Jag kommer inte vara otrogen nästa år heller

Några skäl till att jag inte kommer vara otrogen mot min make:

1. Först och främst för att jag gillar min man, så klart.
2. Sedan undrar jag hur jag skulle ha tid med något sådant.Tycker det är svårt att räcka till som det är, med jobb, föräldraskap, äktenskap och vänner. För många år sedan hade jag en chef som var otrogen mot sin fru. Han var sjukskriven rätt så ofta...
3. Sedan undrar jag verkligen hur en eventuell älskare och jag skulle kunna hålla kontakten utan att bli avslöjade. Så fort det plingar i min mobil agerar döttrarna sekreterare och talar om att jag fått sms och vem det är ifrån. De hänger också gärna över axeln när jag sitter och skriver framför datorn.
4. Jag tror inte heller att jag har tillräcklig med kondition att hålla igång två kärleksrelationer med all ansträngning som det kan innebära.

Så mitt nyårslöfte blir att jag inte heller nästa  år kommer att vara otrogen. Och jag kommer heller inte att banta, sluta snusa, vakta min vassa tunga eller något annat som gör livet tråkigare.
Gott Nytt År!

Terapi och piller=Julfrid

Jag talar med en god vän i telefonen. Vi avrapporterar hur våra julfiranden varit. Hon har haft det riktigt bra. Hon går i terapi för att hantera sin panikångest och hennes föräldrar har börjat äta blodtryckssänkande medicin, vilket fått dem väldigt lugna. Den annars ansträngda barnochförälderrelationen var totalt avspänd och harmonisk. Tidigare år har det blivit konflikter under julhelgen då de under några dagar ska tränga ihop sig under samma tak. Men inte i år. Bara myspys.

Kanske ett bra recept för fler familjer där gammal ångest och oförrätter ligger och gnager. Terapi och betablockerare.

Själv längtar jag efter  andra slags piller. Blismalutanansträngningpiller och Tjohovadroligtattgåochjobbapiller och Dettamedvardagssnurrenärvälfantastisktpiller.

Kan någon uppfinna sådana under 2012? Tack på förhand i så fall.

Att vara en cool lantis

Så var det mellandagsrea igen. Ett jippo som jag de senaste åren undvikit för jag brukar inte hitta så mycket,  men däremot bli helt slut av alla människor och all hysteriskkonsumtion. Men döttrarna hade fått presentkort på en klädaffär som säljer saker som små barn i andra länder sytt förnästaningenlönalls och äldsta behövde en ny vinterjacka eftersom den gamla ser ut så att jag skäms och känner mig somendåligmor.

 Vi begav oss av till en förort nära den stora staden, en förort med en gigantisk galleria. Maken, tillika barnens far, lämpade vi av i ett byggvaruhus i närheten.

I teorin tycker döttrarna om att gå i affärer. I tanken, när de sitter lugnt i vårt kök där hemma, då drömmer de om allt glittrande krimskrams som man kan köpa i stora gallerior.

I praktiken blir de tröttatörstigaochhungriga väldigt fort. I praktiken känner sig deras mor mest stressad över alltihop. Men äldsta försökte tappert vara cool. Vara en shoppingglad storstadsbo. Hon gick in i den rollen med full koncentration, så koncentrerad var hon så hon var på väg ned i en rulltrappa som gick uppåt. Jag bet mig i läppen för att inte le, ty hennes rodnande kinder tillät inte en mors skratt.

Vi hittade faktiskt en jacka. Och diverse blingbling. Och äldsta glömde helt att vara cool och stod på det överalltivärldenetablerade hamburghaket/infernot och sjöng refränger på svengelskt manér, jag tolkade det som någon låt av Michael Jackson.

Och sedan åkte vi hem. Och jag älskar aldrig mitt hem så mycket som när vi kommer från någon trip i stora staden. Den stora staden som jag trodde att jag alltid skulle älska. Men man kan ju ändra sig.

Nu är vi lantisar. Hela familjen. Coola lantisar.

Har jag legat med brevbäraren utan att veta om det?

I ett försök att vara en god mor tog jag med döttrarna till badhuset i dag. Den yngsta simmade utan problem 600 meter i sträck och den äldsta hoppade vilt från trampolinen.

Den enas uthållighet och den andres mod, inget av det kommer från mig. Inte från maken heller, även om han är stark som en björn så har han ingen toppenkondis och tar liksom jag det säkra före det osäkra.

Vilket får mig att fundera över gener, om jag gjort något jag inte minns och samtidigt tacka barnens skola för simundervisningen, för där finns ingen hönsmamma som förbjuder dem att beträda djupt vatten och höga höjder. Den kommunala skolan har gjort mina barn livsdugliga. På gott och ont.

Av helt andra skäl än de simmässiga funderar jag på just detta med på gott och ont. Men det är en helt annan historia. Som jag kanske drar en annan gång. Eller inte.

Nästan religiös

SJ höll tidtabellen. Trots att lilla mor hade tre tågbyten på sin resa så klaffade allt! Det är nästan så att man börjar tro på en högre makt.

Men å andra sidan blev inte pajen så där jättelyckad. Jag är mycket stolt över att jag fixade marängtäcket, men själva pajbottnen var alldeles för ofrasig. Så jag fortsätter nog min ateistiska bana. Ärligt talat ska det mycket mer till än att tågen och bakningen går som på räls för att jag ska bli troende. Lite fred på jorden och ingen svält skulle kanske få fart på tron.

För övrigt blir jag aldrig någon Kate Winslet. Hon är med i en TV serie nu och hennes rollfigur bakade just citronpaj. Kate är snyggare än jag. Hennes paj var snyggare än min.

Men jag är inte särskilt ledsen för det. Jag duger som jag är och mina bondkakor blir i alla fall alltid lyckade. Mums.

Olidligt spännande

Detta är en spännande dag.

1. Min mor ska komma resande hit med tåg och det är alltid så härligt pirrigt när man har med SJ i att göra. Kommer tåget i tid? Kommer tåget överhuvudtaget? Sååå spännande.

2. Jag har bakat en citronpaj med maräng. Ett recept jag aldrig provat. Jag har heller aldrig gjort maräng förut. Det gick åt ett antal ägg, eftersom jag misslyckades med att separera ägg gula och ägg vita ett par gånger..
 Pajen ser fin ut, men det garanterar inte att den är god. Om jag har lyckats så är jag ett steg närmare min kärringstatus. Såå spännande!

Om det inte var så tidigt på dagen hade jag lugnat nerverna med en whisky. Men vad faen. Jag är ju ledig. Skål.

Varje år

GOD JUL TILL ER ALLA! Se till att ha det bra. 

Jul, helvete och paradis

Vi normalstörda. Vi medelkomstintagare. Vi somtarossettglasvindåochdå men inte mer. Vi som klär granen med vår familj. Vi som är vuxna och kan  ta ansvar för våra liv.För oss är julen okay, kanske till och med en högtid. Ångesten över att vi kunde köpt en julklapp till, att knäcken blev rinnig i år, att vi behöver le mot någon besvärlig släkting, allt det är ändå hanterbart.

Men för de små som har ångest över att julen innebär att föräldrarna blir fullare än vanligt. För de barn som inte fått uppleva innebörden av julefrid, julklappar och mat i överflöd. För de, både barn och vuxna, som mist en viktig person i sitt liv, som inte har råd med jul, som inte har taköverhuvudet, som sällan ens till vardags upplever någon form av glädje eller frid. För dem är julen ingen högtid. Den är ett helvete.

