Hopasnörpa

"Antingen är det hösapösa eller hopasnörpa" brukade min bonusmormor säga när hon levde. Alltså, det är antingen för mycket eller för lite. Så var vädret denna sommar. Först jävligt varmt i en oändlig massa dagar och sedan mulet och regnigt i en som det känns ännu större oändlighet. Och eftersom jag talar om vädret, så har jag alltså blivit bättre på kallprat. Och eftersom jag just nu längtar efter sol mest för att få hänga lakan på tork så är jag ett steg närmare kärringstatusen. Det går framåt.

Flört

Det går inte att flörta med mig. För jag förstår inte. Kanske beror det på någon av alla mina diagnoser. Min man som inte är av den svartsjuka sorten (vilket är en av anledningarna till att jag gifte mig med just honom) kan ibland lugnt upplysa mig om att någon flörtat med mig. Eller om jag har med mig någon vän så kan hon/han skratta åt att jag inte uppfattade ett flörtförsök. Det händer inte så överdrivet ofta, vem fan vill flörta med en arg tant. Men jag kan ge er ett exempel. I landet som hyllar korv och öl och smörrebröd befann jag mig vid hotellets pool med mina barn. Maken låg och vilade på rummet efter en intensiv Legolandsdag. Barnen vilade genom att simma under vattnet i poolen. Själv satt jag i en bekväm fåtölj och läste en spännande bok. En man i min ålder söker ögonkontakt och säger hej. Jag svarar hej, och undrar om jag borde känna igen honom. Mannen hoppar i poolen och säger att det är skönt i vattnet. Jag borde hoppa i, tycker han. Jaså? svarar jag och fortsätter läsa min bok samtidigt som jag undrar varför jag inte kan få koppla av en stund nu när barnen roar sig själva utan måste prata med någon för mig okänd.

Jag berättar för min man om det störande momentet i min annars rätt så lugna timme vid poolen. Det var en flört, konstarerar han. Jaha, säger jag.

 Om jag ska förstå en flört har flörten redan gått över till ett antastande eller till någon vulgär och övertydlig kommentar, vilket bara gör mig förbannad eller äcklad. Och då är det inte längre en flört.

Detta är lite synd. För jag tror att det är bra att flörta ibland. Lite lagom ofarligt och pirrigt men icke förpliktigande. Jag kan inte flörta själv heller. Även om en del tror det. Men när jag för en gångs skull är trevlig och ler mot någon så är det för att jag övar mig på kallprat, inget annat. Objektet är för mig relativt ointressant det är min övning jag vill åt.

För övrigt är det rätt så oflörtigt här ute på landet. (Tror jag). Vilket passar mig utmärkt.

Kallprat

Ni som följt bloggen och ni som känner mig vet att kallprat icke är min starka sida. Men i dag lyckades jag! Var på promenad, svängde förbi väninnan för en pratstund men hon var inte hemma. Men det var hennes man. Som jag inte känner särskilt väl alls. Men jag pratade med honom. I säkert 20 minuter. Om vädret, semesterplaner, film och om bilar. Bilar! Inte mitt ämne egentligen. Men jag lyckades. Åh, vad jag är bra. Ska fråga väninnan om jag kan få öva på hennes man då och då. Att kallprata med. Tills jag lärt känna honom lite för då måste jag hitta någon ny att öva på. För det är väl så att folk man känner kallpratar man inte med? Eller? Jag är helt ny på detta område så jag har faktiskt inte en aning.