-Hur mår du? frågar han.
-Jag är magsjuk, svara jag.
-Har du druckit för mycket sprit? frågar han och skrattar.
-Verkligen inte. Jag har inte druckit sprit på flera veckor, fräser jag. (Vilket är en sanning med modifikation, men det var i alla fall minst en vecka sedan någon alkohol hamnade invändigt, utvändigt däremot händer det flera gånger om dagen, jag spritar händerna frenetiskt för att undvika att smitta familjen).
-Jag skojar bara, säger fadern och sedan får jag reda på allt han upptäckt att hans mage inte tål och vad som händer då.
Hela samtalet är fel.
Visst, ofta är jag glad över att vi numer har en vuxen relation, jag och min far. Att han inte längre ser det som sin huvuduppgift att uppfostra mig, att han inte i alla fall konstant är orolig för mig, att han faktiskt ser mig som en vuxen människa. Ibland. Att jag till och med vid något tillfälle har kunnat berätta för honom att jag varit bakis utan att få en lång arg föreläsning om alkoholens faror.
Men idag vill jag vara liten. Jag tycker att han skulle ojat sig lite, gullat en aning. I dag vill jag inte alls vara stor. För det kan jag säga att alla andra behandlar mig som en vuxen så fort jag vågat mig upp ur sängläge. En mamma/fru som ligger i sängen är sjuk. En mamma/fru som försiktigt masar sig omkring i huset för att prova styrkan i kroppen anses helt plötsligt som frisk. Det ropas mamma hejvilt här hemma nu. Och maken ler snällt och säger "Så roligt att du mår bättre.Jag går ut i trädgården och jobbar lite".
Så nu tänker jag lägga mig i sängen igen. Och vara liten. Hur liten som helst.
