Undrar när jag får sparken?

Frispråkig. Säger vad jag tänker innan jag tänkt efter. Förmodligen lite besvärlig i bland. Det är jag.

Så skulle jag och en kollega skriva en rapport som sedan skulle mejlas till chefen. I mejlet med bifogad text skrev vi:

Vi har gjort oss fina för din skull. Och så skickade vi med denna bild.

Jag undrar när jag får sparken.

Vilken Facebooktyp är jag?

Några ställde en fråga i det förra inlägget. Vilken FB typ jag är. Jag är av den bästa sorten. Så klart.

Facebook typerna

Ni som har FB, har mött dem. De olika FB typerna.

1. De som alltid berättar vad de gör. Dricker kaffe, städar, bajsar. Sååå ointressant!
2. De som skriver om hur många mil de sprungit, hur glänsande rent de har hemma, vilka fantastiska kulinariska upplevelser de åstadkommit i köket m.m.Uppdateringar som får oss andra dödliga att må illa, känna avundsjuka och börja fundera på om mytomani är en sjuka som sprider sig.
3. De som alltid har sjuukt mycket att göra. Som är såå upptagna. Men de har alltid tid att berätta om sin förträfflighet på FB...
4. De som gnäller. Som har ont, är sjuka, ledsna, har sjuka barn, som alla är dumma mot och som känner sig totalt oförstådda. Tråååkiiiigt.
5. De som är positiva. Men sällan med egna ord, utan de kopierar glada citat från när och fjärran, gärna illustrerade med en bild på söta djur, änglar eller solnedgångar. Tänk själv, människa, tänker jag då.
6. Släkt med ovanstående är de som skriver uppdateringar som påminner om kedjemejl. "Om du älskar dina barn, kopiera detta och lägg som status." Ok. Om jag har något fint att säga till mina närmaste, då säger jag det till den/de det gäller. Jag meddelar dem inte via min FBstatus om mina varma känslor.
7. Stalkers. De som aldrig säger ett ljud om sig själva men följer andras liv med stort intresse.
8. Vännerna. De som både gnäller, är positiva, berättar ointressanta saker och spännande. Som kan beskriva essensen av sitt liv med några få rader. De som är så där braiga.

 Vilken FB typ har jag missat?

Men faen..

Jag tänkte skriva om boken Happy Happy, som jag har läst, och som varit omdebatterad (i DN) och så borde jag skriva klart min artikel för den lillalilla tidningen och sedan finns det överfulla tvättkorgar att ta hand om och förmodligen borde jag höra av mig till lite släkt och vänner och sedan finns det väl massa andra bordenochmåsten.

Men, nu sitter jag här och är mätt. Middagsmätt. Enarbetsveckairyggentrött. Familjensamladnöjd. Och kastar både tankar, borden och måsten över axeln. Tänker ta några timmar ledigt nu.

Ha en finfinemang fredagskväll, alla ni därute, i cyberrymden. Kram.
 

Fler funderingar

Ja, inte vet jag. Jag som lever i kärnfamiljsgeggan. Den senaste tiden har jag vid ett flertal tillfällen stött på skilda föräldrar med gemensam vårdnad, dessa varannanvecka föräldrar som har bekymmer med att ordna barnvakt till sina barn. Alltså, man har sin barnvecka men måste resabortpåjobb eller är bjuden på något roligt evenemang. Och i stället för att kolla, det som för mig verkar det mest naturliga för barnet, om den andra föräldern kan träda in, så dammsuger man barnvaktshjälp bland släkt och vänner i stället.

Jag menar, man kan väl kolla med den andre föräldern i alla fall. Om man nu är pratbara med varandra förstås, vilket ju tyvärr inte alla är. Men att så in absurdum hålla på sina veckor, det måste väl ändå vara att ha rent vuxenfokus i stället för fokus på det viktigaste, barnet.

Men som sagt. Inte vet jag.

Funderingar

Jag sitter på ett tåg. I min närhet sitter 4 kvinnor av somaliskt ursprung (tror jag). De pratar ett språk jag inte förstår. Mycket och intensivt. Det är som en ljudmatta. Mitt i en mening, på detta för mig obekanta tungomål, säger den ena kvinnan "jag orkar inte" och fortsätter sedan prata på sitt modersmål igen.

Så intressant. Jag orkar inte. Varför kom just de orden på svenska? Kanske finns det inte ord för "jag orkar inte" på hennes språk. I det land hon kommer ifrån kanske man måste orka. Om orden "jag orkar inte", inte finns, då är det ju en företeelse som inte finns, eller i alla fall aldrig benämns.

Precis som det påstås, att ordet lagom endast finns på svenska.

Och jag, som älskar ord. Som tror att vårt språk hjälper oss att forma vem vi är. Jag sitter här och funderar över varför jag inte blev professor i lingvistik. Vad härligt smalspårig och förmodligen lycklig i mitt arbetsliv jag varit då. Tråkig kanske, men lycklig.

Att skaffa sig ett liv

Under en kort period i mitt liv var jag timvikare på ett behandlingshem för ungdomar med psykosociala problem (det var så målgruppen beskrevs). Jag jobbade där dels av intresse (faktiskt!) men också för att dryga ut den skrala kassan som student. En kassa som jag sedan hade roligt för. Ölölfikaöldiscodansfika, ja sådant som känns lockande när tentastressen är tung.

Hursomhelst. Vår uppgift som personal var bl.a. att erbjuda ett tryggt dygnetruntboende, få ungdomarna att komma in i rimliga rutiner. Detta innebar en del tjat från oss vuxna. Om attkommahemitid, hållaordningpåsinagrejer m.m. Några av ungdomarna skrek då "SKAFFA DIG ETT LIV FÖR FAAN! Jag tolkade detta som att de trodde att det roligaste vi visste var att tjata och att vi när vi lämnade vårt arbetspass satt ensamma i en lägenhet någonstans och inte gjorde någonting.

Det hade varit en aning omoget att svara en skrikande ungdom "Jag har ett liv, ett dansande festande liv, som jag gillar och det är därför jag är här, för att få pengar till öl". Så det gjorde jag så klart inte. Men tänkte ibland, det gjorde jag.

Numer är det sällan någon som skriker att jag ska skaffa mig ett liv. Nu, när jag verkligen skulle behöva den uppmaningen. Kanske skulle höra om de behöver en timvikarie på närmaste ungdomshem..