Tråkigt

Hur kommer det sig att när mina barn har tråkigt så blir det mitt problem? "Mammaaa, jag har tråååkiigt!"
Om jag har tråkigt så gör jag inte det till mina barns bekymmer. Möjligen min mans.

Teater

Och så gick jag på teater. Den handlade om Pippi, Tommy, Annika, Prusiluskan och om en anka som kunde dansa. Det var bara två skådespelare så klädbytena tog lite tid. Prusiluskan glömde en replik och petade sig i näsan. Föreställningen rev ned rungande applåder av publiken som bestod av mig själv och ett antal dockor och mjukdjur. Kulturlivet är intressant här på landet.

Jobb?

Jag har haft en lång semester. Snart är den slut. Min tjänst är utformad så att jag har lång sommarledighet. Men snart ska jag börja jobba igen. Och jag minns inte riktigt hur man gör. Framförallt minns jag inte hur vardagslivet gick ihop. Vet bara att det kändes så stressigt. Mest hela tiden.

Hopasnörpa

"Antingen är det hösapösa eller hopasnörpa" brukade min bonusmormor säga när hon levde. Alltså, det är antingen för mycket eller för lite. Så var vädret denna sommar. Först jävligt varmt i en oändlig massa dagar och sedan mulet och regnigt i en som det känns ännu större oändlighet. Och eftersom jag talar om vädret, så har jag alltså blivit bättre på kallprat. Och eftersom jag just nu längtar efter sol mest för att få hänga lakan på tork så är jag ett steg närmare kärringstatusen. Det går framåt.

Gå...

Jag skulle gå vid första slaget, säger vi kvinnor som aldrig blivit slagna. Kanske tror vi till och med (lite i smyg) att det bara är en viss typ av kvinnor som hamnar i relationer där det sker våld. Att det bara sker i vissa samhällsklasser, vissa bostadsområden. Och det är ju inte sant. Men det finns viss statistik som säger att män inom polisyrket är överrepresenterade när det gäller denna form av brott. Kanske är det så. Vilket får mig att må lite illa.

Jag skulle gå vid det första slaget, säger vi. Men det första slaget dröjer. Det kommer först när den man du älskar har krympt ditt handlingsutrymme. När han manipulerat dig att tro att du inget är värt. När han fått dig att klä dig på ett särskilt sätt, förklarat vilka korkade vänner du har och att din familj är hopplös. Dessa kommentarer som du först tolkar som omsorg och lite rar svartsjuka men som sedan äter sig in i dig, tills du tror på dem. Framförallt vill du slippa ändlösa förhör och bråk och gör ibland honom till viljes. För att få lite ro. För då har ni det bra ihop.

Och när slaget kommer kan det hända att du tror att det är du som är orsaken. Du var högljudd, brände maten, pratade med fel person, hade fel tröja...Och försoningen efteråt kan ibland vara så fantastisk. Du känner dig så älskad och sedd och första slaget kommer att bli det sista. Tror du. Hoppas du.

Själv har jag aldrig blivit slagen. Jag har haft tur. Så jag kan inte föreställa mig riktigt hur det är. Trots de berättelser jag fått höra genom åren. Men jag gråter med dem som är kvar i en dålig relation och beundrar dem som vågar och orkar bryta sig loss. Ni är mina hjältinnor.

Psykologi

Min yngsta dotter har inte läst på läxan om utvecklingspsykologi. Hon är 7 år. Hon borde befinna sig i latensperioden. Latensperioden är en jämförelsevis lugn tid i en människas liv. Det mesta är liksom frid och fröjd och man känner en glädje av att vara hjälpsam och det uppstår inte så mycket konflikter, varken inre eller yttre. Jag tror att min dotter hoppat över detta kapitel i psykologiboken. Från trotsålder till 6 årskris till ett jagkanmenvillinteochallaskagörasomjagönskar period. Så har hennes utveckling sett ut. Det är tur att jag älskar henne så otroligt mycket. Annars hade jag inte stått ut.

Varnande exempel

Jag- Det här är inte ett jääävla hotell!
Mannen-Jag vilade lite efter maten. Säg vad jag ska hjälpa till med.
Jag-Tänk själv för faan. Jag är inte någon arbetsledare.

Denna dialog skulle få vilken familjeterapeut som helst att skaka på huvudet. Och tänka att detta var ett mycket bra exempel på hur en fruktbar dialog INTE ska låta. Men kära terapeut, jag är inte mer än människa.

Jag- Nu har jag städat hallen. Den i familjen som nu ställer NÅGOT ANNAT ÄN SKOR på hallgolvet älskar inte mig.
Familjen- Men...
Jag- Inga jävla men. Den som stökar till i hallen varken respekterar eller älskar mig.

Detta skulle få familjeterapeuten, barnpsykologen och vilken annan expert som helst att rysa av olust. Men jag är inte mer än människa. Och sedan jag sa detta om hallen så står det bara skor där. Och jackorna hänger på sina krokar. Så det så.