Nya svordomar

En far och en son sitter mittemot varandra. De ler. De bryter arm. De skrattar.

En kvinna sitter med sin laptop i knät. Batteriet tar slut. Hon pluggar in en kontakt och vips är datorn igång igen.

Detta är innehållet i SJ:s reklamfilmer. Budskapet är att sådant kan man inte göra i en bil, det är bättre att åka tåg.

Visst, SJ. Om målet är att sitta och bryta arm medan svetten rinner i en 40 gradig kupé utan luftintag, där det inte funnits pengar till städerskor, så golvet är ett enda grustag och man bara i nödfall vågar sig in på den stinkande toaletten med sprucket handfat. Visst, SJ. Om målet är att sitta och surfa på nätet med vetskapen om att jag inte kommer att komma fram i tid och att jag förmodligen de sista många milen kommer att åka taxi i stället för att jag p.g.a elfelsignalfeltågfel inte hann med mitt anslutande tåg. Visst, SJ. Då väljer jag er.

Men om jag vill komma fram i tid. Om jag prioriterar mina barns hälsa och min egen. Om jag prioriterar en lugn resa. Då väljer jag bilen.

Fyra resor med tåg har jag och döttrarna gjort denna sommar. Två fungerade. De andra två slutade vid det ena tillfället med oplanerad övernattning 10 mil från hemmet och att maken sedan kom och hämtade oss med bil. För vi ville vara säkra på att komma hem.

Den andra resan slutade med att vi efter ett antal restimmar befann oss i metropolen Arboga, ca. 18 mil från vårt hem, där vi skulle bli hämtade med taxi. Taxin kom. Efter nästan två timmars väntetid.

Så SJ:s slogan för mig är: Du har 50% chans att komma fram.

Mina nya svordomar är nu SJ, Banverket och alla andra jävlar som är inblandade i tågtrafiken. Må pesten ta er.

Status

Ja,ja. Jag är några ytterligare kilo fetare. Men brunbränd. Hyfsat avspänd. Och maken påstår att jag är fin och älskad. Bra så. Har bestämt mig för att stå ut med mig själv ett tag till. Over and out.

Sverigeresan

När man reser i Sverige på sommaren och särskilt om man har med sig barn blir det en diger packning.

Fleece. Helt plötsligt kan det bli runt 10 grader bara.

Regnet kan ösa ner.

Men jag orkar inte släpa på stövlar så det blir de gräsligamenälskade foppatofflorna, som funkar på barnfötter både i sol och regn.

Men efter regn kommer sol.

Om man reser med SJ måste man också ha med litervis med vatten. Eftersom det är varmt och det är osäkert hur lång tid resan kommer att ta. Det finns ju klocktid och SJ tid.

Färdkost måste man ha. Men om man reser med SJ ska man inte ha med sig choklad. Eftersom tågen ofta saknar ventilation så smälter chokladen i den 40 gradiga värmen. Jag talar av egen erfarenhet.

Eller så stannar man hemma. Slipper kånka på tunga väskor. Slipper underhålla trötta barn. Och inte uppleva något mer än den vanliga vardagen.



Dalarna med höjdpunkterna

Vi tillbringade ett gäng dagar i Dalarna, jag och döttrarna. Hos fru H , en av de där människorna som jag kan sitta tyst med. Fast det gör jag sällan, för hon är så rolig att prata med. Det är full service hos fru H. När man vaknar är frukosten klar, vid morgonkaffet planeras lunchen och vid lunchen bestäms vad vi ska äta till middag. På kvällen dricker man vin. Mycket vin.

Fru H:s lustgård

Vallmo i lustgården. Fotot taget med tanke på fru Venus.

I Dalarna finns det varg och björn och tigrar. Tigrarna stänger man in. Vargarna vill man skjuta, men inte alla. Vissa visas upp i djurpark, så att vi ska komma ihåg hur de ser ut. Björnarna vill en del också skjuta. Men inte de björnar som bor innanför stängsel, de visar man upp för många pengar som turister gärna betalar.