På dem tänker jag. Tänder ett ljus. Och bestämmer mig för att vara oändligt tacksam. För att jag har råd med julmat. För att jag har en familj. För att mina barn är friska. För att ingen kommer ragla omkring i mitt hus på julafton. För att jag har möjligheten att välja hur jag vill fira min jul. Möjlighet att påverka mitt liv.

Tack.

Jag är smartare än vad jag tror

På ett hemligt ställe i mitt hem finns en hemlig påse. I den hemliga påsen har jag samlat barnens hemliga julklappar. Och i den påsen hade jag prydligt lagt Melodifestivalbiljetterna! För att de skulle vara lätta att hitta...

Ibland är jag smartare än vad jag tror, vilket leder till förvirring.

Tack alla snälla för er uppmuntran och tröstande ord angående min begynnande demens!

Fru Venus, det smittar!

Fru Venus brukar gömma presenter på bra ställen och sedan glömma vart det braiga stället var. Nu har Tant Grön gömt biljetterna till helvetesföreteelsen Melodifestivalen (som jag beställde i något som måste ha varit akut sinnesförvirring). Ungarna skulle få detta i julklapp. De är borta! Gömda på ett alldeles för bra ställe!

Visserligen ska vi inte vara i Globen förrän om några månader, så jag hinner leta. Men nu står jag här med ett par julklappar mindre.

Bläää.

Drömvärld

" I min drömvärld ska det alltid vara kramsnö, 20 grader varmt ute och varmt i vattnet så att man kan bada" säger 8 åringen, som i morse var så sjuk så sjuk så att hon inte kunde gå till skolan men som nu anser sig själv såpass frisk så att hon kan göra snögubbar på tomten.

Antingen har snö en snabbläkande verkan på matthetochhuvudvärk ochjobbigablåsorimunnen, eller så har den här mamman blivit en aning lurad av sin skådespelartalang till dotter.

Vad tror ni?

Varför föddes Jesus så sent på året?

Finns det bevis för att Jesus föddes den 24/12? Riktiga bevis alltså. Om han nu någonsin föddes varför så sent på året? Kan vi inte bestämma att han föddes typ i morgon, så att jag kan få lite ledigt nu. Eller så firar vi vintersolståndet i stället, det är i alla fall två dagar tidigare. Sista veckan innan semestern känns nästan omöjlig att genomföra! Vem skriver under på att jag borde få semester NUUU?!

En fin,lånad frånnätet, bild på Jesus

I betraktarens öga

Huruvida omvärlden är skön eller ful, klok eller dum, ligger ju delvis i betraktarens öga. Efter att ha sovit i nästan 12 timmar i sträck och nu kunna se fram emot två dagar utan ett enda klockslag att passa så tycker jag att det finns en aning färre idioter i världen än bara häromdagen.

Om jag alltid var utsövd och ostressad kanske jag till och med skulle vilja ta hela världen i famn? Fast jag är osäker på om målet med mitt liv är att vara konstant positiv. Det skulle liksom inte vara jag.

Skit i traditionerna!

En av våra jultraditioner i denna familj är att allt är försvunnet. Adventsstjärnor, ljusstakar, julgranspynt. Jag brukar letaleta, sedan ge upp och köpa nytt. Döm om förvåning när jag redan den 6 december hittade adventsstjärnor och adventljusstake i en för ändamålet undanställd kartong. Ännu mer förvånande är att jag redan idag den 8/12 hittat döttrarnas lussenatlinnen och glitter. Behövde inte köpa nytt!

Nu fattas det bara att jag hittar julgranskulorna innan julafton.

Är en aning oroad över denna personlighetsförändring. Känner liksom inte igen mig själv.

För övrigt vill jag bara tala om, utan att gå in på detaljer, att många på jorden är idioter. Och att jag är glad över att få två nya "följare". Nu är jag uppe i siffran 70. Vilket är en annan tradition. När följarantalet når 70, brukar några ledsna och hoppa av och så står det 68 där igen.
Vi får väl se om den traditionen hålls eller bryts.

Ha det jävligt bra, alla ni där ute, som inte är idioter. Puss.

Kravkravkrav

Döttrarna har vänner. Det är bra. Vännerna har föräldrar. Det är också bra. Något som är mindre bra ur mitt perspektiv är att en del av dessa föräldrar är hemma på dagarna av olika anledningar. Föräldralediga, deltidsarbetande, jobbahemmaarbetande.

För sådan föräldrar har tid. Tar sig tid. Att julpyntpyssla och baka. Vilket jag får höra här hemma nu. Att denochden minsann har julfint nu. Och när man hämtar någon av sina döttrar i ett sådant hem då ligger det en mild doft av nybakat i deras kök. Och har man otur sitter någon av vännernas mamma och pysslar med barnen. Jag hatar att pyssla! Har inte tid att baka!

För faen. Räcker det inte med att jag försöker att vara en okay mor? En mor som bara skäller ett antal gånger i veckan och inte exakt varje dag. En mor som jobbar heltid och försöker hinna hålla undan den värsta smutsen på både ungar och i hemmet. En mor som försöker finnas och lyssna. En mor som försöker, helt enkelt. Räcker inte det?!

För övrigt funderar jag på att flytta till Göteborg

För någon helg sedan begav vi oss av till Sveriges framsida, Göteborg. Vi skulle fira bästa fru B som fyllde år, 40. Men hon är av den där sorten som bara blir snyggare och mer aptitilig ju äldre hon blir så det där med åldern kändes ointressant. Däremot är hon en av de bästa och därför ville jag och maken fira henne.

Det blev en mycket trevlig fest. Variernande samtal och avslappnad stämning. En trevlig fest trots att jag kom dit i glittertröja (ett märkligt infall, äger annars inget glittrigt) och alla andra var sobert klädda i svart eller så där smakfullt marimekkoklädda och trots att jag lyckades klämma ur mig några kommentarer av tourettesliknande art så fortsatte stämningen att vara god.

Och en man höll några monologer som fick mig att skratta och bli rörd och fru B sjöng en rolig visa och fröken T med komp av min make sjöng en av mina favoritlåtar. Allt var gott.

Och jag tänkte att här vill jag stanna. I Göteborg är det meningen att jag ska bo. Men även i Göteborg finns väl en vardag. Där är inte alltid fest. Och fru B har fullt upp med jobb och tre barn och fröken T har sitt. De sjunger inte jämt. Och med tanke på att jag sällan tar mig tid att träffa mina vänner där jag bor nu, vad skulle bli annorlunda i Göteborg?

Så jag stannar väl här. Här ute på landsbygden. Med min längtan. Min längtan efter roliga männsikor på roliga fester där jag kan vara precis mig själv. Kanske dags att själv bjuda in till fest? Få hit lite Göteborgsanda till den sörmländska myllan. Det skulle vara fint.

Ja, ja. Vi får se.

Dramaten, jag är tillbaka!

I min förra blogg som fanns för länge sedan, länge sedan i cybermått mätt, typ ett par år sedan, så skrev jag att Dramaten var ett minne blott. I stället för att besöka nationalscenen så hängde jag på lokalrevy som en äkta lantis.
Det inlägget genererade en intressant kommentar från en slags Internetspion som jobbade för Dramaten. Hon hade koll på skrivflödet om Dramaten. Hon verkade väldigt trevlig och hoppades att jag någon gång skulle besöka Dramaten igen trots att hon inte kunde ordna en statistroll åt mig vilket var mitt önskemål.

