Så har jag då läst den (i DN) omdebatterade boken Happy Happy. En bok med samlade texter om hur nöjda kvinnorna som skrivit den är med att ha skilt sig. Jaha. Bra för dem. Att de är nöjda.Jag tänker att om de inte varit nöjda, om de ångrat sitt beslut på något sätt, då hade de inte medverkat i boken.
Vissa kritiker tyckte att boken saknade barnfokus. Jag tänker att det är för att kvinnor skrivit boken. Då ska det vara barnfokus minsann. Jag är tveksam till om samma kritik uppkommit om det var ett gäng män som skrivit boken. Men jag vet inte.
Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om boken. (Notering till mig själv, bli icke litteraturkritiker) Vet inte riktigt vad syftet med den är. Kanske att stärka kvinnor som vill skilja sig. Kanske en kritisk skrift angående kärnfamiljsgeggan. Men när någon verkligenvilltalaomförmighurdetääär med sakerochting, då slår jag en aning bakut
Några av skribenterna använder sig av ordet barnfri. Att de under de barnfria veckorna kan jobba mer. Festa mer. Vila mer. Då tänker jag på min vän A.
A har två barn. Hon lever inte längre med barnens pappa. Som det förmodligen är för de flesta när man tar beslutet att skiljas åt, så är det själsligt nödvändigt. Inget man gör i en handvändning direkt. A har sina barn boende hos sig varannan vecka. Hon avskyr ordet barnfri. För hon ser sig som mamma jämt. Vart barnen än bor. Och hon längtar. Längtar så att det gör ont, efter sina barn, när de inte är hos henne.
Om hon skrev en bok om att skilja sig, då skulle jag vilja läsa den. Tror att den skulle vara rätt så nyanserad. För ibland så måste par skilja sig. Det gör ont. Ibland måste mammor och pappor längta efter sina barn och barnen efter sina föräldrar. Det gör ont. För så är livet. Ibland gör det ont. Livet är inte alltid Happy Happy. Men man överlever. För att man hoppas/vet att de ljusa stunderna finns där. Någonstans bakom de mörka molnen.
