Så var det mellandagsrea igen. Ett jippo som jag de senaste åren undvikit för jag brukar inte hitta så mycket, men däremot bli helt slut av alla människor och all hysteriskkonsumtion. Men döttrarna hade fått presentkort på en klädaffär som säljer saker som små barn i andra länder sytt förnästaningenlönalls och äldsta behövde en ny vinterjacka eftersom den gamla ser ut så att jag skäms och känner mig somendåligmor.
Vi begav oss av till en förort nära den stora staden, en förort med en gigantisk galleria. Maken, tillika barnens far, lämpade vi av i ett byggvaruhus i närheten.
I teorin tycker döttrarna om att gå i affärer. I tanken, när de sitter lugnt i vårt kök där hemma, då drömmer de om allt glittrande krimskrams som man kan köpa i stora gallerior.
I praktiken blir de tröttatörstigaochhungriga väldigt fort. I praktiken känner sig deras mor mest stressad över alltihop. Men äldsta försökte tappert vara cool. Vara en shoppingglad storstadsbo. Hon gick in i den rollen med full koncentration, så koncentrerad var hon så hon var på väg ned i en rulltrappa som gick uppåt. Jag bet mig i läppen för att inte le, ty hennes rodnande kinder tillät inte en mors skratt.
Vi hittade faktiskt en jacka. Och diverse blingbling. Och äldsta glömde helt att vara cool och stod på det överalltivärldenetablerade hamburghaket/infernot och sjöng refränger på svengelskt manér, jag tolkade det som någon låt av Michael Jackson.
Och sedan åkte vi hem. Och jag älskar aldrig mitt hem så mycket som när vi kommer från någon trip i stora staden. Den stora staden som jag trodde att jag alltid skulle älska. Men man kan ju ändra sig.
Nu är vi lantisar. Hela familjen. Coola lantisar.