Nu har jag i alla fall besökt Dramaten igen. Och inser vad god kultur kan värma ett fruset hjärta.
Krister Henriksson i "Doktor Glas". Så förbannat bra! Så genialiskt spelat! Hans röst, hans mimik, hans gester fyllde en hel salong med hänförelse. Och han gjorde texten så levande. Ackompanjerad av enkel men fantastisk scenografi. Jag är lyrisk!
Så om Dramaten fortfarande har sin Internetspion kvar. Hälsa Krister, att en trött 40 åring reste 10 mil i storm och regn för att se denna föreställning och att hon inte ångrar det en sekund. Att hon gärna ser om föreställningen igen. Att denna 40 åring för en liten stund kände sig helt tillfreds och lycklig.

Ett geni in action

Tecken på trötthet

Detta är tecken på trötthet:

• Gå till Ica för att köpa mjölk och komma hem med massa annat, men inte mjölk.
• Önskemål om att bli allvarligt sjuk så att man blir tvingad till sängläge.
• Att bli tårögd när man tittar på Idol. Inte för att det är så jävla tramsigt utan för att någon finnig människa sjunger en kärlekssång till en annan finnig människa.

Den sista punkten är nog ett tecken på extrem trötthet.

Annars önskar jag er alla en riktigt fin helg och i sentimental men uppriktig anda tacka för att ni läser och kommenterar fast jag själv är rätt kass på att plita ner ens ett enkelt hej till er.

Moderna barn

Ja så fick ungen ett par Uggs. Fast ett par falska. Som kostade ett par hundralappar. Och hon var strålande glad. Men som vanlig en aning disträ.

- Vad tycker du om dina nya skor? frågade maken.
-Åhh. Jag kunde fått högre! svarar dottern
- Öhh?
-Jag var inte tillräckligt snabb, svarar hon.
-Skorna. Hur kändes skorna? förtydligar maken.
-Jahaa. Jag tyckte du sa score, svarar den Wiispelande ungen.

Håhåjaja. Dessa moderna barn.

100 år

Så reste vi de 20-tal milen för att fira en 93 årings födelsedag. Och jag hurrade för kvinnan som alltid funnits vid min sida trots att vi sällan varit nära varandra geografiskt. Min älskade mormor, som alltid varit hos mig med sina tankar och sin omsorg. Som alltid närvarat vid stora händelser i mitt liv. Som aldrig hindrats av resvägar eller av rullstolen som hon suttit i, i över 30 år. Som är den människa som gjorde mig viktig, fyllde mig med kärlek och som lärde mig att jag är värd att älska.

Så åt vi tårta och sjöng några gamla låtar och pratade omförritiden, den tid som numer är lättast för henne att minnas. Och så lovade hon att leva tills hon blev hundra. Och hon håller vad hon lovar. Alltid.

Konversation

Yngsta ska ha en kompis på övernattning. Tant Grön är trött så här på fredagen men har sagt ja till detta ändå.
- Men då får ni hålla sams. Komma på lekar själv. Det har ju hänt att ni blivit osams om vad ni ska leka och så har jag behövt hjälpa er. Det orkar jag inte idag.
-Maaammmmaaa. Jag är väl inte sjuuu ååår längre, säger åttaåringen.

Det är visst stor skillnad på att vara åtta år i stället för sju. En kunskap jag inte hade. Förrän nu.

Några goda råd

• Undvik kurser där ett moment i kursen är att filma sig själv och där du sedan ska visa denna film för andra kursdeltagare och tillsammans analysera vad som sker. Detta kan ske på nästan vilken utbildning som helst nu för tiden. Har hänt mig ett par gånger och ingen av kurserna har haft med film, media eller porr att göra.
• Om du nu tänker genomföra filmmomentet, gör det inte en måndagskväll när du är så trött och less så du helst vill försvinna från jorden.
• Ha inte på dig något vitt som var snyggt i affären men som på film framhäver blekheten och ditt fett.
• Försök att få någon annan att sköta filmandet, risken om du fixar med det själv är att man ser din paniska blick in i kameran som undrar om kameran funkar och om den kommer att rasa ned i golvet eftersom du ställt den på ett hemmagjort stativ av det du hade till hands.
• Inse att du ser ut som på filmen. Det är ingen annan lönnfet tant med kladdiga glasögon som har tagit din plats. Det är du. Stå ut eller banta och operera dig.

Om du inte följt ett enda av dessa råd, då heter du Tant Grön och går just nu någon form av fortbildning vars största förtjänst är att du kommer från jobbets fyra väggar ett tag och får längre lunchrast än vanligt. Tjoho.

Sanningen

Kära Maken, Fru B, Härliga H, Fröken Y och alla andra som står mig nära. Ni är mina käraste vänner. Men inte mina bästa.

Snuset är min bästa vän. En dyr vänskap, men ack så tröstande, uppiggande, alltid närvarande, alltid till hands.

Och i dessa tider av förkylningarsomaldrigblirriktigtbra då är det syntetiska morfinet för mig ett måste. Ett lugn sprider sig i själen när jag vet att det står en flaska där i kylen, redo att hjälpa till.

Snus och morfin. De bästa vänner jag kan ha.

Önskningarna förändras

Förra året skrev 10 åringen (då 9 år, logiskt, eller hur?) överst på sin julklappsönskelista att hon ville ha en god jul tillsammans med familjen. Att vi skulle mysa mycket. Så rart. Inte köpbart, men genomförbart.

I år står det överst att hon vill ha en mobil med pekskärm. En sådan där mobil som jag inte tycker att jag själv har råd med ens. Sedan vill hon ha ett par stövlar av märket Ugg. Det ordet var jag tvungen att googla. Det visar sig vara ett australienskt märke, skorna kostar från 1500(!) och uppåt.

Hon önskar sig också ett Wii-spel som kostar runt 500 kr. Och ett Gröna Lund besök. Gröna Lund är ju för fan inte ens öppet i december.

Myste vi inte tillräckligt förra julen? Är detta straffet för att goset inte var tillräckligt gosigt? Eller har hon bara blivit en konsument? Precis som vi andra dödliga.

Att skriva kreativt

Redaktören på den lillalilla tidningen skickade sig själv och resten av oss på redaktionen på en kortkurs i kreativt skrivande. Upplägget var opretantiöst och prestationsångestbefriande. Och allt var gott. Tills vi fick vår hemläxa till nästa träff. Vi ska skriva något om möte och skog. Då slog ångesten till.

Jaha. Jag är ingen skogsmänniska direkt. Och somliga dagar är jag tveksam till om jag tycker om människor. Har svårt att få i hop något på detta tema. I huvudet snurrar tankar på troll och träd och djur. Men inget kommer ner på papper.

Hjälp!!

Tum och tå försäkring?

I går blev jag uppringd av en försäkringsförsäljare. Som sålde försäkringar för/mot bröstcancer. Han hann inte tala så länge innan jag la på luren, men nu ångrar jag mig lite. Hade så gärna velat veta:

• Om man tecknar en sådan försäkring, är man garanterad att slippa bröstcancer då?
• Om jag får bröstcancer genererar denna försäkring massa mer pengar än en försäkring som täcker hela mig?
• Kommer det bli så i framtiden, att varje kroppsdel ska ha en egen försäkring? Om man missar att betala in sin tå försäkring så får man ingen ersättning för en bruten tå o.s.v. Och hur blir det om man är med om en otäck olycka där flera kroppsdelar blir skadade, kommer det bli tjafs mellan kroppsdelarnas olika försäkringsbolag då om vem som ska betala ut mest?

