Jag kan allt. I alla fall luras.

I somras utsåg bästa fru B:s ena dotter (en ljuvlig liten älva) mig som hjälpreda.

-Kan du ta ned ett glas åt mig?
-Visst, jag kan allt, svarade jag.

Lite senare.

-Kan du öppna korken på flaskan?
-Visst, jag kan allt, svarade jag.

Ännu lite senare.

-Kan du hjälpa mig att få upp den här knuten?
-Visst, hjärtat. Jag kan ju allt.
-Det trooor inte jag på. Kan du verkligen allt? frågade hon en aning misstänksamt.
-Jo, så är det, svarade jag glatt.
- Kan du göra en volt?
-Japp, det kan jag. Men jag vill inte. Jag kan allt. Men jag vill inte göra allt.
-Aha, sa hon och nöjde sig med mitt svar.

Jag önskar att jag kunde lura mig själv lika bra som jag lurade henne. Men det kanske jag kan. För jag kan ju allt.