mätta av en improviserad måltid och inser att det inte behövs välstädade kulisser för att må bra i goda vänners lag.

Så idag får det faktiskt storma. Hur mycket det vill. Men till helgen vill jag ha det kav lugnt, för då ska jag mot min vilja ut på Ålands hav med kollegorna. Kav lugnt. Det är en order och ett krav.

Ytterligare en kärringlektion

Eftersom de flesta kärringar har några år på nacken och sällan varit rädda för att jobba hårt, så har de ofta värk. Värk i kroppen. Extra kärringstatus ger värk som är mer besvärlig vid väderomslag. När lågtrycket närmar sig vet kärringen redan om det, hon känner det i sina leder. Extrem kyla och extrem värme kan också påverka värken.

En av mina vänner som är läkare sa en gång att "när man passerat 40 och vaknar på morgonen utan att ha ont någonstans, då är man död".

Han är nog förutom läkare också en kärring.

Det är utstyrseln som gör det. Eller?

Så besökte jag storstaden. Igen. Och jag fascinerades av alla välsminkade, välfriserade människor som gick på stadens gator utrustade i jackor som skulle tåla Nordpolenkyla och i dyrdyra gummistövlar  gjorda för lång vistelse i sank myrmark.

Längtar dessa storstadsmänniskor ut i naturen? Eller är storstadsdjungeln så kall och blöt så att denna utrustning behövs?

Själv bor jag på landet och under mina skogspromenader duger min gamla parkas från Lindex bra, likaså mina gamla tråkgröna stövlar av okänt ursprung.

Det verkar som om jag har missförstått något. Att jag liksom går omkring här och är helt felutrustad. Eller?