Ångrar att jag inte frågade honom allt detta. Någon annan som vet?

Personlighetsförändring?

Jag gillar inte schlagers. Förutom några få från typ 60-talet, men då av mer humoristiska skäl än musikaliska. Inte heller är jag längre så förtjust i stora folksamlingar. Trots detta har jag nu köpt biljetter till mig och döttrarna till Melodifestivalens stora genrep. Globen. Mycket folk. Schlagers. Ungarna kommer att hoppa av glädje. Inte jag.

Att vara instängd med kollegor i ett dygn är inte heller något som lockar. Särskilt inte om vi befinner oss på en Ålandsbåt, där det förutom kollegorna som är uthärdliga (de flesta) även kommer att finnas fulla svennemänniskor. Ja, jag har fördomar om folk som åker ÅlandsFinlandskryssning. Det står jag för. Men när jag uppäckte att jag var den enda på jobbet som tackat nej till denna kryssning och därmed skulle vara helt solo på arbetsplatsen så kände jag mig tvungen att ändra mig. Hade svårt att motivera för min chef att jag skulle ha planeringsdag med mig själv.

Men jag är lite orolig för mig själv. Jag har tagit två beslut som liksom inte är jag. Inte alls. Eller håller jag på att förändras? Till någon helt annan?

Barnvänligt?

Det var en gång en kommun som markandsförde sig som barnvänlig. Vad som menades med det var lite oklart för invånarna.

• Var det att man såg till att de kommunala skolorna hade skral budget så att barnen fick öva sig på att vara i stora klasser och dela på böcker för att på så sätt öva samarbete och bli lydiga medborgare?
• Var det så att utbildningskontorets mål om "en kostnadseffektiv skola" betydde att man ville lära barnen ekonomi?
• Var det så att den budget som verkade vara outsinlig för att bygga rondeller kanske på något sätt även skulle komma barnen till gagn? Varje rondell hade ju små konstverk (nonfigurativa och fula) eller fontäner och kanske tänkte kommunen att detta skulle vara någon slags kulturupplevelse för barnen?
• Var tanken med utarmningen av de små lantskolorna att barn behöver faktiskt lite stadsluft och de behöver lära sig att åka buss kors och tvärs och därför såg man det som mycket barnvänligt att alla barn skulle gå i skola på centralorten i stället?
• Var det så att man ville lära barnen att alltid lyssna på den som har makten och därför omplacerade man en rektor som sagt att nu fårninogtänkatill, jag kan inte skära ned på fler lärartjänster? Eller tog man det beslutet för att öva barnen i vad kommunen tyckte var demokrati? Ty barnen besökte kommunhus och gjorde namnlistor och hoppades få sin röst hörd, de ville ha kvar sina lärare. Men demokrati betyder ju inte att man får som man vill och kommunens demokratitanke gick ännu lite längre, man behöver inte ens lyssna på sina medborgare så länge man har makten. Det var nog lärorikt för barnen.
• Eller hade man egentligen ingen tanke alls? Hade man kanske betalat en PR byrå massa pengar för att komma på ett bra epitet och så blev det "barnvänlig"för det hade PR byrån hört var gångbart i stugorna?

Inte vet jag. Vad tror du?

När man är tjock och ful

När man är så där fultjockblek och ändå vill shoppa och göra det utan att bryta ihop så har jag lite tips:

Köp parfym. Även om du är motbjudande att se på så luktar du i alla fall gott.

Köp en väska. Detta är den första skinnväska jag äger. Om man passerat 40 ska man ha en skinnväska, det var ialla fall det märkliga argument jag använde när jag brände massa pengar på detta inköp.

Gläd dig över dagens mode. Dölj din kropp i en poncho.


Kanske kan jag få jobb på en modetidning nu?

Här och nu är inget för mig

Vidarevidarevidare. Det sägs att man ska njuta av nuet. Stanna upp. Ta in. Jag försökerförsöker. Men tankarna är redan i framtiden. Jag tänker på nästa helg när jag ska besöka goda vänner fleramilbort. Jag tänker på hur det ska bli om en månad när jag ska få träffa bästa fru B som bor ännuflermilbort. Jag funderar på näriallsindar jag ska få sitta i Nyhavn igen och dricka en kall öl med min man. Framtidframtid.

Det är inget fel på min härochnutid. Ändå så är mina tankar redan någonannanstans.

Hur tänker du? Är du en härochnumänniska, ge mig i så fall tips. Är du en framtisdstankemänniska, berätta, så att jag känner mig mindre ensam.

Jaha del 2

Jag har varit hemma från arbetet för vård av röst. Hade tänkt mig en lugn dag. Fullständig tystnad. Tröstgodis. Kanske en bra film på DVD. Avsluta dagen med en god whisky, det är bra för halsen har jag hört. Men så blev det ju inte. För yngsta passade på att bli skruttig. Måstevarahemmafrånskolanochbliompyssladavmammaskruttig. Hämtamedicinpåapoteketskruttig.

Man får liksom inte ens vara sjuk ifred. Så i morgon går jag till jobbet. Där har jag i alla fall ett eget rum.

Jaha del 1

Jag har tappat rösten. Vet inte vart den tog vägen. Det låter mest krax ur min mun. Så jag är tyst. Till omgivningens stora glädje. Men när den kommer tillbaka. Då jävlar.

Hobbydoktorerna

Jag har varit yr. Yr och en aning illamående i ett antal veckor. Tänkte att det går väl över. Yppade tyvärr något om min yrsel över fikabordet på jobbet. Fick ett antal diagnoser av kollegorna.

• Berusad
• Gravid
• Lågt blodtryck
• Virus på balansnerven
• Stress
• Kristallsjuka (????)
• Och sedan så klart berättelser om folks släktingar i 80-års åldern som var så yra av sig.

Så jag är alltså en berusad och gravid 80 åring med virus och kristallsjuka som stressat mig till lågt blodtryck.

Kanske det är bäst att gå till en doktor med läkarexamen ändå. De brukar ju hålla sig till en diagnos i taget i alla fall.

Ung på nytt

Höstvindarna har gjort min redan så torra hud nästan sprucken. I all hast inhandlade jag en hudlotion och efter att ha smort in mig med den så kände jag mig ung på nytt. Inga rynkor försvann, hullet var lika slappt som förut men däremot luktade jag som en tonåring. Ni vet en sådan där söt kvalmbillig doft, som bara människor i yngre tonåren och nedåt kan uppskatta.

10 åringen tyckte att jag luktade som Barbie. Och hon har rätt. När hon var i 4-5 års åldern fick hon en Barbie i present som någon smart marknadsförare sprayat cocosdoft på. Barbien tappade håret, hennes kläder försvann, någon klippte sönder hennes fötter, men cocosdoften bestod. Består fortfarande tror jag.

Så även om mitt yttre påminner om vilken sliten kvinna som helst mellan 40-80 (beroende på mitt humör) så påminner min doft om någon som är betydligt yngre. Men trots den ungdomliga känslan så måste jag nog slänga hudkrämen. Det är jobbigt att må illa av sin egen lukt.

Förändring

När jag var yngre tänkte jag förändra världen. Men så blev det inte riktigt. Det var världen som förändrade mig.

