Diagnoser

Jag misstänker att jag lider av en fjäderlätt form av Asperger. Jag har inte svårt att förstå mig på människor och relationer men jag har andra egenheter som tangerar en neuropsykiatrisk störning. Om man tittar på de kriterier som finns för olika mentala handikapp så har de flesta en släng av något..

Nu har jag ännu en diagnos, expressiv afasi. Dels glömmer jag vad folk heter, vissa har jag både glömt till namn och ansikte vilket jag märkt genom Facebook där jag blir tillfrågad om vänskap av människor som jag förstår att jag har ett gemensamt förflutet med men som jag inte har det ringaste minne av. Puh, vilken lång mening. Men nu till min expressiva afasi. Jag glömmer vad saker heter och byter ut orden. I går letade jag efter vår Hollywoodpress, det jag menade var vitlökspress. Det går verkligen utför med min hjärna...

Vad har du för diagnos?

Citat

Min far brukar säga "det är inte lätt att vara människa, det är bättre vara Burträskare" (fast på  härmad västerbottniska vilket jag inte vet hur jag fonetiskt ska skriva ned.)  Han brukar också säga "det är inget fel på Stockholm, det är bara det att det är så helvites ocentralt".

Min vän E säger "det är synd om Stindberg, sa människan".

Fler citat, någon? Som kan muntra upp en lönnfet kärring i sina bästa år med en vårlängtan som ibland gör det svårt att andas.

Deckarträsket

Jag är fast i deckarträsket nu igen. Mord efter mord radar upp sig inför mina ögon. Jag brukar kunna ta mig ur dessa perioder med en riktigt bra roman, men just nu vet jag ingen riktigt bra roman som behöver läsas av mig.
Snälla medmänniskor, ge mig ett boktips. NU! Innan min hjärna har skrumpnat ihop av förutsägbara personskildringar och bloddrypande sidor. Snälla.

Hej?

Jag är av medellängd, med mellanblont hår, melerade ögon och är varken riktigt smal eller riktigt tjock. Jag ser extremt vanlig ut vilket gör att folk alltid tycker att jag är lik någon vän till dem eller avlägsen kusin. I sammanhang där jag känner mig bekväm, där det finns människor jag tycker om, som inte har för höga förväntningar på mig där kan jag vara rolig och i viss mån charmig. I andra sammanhang är jag mycket tillbrakadragen och tråkig.
Tyvärr uppfattas jag ofta som nonchalant eftersom jag är helt kass på att heja på folk. Att jag inte gör det har två orsaker:
1. Jag är ofta disträ och tänker på annat.
2. Jag tror inte att folk känner igen mig.

Orsak nr. 2 innebär att jag inte glatt vill heja på någon som sedan står där som ett fån och undrar vem i hela friden jag är. En avlägsen kusin...?
Orsak nr. 2 gör också att jag någon gång i veckan skäms, för tänk om den ytlige bekantingen verkligen kände igen mig och jag tittade på honom/henne som om denne var genomskinlig.

Ja, och anledning till att jag skriver just detta halvt ointressanta inlägg är ATT JAG INTE VILL SÄTTA IGÅNG OCH VIKA TVÄTT. Jag är så uttråkad av hemmets alla "cirkelsysslor" (citat från Natosh).

Och inte blev det någon ny(are) bil i dag heller. Vi hittade en som passade oss och såg fin ut, provkörde och en lampa som varnade för motorhaveri började lysa! Bilhandlaren sa att de kunde åtgärda det felet...
Man kanske skulle bli bilhandlare så att man fick betalt för att säga idiotiska saker hela dagarna och för att säga hej. Det är viktigt att säga hej till kunderna. Har jag hört.

Curling?

Allvarligt talat. Hur är man funtad för att ägna sig åt curling? Och en ännu mer intressant fråga, hur är man funtad om man sitter och tittar på curling? Och vad gör de som tävlar i curling när de inte är med i OS, för det är bara då de syns?
Å andra sidan kan man ju fråga likartade frågor när det gäller all sport...

Jag står snart inte ut...

med vintern längre. Står inte ut med snön, kylan, alla klädlager som barnen och jag själv ska pälsa på oss. Står inte ut med narig hud och tågförseningar. Nästa människa som säger att det är så vackert ute klipper jag till. Jag hinner inte se det vackra för jag sitter inomhus och jobbar hela dagarna och när jag är ledig så har jag annat för mig än att glo på snön. Och ingen har jag att skylla på heller. Annars brukar det vara så skönt att ha en syndabock när något går en emot. För så där 10-20 år sedan var ju allt Ines Uusmanns fel, hallandstunnlar, internetanvändandet som bara var en modenyck m.m, men inte ens henne kan jag hålla anvarig för denna eviga vinter.
Ge mig ett vårtecken nu för faen!

Nu

Nu har det hänt. Det skedde smygande. Långsamt. Jag la inte märke till förvandlingen förrän det var ett faktum. Men bevisen har nu hopat sig.

• Jag är gift
• Bor i hus
• Har två barn
• Har en Volvo ( eller skrothög, beroende på vem i familjen man frågar)
• Ägnar fredagskvällarna åt att äta onyttigheter och titta på Lets Dance med mina barn
• Har för första gången i mitt liv stått i en gillestuga och sjungit SingStar

Jag har blivit en Svensson! Vilket lurigt tillstånd det är. Det sker inte över en natt. Men för varje val man gör som lutar åt det bekväma, konforma, inomnormen, så kryper Svenssonlivet allt närmare. Och nu har det alltså skett. Det som jag som ung aldrig trodde skulle inträffa. Å andra sidan trodde jag heller aldrig som ung att jag någon gång skulle fundera över min vikt,  bo på landet eller få hår på bröstet.
Livet är fullt av överraskningar.