Sverige är fint. Särskilt på sommaren. Då skulle jag kunna bo nästan varsomhelst i detta avlånga land. Fast kanske inte i Åmål. Där är det rätt trist.

Saker jag säger men aldrig gör

Ur min mun kommer ett antal uttalanden som handlar om vad jag aldrig mer ska göra, vad jag borde göra, hur jag önskar att det var. Löften och önskningar som aldrig fullföljs.

• Efter att ännu en gång suttit med barnen på ett tåg utan fungerande luftintag, i en kupé som är drygt 40 grader varm och där varje jävla tågbyte innebär förseningar eller att man inte ens kommer fram till sitt resmål så har jag lovat att aldrig mer resa med SJ. Ett löfte jag tänker hålla ett par dagar, tills vi ska bege oss till bästkusten. Med tåg.
• Under semestern ska jag ta tag i min kosthållning och kondition. Minska midjemåttet och öka orken. Fast sedan inser jag ju att semester för mig är bland annat att äta gott och lata sig. Så då ska jag minsann ta tag i mig själv när jag börjar jobba igen. Men då är det så mycket annat. Då hinner jag inte. Så jag fortsätter mitt lönnfeta otränade liv och bryter ihop någon gång i månaden över min vikt och tröstar mig då med chips.
• Jag ska ägna några sammanhängande dagar åt att storstäda huset. Varje jävla yta och list ska dammas och våttorkas. Allt ska ligga i lådorochpåhyllor och det ska minsannvaraliteordningoch reda och fönstren ska vara nyputsade. Efter två rum ger jag upp. Skjuter upp saneringen. Till någon annan dag.
• Jag ska ha tålamod med mina älskade ungar och inte höja rösten eller låta irriterad under en hel dag.  Men sedan vägrar den ena att äta frukost och den andra går framför mina fötter så att jag snubblar omkring och då kommer tröttsura rösten fram på en gång.

Listan skulle kunna göras ännu längre men ett inlägg med mycket text och utan bilder gör att de flesta redan vid punkt ett slutade läsa. Och jag har faktiskt annat att göra än att skriva långrandiga inlägg som ingen läser. Typ äta chips och oja mig över mitt stökiga hem. Over and out.

Många

Måndagen den 25 juli, kl. 12.00, var det tyst på många ställen i Sverige. Förmodligen i flera andra länder också. Jag satt på ett tåg med döttrarna, på väg mot Dalarna. Tåget stannade strax innan 12.00. Vi var tysta. Till och med döttrarna förstod allvaret och höll tyst. Till och med tanterna i sätena bakom oss som hade mundiarré höll tyst. En tyst minut för Norge.

Jag tittade ut i en tallskog med tårar i ögonen. Jag har de flesta av dem jag älskar kvar i livet. Tårarna var för dem som inte längre har det. Tårarna var för dem som inte längre finns i  denna världen.

Det har talats massor om det som skedde i Norge. Det har skrivits spaltmeter i media. Men jag famlar fortfarande efter ord. Det som skrivits och sagts har varit en blandning av analys, en vilja att förstå och förklara och vanligt äckligt sensastionsdravel.

Vi vill förstå. Så att världen blir mer fattbar. Vi vill få en förklaring, så att detta inte sker igen. Men dessa ord ger ingen tröst.

Denna tragedi är för stor för mina futtiga små ord. Mina ord räcker inte till. Mina ord lämnar nu Norge. De räcker inte till. Men mina tankar kommer att befinna sig där, länge. Länge.

Det jag tänker på

Norge. Det är det jag tänker på. Går inte att skriva om något vardagstrams just nu. Går inte heller att skriva om Norge. För många tankar och känslor virvlar fram, jag har svårt att formulera mig. Norge.