Läs den

Lycka är när en favoritförfattare kommer ut med en ny bok. Majgull är en favorit. Den nya boken är bra.

Jag är nog frisk i alla fall

För någon vecka sedan blev jag sugen på chips. Ett vanligt sug hos mig som jag antingen besvärjer eller anammar. Nu anammade jag suget och köpte mig en påse. Men åt bara några nävar. Sedan ledsnade jag. Vilket nog aldrig hänt tidigare. Chips äter jag annars tills de är slut. Även om jag blir illamående. Det allra märkligaste var att jag inte heller de nästkommande dagarna tömde den där påsen. Rörde den inte ens. Jag lät den bara ligga. Tills det blev fredag och barnen fick den. Då blev jag en aning orolig för mig själv.

Men nu är allting som vanligt igen. I går lyckades jag trycka i mig en hel påse ostbågar. Alldeles själv.
Jag är alltså frisk. Inget fel på mig alls. Samma gamla fettsaltkolhydratjunkie som alltid. Det känns välbekant och fint. I alla fall välbekant.

Kunskap som inte används

Jag har levt i 40 år. Druckit alkohol i typ 20 av dem. Ja, inte hela tiden, då hade jag väl varit död nu, men jag dricker alkohol då och då. Det jag efter 20 år fortfarande inte har lärt mig, eller rättare sagt den kunskap jag har om mig och alkohol och som jag av någon anledning struntar i är:

• Tant Grön ska inte dricka alkohol när hon ätit för lite.
• Tant Grön ska inte dricka alkohol när hon ätit för lite och är väldigt trött.
• Tant Grön ska inte dricka alkohol när hon ätit för lite, är trött och är bortbjuden och rätt fort tappar kollen på att värden konstant fyller på i glaset.
• Tant Grön ska absolut inte tacka ja till ett glas whisky, när magen redan är skvalpfull med vin och en drink.

Om nu inte Tant Grön vill ägna en stor del av dagen därpå att må lite illa och sovasova.

Kul igen

Kul

En del av mina vänner på FB har humor. Min humor.

Är det april?

När jag slår upp det dagliga bladet så tror jag för en kort stund att det är april. Första april. För detta låter fanimej som ett skämt. Ett företag gör reklam för en tjänst, där man kan hålla koll på vart medlemmarna i ens familj håller hus. Det går ut på att man kan spåra familjemedlemmens mobil via en dator. Företaget tycker att detta är en toppenidé och marknadsför det som att man nu kan hålla koll på sin famil, vilket underlättar vardagen.

Okej, kära idiotföretag:

• Om du har så små barn så att du är orolig för vart de rör sig i omgivningen, släpp dem då inte ur sikte. Det räcker inte med att ge sin unge en mobil och följa dess rörelser från en datorskärm.
• Om du har större barn som får röra sig fritt mellan hem, skola, kompisar. Ha tillit. Tro på att ditt barn fixar det. Och i dessa moderna tider så når man sitt barn via telefon, antingen barnets egen mobil eller hem till aktuell kompis om du nu måste meddela något viktigt eller bara säga att det är middagstid.
• Om du har en tonåring, du kommer att vara orolig. Det ingår liksom. Förtroendet er emellan kommer inte att bli särskilt starkt om du meddelar att du vill följa varje steg ditt tonårsbarn tar. Återigen, tillit. Du kommer att bli lurad ibland, så gör ungar. Om du är orolig för vart ditt tonårsbarn håller hus, skapa nätverk med ungens kompisars föräldrar. Hjälps åt. Lek inte fångvaktare.
• Och om du känner att du måste veta vart din partner är så fort du inte ser henne/honom, sök hjälp. Ett sådant kontrollbehov är sjukligt.

Men visst. Du som är paranoid. Du som anser att familjen är din egendom som måste bevakas. För dig är detta en utomordentlig service. Undar om det var en extremt svartsjuk misshandlande man som kom på denna idé? Eller en nojjig mor som alltid vill ha koll.
Håhåjaja.

Varm i hjärtat

Jag skulle skriva om döden. Eller rättare sagt om hur det är att förlora en livskamrat. Tugnt ämne.Jag fick äran att möta tre männsikor som efter långa äktenskap förlorat sin partner. Och från det mötet gick jag med varmt hjärta. Så fina kärlekshistorier har jag aldrig hört.

Och nej Natosh, tyvärr. Resultatet får ni inte se här. Dels för min anonymitets skull. Dels för att den texten är tidningens liksom.

Men det ska jag säga er, om du är en aning håglös, cynisk eller smådeppig, dra ihop ett gäng pigga pensionärer och du kommer att få lite perspektiv på tillvaron. Undrar om PRO har någon "ungdomsavdelning" för sådana som mig?

Att skriva om döden

Förra gången jag skulle skriva för den lillalilla tidningen så hotade jag redaktören med självmord om han inte godtog texten jag gnetat på med. Nu till nästa nummer då vill han att jag ska skriva om döden. Eller rättare sagt om hur det är att mista någon närstående. Undrar om det finns en baktanke eller om det bara är en slump. Nu är ju jag och redaktören inte direkt närstående, så förmodligen är det en slump. Lydig som jag är (harkelharkel) så ska han få sitt dödsrepotage. Tjoho, så livat det ska bli att skriva 4000 tecken om detta ämne. Det får säkert all skrivkramp att flyga all världens väg..

Febrig men frisk

Jag har varit hemma med en febrig åttaåring i flera dagar. Innan febern klampade in var vi hos doktorn för att visa upp ett sår som aldrig läker utan bara blir större. En svinkoppa (ja, det är rätt äckligt att ha barn ibland) trodde doktorn och vi fick medicin. I går kväll tindrade dottern med ögonen mot mig.

- Mamma, kommer du ihåg vad doktorn sa?
-Njae, vad menar du?
-Att det skulle vara väldigt bra för mig att äta chips. Och kanske lite glass. Hihihi.

Jag tror att ungen är på bättringsvägen.

Pruttig fismamma

Det var en gång tre flickor som en fredagseftermiddag åkte buss från skolan för att ta sig hem. De var glada och pratsamma. Glatt skuttade de av bussen och korsade den trafikerade vägen. Den mötande bilen som kom emot dem hann inte stanna. 2 flickor klarade sig. 1 flicka klarade sig inte. Sorg. Mycket sorg.

Det är snart två år sedan det hände. I ett litet samhälle nära mig.

Nu på fredag vill min egen lilla flicka tillsammans med två kamrater åka buss från skolan hem till den ena kamraten för fredagsmysochbusochövernattning. De måste då korsa en starkt trafikerad väg där få bilar kör de lagliga 70 utan ofta närmar sig 100.

Och jag säger nej. Min dotter får tårar i ögonen och jag vet att jag inte kan skydda henne från alla olyckor och bedrövelser. Vet att jag när det gäller vissa saker är jag överdrivet hönsig. Men jag står inte ut med tanken att mitt flaxandefnittrande barn som inte riktigt alltid har koll på avståndfart och som lätt slukas upp av samtal med kompisarna ska korsa en farlig väg.

Jag erbjuder henne bilskjuts i stället. Hon missar några timmars lektid, men får ändå delta i övernattningsmyset. Och jag säger att hon får förklara för sina kompisar att hennes mamma är en tönt. Hennes tårar hänger i ögonfransarna.

Dagen därpå får jag hem en glad unge från skolan. "Jag berättade för mina kompisar att jag har en pruttig fis mamma som är orolig av sig. De förstod."

Och jag känner mig helt nöjd med mitt nya epitet. Jag tänker fortsätta vara en aning överbeskyddande men ibland släppa taget och stå ut med att vara orolig så att min fina unge får uppleva världen. Men det dröjer ett tag till innan hon får korsa vägen.

Veckan

Den gågna veckan har jag:

• Bjudit tre kambodjaner på renskavsgryta. De tog flera portioner. Raberpajen däremot var inte lika populär.
• Haft en kambodjan från det kambodjanska utbildningsdepartetementet sovande i mitt gästrum ett par nätter. Visst låter det bra med gästrum? Sanningen är väl att det är ett torkatvättrum och spelatvspelsrum och ett härställervidetsomintevivetvartviskaställaannarsrum .
• Talat om för en kollega att hon pratar så mycket så att jag får huvudvärk.
• Använt en bestämd ton till min chef så nu kallar han mig chefen när han ser mig.
• Tvättat ett antal tvättar, jobbat och gjort allt det där vanligavardagsslitet.
• Ätit lunch med min mentor som nu snart är frisk från sin andra omgång med cancer och sedan ska hon alltid vara frisk har jag bestämt.
• Myst med mitt yngsta barn.
• Tittat på tramsiga lekprogram på TV tillsammans med döttrarna och en unge till och än en gång konstaterat att i vissa avseenden så är det fördummande att ha barn.
• Försökt få till ett repotage till lillatidningenjagskriveriibland men misslyckats eftersom intervjuobjektet befinner sig utomlands.

Ja det var väl typ det hela. Hur har din vecka varit?

Min humor

En text helt i min smak. Funnen på FB.

Nöjd

Jag har fint sällskap i kväll. Yngsta dottern och jag är ensamma hemma. Chipshäng i tv soffan. Innan var det bearnaisemiddag med samtal om varförsmåkillarärsåjobbiga och så fick jag en lektion i hur de forna egypterna skrev sina siffror. Mycket stimulerande sällskap. Ett av de bästaste sällskap en trött heltidsjobbandesurstressad mamma kan ha. Fint. Mycket fint.

Småkul

Småroliga bilder (min sinnesstämning tycker inte att någonting är direkt storroligt) som vännerna på FB skickar runt.

Rycka upp sig lite

Tant Grön har gnällt en del på sista tiden. Det har varit deppighetochskrivkrampochmagåkomma. Nu är det dags att rycka upp sig lite.

• Huset vi bor i har inte brunnit ner.
• De jag älskar mest är hyfsat friska och vid liv.
• Även om jag blir supertjock så kommer jag att hitta kläder. De flesta större klädkedjor har en avdelning med tjockiskläder.
• Trots att jag har en för stor käft (läs tourettes) har jag ännu inte fått sparken.
• Inkomstbortfallen som den senaste månadens olika små infektioner i familjen har genererat, kommer vi att överleva. Vi får bara skjuta upp andra projekt som har med huset och övriga aktiviteter att göra, så har vi mat på bordet i ännu en månad.
• Fast att jag är sträng, lynnig och ibland piiinsam tycker mina döttrar fortfarande att jag är bäst.
• Trots att jag slutar lyssna på min make om han talar mer än 2 minuter (läs en halv) om husrenovering, trädgårdsplanering,världsläget, så säger han att han älskar mig.
• Och trots att jag är kass på att hålla regelbunden kontakt med mina gamla vänner, kallprata mig till nya vänner, så finns det folk runtomkring mig som jag gillar och som gillar mig.
• Och fast jag sällan kommenterar andras bloggar, läser er sporadiskt varvat med varje dag, så finns ni därute och lever på, tittar in till mig ibland och skriverskriver om era liv och tankar.

Och allt det kan man ju faktiskt vara tacksam över. Till och med bli en aning glad över. Faktiskt.

Näe, ibland vill jag inte vara vuxen

Min far ringer.
-Hur mår du? frågar han.
-Jag är magsjuk, svara jag.
-Har du druckit för mycket sprit? frågar han och skrattar.
-Verkligen inte. Jag har inte druckit sprit på flera veckor, fräser jag. (Vilket är en sanning med modifikation, men det var i alla fall minst en vecka sedan någon alkohol hamnade invändigt, utvändigt däremot händer det flera gånger om dagen, jag spritar händerna frenetiskt för att undvika att smitta familjen).
-Jag skojar bara, säger fadern och sedan får jag reda på allt han upptäckt att hans mage inte tål och vad som händer då.

Hela samtalet är fel.

Visst, ofta är jag glad över att vi numer har en vuxen relation, jag och min far. Att han inte längre ser det som sin huvuduppgift att uppfostra mig, att han inte i alla fall konstant är orolig för mig, att han faktiskt ser mig som en vuxen människa. Ibland. Att jag till och med vid något tillfälle har kunnat berätta för honom att jag varit bakis utan att få en lång arg föreläsning om alkoholens faror.

Men idag vill jag vara liten. Jag tycker att han skulle ojat sig lite, gullat en aning. I dag vill jag inte alls vara stor. För det kan jag säga att alla andra behandlar mig som en vuxen så fort jag vågat mig upp ur sängläge. En mamma/fru som ligger i sängen är sjuk. En mamma/fru som försiktigt masar sig omkring i huset för att prova styrkan i kroppen anses helt plötsligt som frisk. Det ropas mamma hejvilt här hemma nu. Och maken ler snällt och säger "Så roligt att du mår bättre.Jag går ut i trädgården och jobbar lite".

Så nu tänker jag lägga mig i sängen igen. Och vara liten. Hur liten som helst.

Straffet

Ibland önskar jag att jag vore smalare. Ibland önskar jag att jag inte behövde mat. Från och med nu ska jag inte önska sådana saker. Jag kan för tillfället inte äta. Knappt dricka. För då vänder sig magen i kramp. Jag känner ingen hunger alls, men man blir en aning matt av att inte få i sig något annat än ljummet vatten.

Detta är straffet för mina fåniga önskningar. Ett straff som nu utdömts vid ett särdeles dåligt tillfälle, då solen lyser, jag skulle gåpåstanochmysaochshoppa med mitt yngsta barn, vilket hon verkligen sett fram emot. Och dagen skulle ha avslutats tillsammans med goda vänner som lagar fantastisk mat.

Så här sitter jag och kallsvettas och surar och mår. Hur mår du? Bra, hoppas jag. Vad har du för trevliga planer? Orkar inte läsa runt och kolla, så informera mig gärna här nedan, gör mig lite glad. Eller lite mindre sur, i alla fall.

Roligt om religion

Bland det roligaste jag läst på länge. Klicka på artikeln så blir den läsbar. Tror jag.

Hot

Jag har ju lidit av skrivkramp. Krampen sitter kvar men har lättat en aning. I detta krampaktiga tillstånd skulle jag då skriva en artikel till den lillalilla tidningen där jag är hobbyreporter. Mitt repotage fick feedback av redaktören. "Bra skrivet men..."Sedan följde en radda röd text om vad jag skulle ändra. Han försökte ju inleda artigt, men sådant biter inte på mig. Men han hade rätt, texten var tvungen att ändras till något mer läsbart. Så jag svettades över dessa futtiga 4500 tecken och fick till slut nog. Det fick så lov att duga.

"Hej herr Redaktör! Hoppas denna text duger. Annars skjuter jag mig. Eller säger upp mig." Det var den lilla mening som jag mejlade honom tillsammans med bifogat repotage.

Svaret kom hyfsat snabbt. "Bra skrivet, mer flyt i texten blablabla."

Tänk vad lite hot kan göra nytta...

Jag kan allt. I alla fall luras.

I somras utsåg bästa fru B:s ena dotter (en ljuvlig liten älva) mig som hjälpreda.

-Kan du ta ned ett glas åt mig?
-Visst, jag kan allt, svarade jag.

Lite senare.

-Kan du öppna korken på flaskan?
-Visst, jag kan allt, svarade jag.

Ännu lite senare.

-Kan du hjälpa mig att få upp den här knuten?
-Visst, hjärtat. Jag kan ju allt.
-Det trooor inte jag på. Kan du verkligen allt? frågade hon en aning misstänksamt.
-Jo, så är det, svarade jag glatt.
- Kan du göra en volt?
-Japp, det kan jag. Men jag vill inte. Jag kan allt. Men jag vill inte göra allt.
-Aha, sa hon och nöjde sig med mitt svar.

Jag önskar att jag kunde lura mig själv lika bra som jag lurade henne. Men det kanske jag kan. För jag kan ju allt.

Kramp

Skrivkramp. Inspirationskramp. Livskramp. Har någon medicin mot detta? Kan inte ens formulera en statusuppdatering på FB. HJÄÄÄLP!

Väntan

Jag väntar på inspiration. Typ. Inspiration som kan forma mina tankar och det som händer eller inte händer i mitt liv till ord. Återkommer när orden är tillbaka i mitt liv.

Måsten

Om alla dessa bordebordeborde och måstemåstemåste inte fanns i mitt vokabulär, då tror jag, faktiskt, att jag varit en aning lyckligare.

Jaha del 2

Solen lyser. Höstdeppigheten sitter ändå som en isbit i hjärtat. Eller om det nu är någon annan sorts jävla deppighet. Försökte muntra upp mig med ett frisörbesök.

Vet inte om det hjälpte direkt. Men döttrarna blev glada. Och en aning avundsjuka. De gillar lila.

Jaha

PMS psykosdepressionen har nu avlösts av vanligt hederligt höstdepp. Fy faen vad allt är tråkigt.

Men det känns ju bra att man delar den känslan med någon, även om denna någon är en klottrare.

Självömkan

Dottern ägnar sig åt självömkan p.g.a sitt gipsade ben men funderar även över världsläget...

Att vilja döda vem som helst

Min vän M vill döda. Vem som helst. Själv anser jag att hela världen förtjänar en utskällning eller så vill jag lägga mig under täcket och gråta och aldrig mer stiga upp. Så här har vi det ungefär en vecka i månaden, M och jag och säkert många fler. PMS.

Jag vänjer mig aldrig.

Ny svordom

Förutom SJ, har jag en ny svordom. Akuten. Det tog en hel dag på länssjukhuset att konstatera en spricka i foten och sedan gipsa den på 10 åriga dottern. En hel dag! Men vad faaaen!

Jag är ett UFO, eller kanske en man

Många anser ju att det finns kvinnliga och manliga egenskaper. Att det finns sysslor som passar bättre för kvinnor och andra sysslor som passar bättre för män.

Förutom att jag börjar få hår på bröstet och även hittat ett grovt hårstrå i ansiktet (har skrivit om det förr men ooorkaar inte länka) så har jag nu funnit fler tecken på att jag kanske är man.

• Jag är inte intresserad av eller kan utföra någon form av handarbete, sy, sticka m.m.
• Jag är relativt ointresserad av matlagning.
• Jag är relativt ointresserad av heminredning.
• Jag är totalt ointresserad av trädgårdsarbete.
• Jag har vid några få tillfällen i mitt liv varit på "tjejkväll", vilket betydde att människor av kvinnligt kön sminkade sig i hop, sa att de var tjocka och inte visste vad de skulle ha på sig. Sedan dracks det lite alkohol, pratades om att killar/karlar var rätt så hopplösa  och så gicks det ut på lokal. Tjejerna/kvinnorna spanade mest efter någon av motsatt kön (det där med att de var hopplösa var helt glömt) och det gick inte att föra ett vettigt samtal med någon. Möjligen på damtoaletten, eftersom många tjejer/kvinnor verkar ha svårt att kissa utan sällskap. Totalt bortkastad tid. Däremot har jag vid många andra tillfällen umgåtts med vänner, pratat, druckit, dansat och haft kul. Dessa tillfällen har inte varit döpta till "tjejkväll", eller något annat heller för den delen.
• Jag blev totaluttråkad av att gå i mammagrupp när jag fått mitt första barn. Det var för mig totalt ointressant att prata om blöjor, barnmatsburkar och barnvagnsdesign.
• Jag är totalt kass på att skvallra och är helt ointresserad av vad ytliga bekanta har för sig i hemmets vrå.
• Jag gillar raka puckar och förundras över att många kvinnor tror att omvärlden kan läsa deras tankar och förstå deras behov.

Min teori håller dock inte riktigt. Tyvärr. Men det brukar mina teorier sällan göra. För om jag vore man då skulle jag:

• Älska att snickramålarenovera. Lägg märke till ordet älska, inte nödvändigtvis kunna.
• Meka med bilar.
• Snöa in på ett eller ett par specifika specialintressen och ägna all fritid till det.
• Tycka att jag alltid var bäst och visste bäst.
• Ägna mig åt "killkvällar" som gick ut på att dricka massa öl, titta på sport och gruppkramas när hemmalaget gjort mål.
• Inte höra när barnen ropar för då hade mina biologiska öronproppar slagit till.
• Aldrig komma ihåg när barnen hade gympa, fritidsaktiviteter, vad deras kompisar heter och när det är föräldramöte på skolan.
• Sakna all intuitiv förmåga för hur någon mår, vad den vill eller känner.

Så jag är ingen riktig kvinna. Inte heller en riktig man. Kanske är jag hermafrodit? Eller bara ett enkelt UFO.

Jagvillintejagvillinte

Jag vill inte:

• Att det ska bli höst.
• Ägna arbetstid åt idotiska möten som inte leder någonstans
• Gå upp 06.00 varje vardag
• Veta att det dröjer evigheter innan jag har råd att åka utomlands igen
• Behöva jobba 100%, när livet skulle vara lättare om jag bara jobbade 75%
• Tänka på vad och hur jag äter
• Tänka på att jag borde träna
• Stå ut med idioter, besserwissrar, klämkäcka jävlar och annat löst folk

Hälsningar från en surtrött tant som just för stunden bara längtar efter ouppnåeliga ting

Repris om undret som skedde

Jag skrev inlägget här nedan och upptäckte sedan att jag upprepat mig. Har skrivit om det förr. Men den 15/8 2001, skedde ett under, så jag kommer förmodligen att tjata om detta varje år vid denna tid.

För 10 år sedan öppnade en kirurg min mage och livmoder för att plocka ut en liten människa som låg därinne och bråkade. Hon, den lilla människan, skulle ha legat i magen i minst 6 veckor till, men jag var sjuk och det fanns risker med att fortsätta graviditeten. Min egen teori om att de förlöste mig för  att få städa klart den avdelning jag låg på, fick jag inget gehör för. Inte ens ett skratt.

Jag hade varit inlagd i flera veckor på sjukhus. Havandeskapsförgiftning. De veckorna gjorde mig en aning cynisk. Fick mig att tappa en del av tron på sjukvården. Ty det var sommar och många avdelningar var stängda. Så man klumpade ihop kvinnor med olika "kvinnoåkommor" på samma avdelning. En avdelning som i sin tur snart skulle stängas, så jag fick byta rum rätt ofta, för rummen skulle städas ur. När jag till slut hamnat längst ner i korridoren, då skulle jag förlösas. Därav mitt städskämt. Men läkare verkar inte ha någon humor.

Läkare och annan sjukvårdspersonal strömmade verkligen genom mitt rum. Nya ansikten hela tiden. Och mitt ansikte var också nytt för dem. Så vid ett par tillfällen blev jag ihopblandad med en medpatient. Jag var blond och ljushyllt, medpatienten var från Venezuela, mörk med olivhy. Men de blandade ändå ihop oss.

Oändliga provtagningar och mätningar. Olika bud om hur sjuk jag var. Luddiga svar på min enträgna fråga om närfårjagåkahem?! När en läkare svarade "vad ska du hem och göra?", då gav jag upp.

Men så kom hon då, min lilla. Neonathalavdelning, värmesäng, syremätning. I flera veckor låg hon där. Det kändes som om hon var sjukhusets barn. Inte mitt och makens. När hon väl kom hem satt den känslan i. När kommer sjukhuset och tar henne i från oss? För det var blåsljud på lilla hjärtat och amma gick inte alls, men man skulle ju amma så det blev mjölkstockning och feber och lillan gick inte upp i vikt. Orororo.

Så vände det. Med hjälp av ett annat sjukhus amningsmottagning. Jag blev bemött som en människa. Inte som en sjukling. Inte som en mjölkmaskin. Min komptens som mor trodde de fullt och fast på. Det var det jag behövde höra. Och få lite praktiska tips angående amningen. Men framförallt att någon sa, "Vad fina ni är, du och ditt barn. Ni hör ihop".

Då kom glädjen. Vi hade fått ett av de finaste barn på jorden. Vackrast. Bäst. Som vi skulle få behålla.

Och hon är en av de två personer i världen som jag älskar allra mest. Den andra dök upp 20 månader senare.

I dag fyller jordens finaste 10 åring år! Hurra!

Han finns inte och gör han det så är det bara för att ställa till jäkelskap

Jag tror inte på Gud. Förutom vissa dagar. När jag undrar om det inte finns en straffande Gud däruppe. Som ser till att det börjar regna precis när jag hängt ut tvätt.

Och en Gud som fortfarande tror att om han ställer till med massa svältochtorkaochkrig så ska människor helt plötsligt ta sig samman och bli solidariska med varandra i stället, inte bara tänka på sin egen vinning. Det har han ju provat i hur många år som helst. Det funkar inte. De rika länderna förstör naturen och klimatet och suger ut de fattiga ländernas naturresurser. De fattiga länderna drabbas då av torka som leder till svält som leder till krig. De rika länderna ger då en del pengar till katastrofhjälp. Men ingen i de rika länderna har lust att långsiktigt ändra sin livsföring. Så att klimatet och världen blir ett bättre ställe.

Oftast tror jag inte alls på Gud. Utan inser att människan orsakat allt detta elände. Helt på egen hand. Men det är så skönt att skylla på någon annan!

Så tänk om nu Gud. Vissa koncept får man faktiskt bara byta ut. Och så ge mig lite torkväder nu för faaen!

Kulturutbyte

Så besökte vi svärmor som lagat mat i flera dagar för vårt besök på ett par timmar. Alla skulle få just sin favoriträtt. Till mig hade hon gjort savatka. En slags legymsallad, men tusenmiljoner gånger godare. Vanliga människor (läs polacker) har salladen som ett tillbehör. Gärna med någon kryddig korv till. Själv vill jag njuta av savatkan som den är.

En kall öl från Dalarna och smörgåsar med polsk sallad. Kulturutbyte när det är som bäst.

Jag gillar svärmors mat. Och hennes inredninggstil är en aning fascinerande.

De utflugna sönernas gamla stereo fungerar som blompall.

Men mest gillar jag förstås hennes son. Honom står jag ut med i mer än ett par timmar åt gången.

Fredagkväll

Fredagkväll i Tant Gröns hem. Vin till förrätt. Kräftor till huvudrätt. Chokladpudding till efterrätt. Och på amerikanskt manér, grädde på sprayburk. Har aldrig provat det tidigare. Kommer heller aldrig att göra det igen. Men döttrarna tyckte det var väldigt skojigt. Själv försökte jag känna mig som om jag var med i en amerikansk collegefilm, där folk tröstäter ur stora glassbehållare och sprayar grädde rakt i munnen. Det gick sisådär med den känslan. Kände mig mest fet och fylld av konerveringsemuglerings medel.

Önskar er alla en riktigt fin helg!

Kärringgöra

Nja. Det har gått sisådär med mitt mål att bli en äkta kärring. Sommaren har varit relativt fri från kärringfasoner. Jag har inte plockat en enda svamp, någon frukt och inte heller några bär. Jag har inte saftat och syltat, sytt, stickat eller organiserat sparade presentpapper. Jag har heller inte hutat åt andras barn eller satt upp arga lappar om attnufårdetvälbli litehyfsochordning.

Det mest kärringaktiga jag gjort är väl att gå omkring osminkad i bekväma kläder. Sedan har jag förstås med bister röst talat om för någon flicksnärta (det är ett ord en kärring skulle använda) på SJ kundtjänst att jag aldrig tänker resa med dem mer. Samtalet slutade med att jag skulle få ett värdebevis till nya resor och lite biocheckar, som plåster på såren. Värdebeviset tänker jag ge till någon jag inte gillar, att resa med SJ är icke lustfyllt. Biocheckarna tänker jag däremot behålla.

Vad har du gjort för kärringaktigt i sommar? Inspirera mig!

Nödsamtal

I över ett dygn har vi varit utan telefoni, mobil och internet. En kabel hade gått av. Eller nåt. Vår leverantör,3, påstod att de jobbade för fullt. 3 och jag är inte så goda vänner. Tyvärr är vi bundna till dem ett tag till.

Söta igelkottar som endast har det gemensamt med min mobilinternettelefonickeleverantör att de är tre.

På våra telefoner stod det i över ett dygn "endast nödsamtal". Detta med nöd verkar 3 och jag ha lite olika meningar om. De menar förmodligen om man behöver ringa 112, jag menar här åskar detochregnar ochärjävligttrist ochmakenharbilentilljobbet ochärsitterjagmeduttråkadeungar flera miiil från systembolaget, jag behöver viin, men kan inte ringa och beställa det av hansomharbilen och är i civilisationen. 3 vann. Det blev inget vin. Må SJ ta dem. 3 alltså.

Medelmåttan

Snart är det skolstart. Ett visst pirr i de flesta små barnmagar infinner sig. Kanske även i föräldrarnas magar. Pirr av förväntan och hos vissa av oro.

Yngsta dotterns första skolår avslutades med att hennes mor stegade upp till rektorn med arga kliv. Likadana kliv som många föräldrar tidigare tagit. För det uppdagades att mångamånga elever i klassen blivit hotade och slagna av ett fåtal pojkar, med mycket ledsenilska inom sig. Ledsenilska som måste få komma ut. Eftersom pojkarna är små, har de få ord och strategier, de använder i stället nävarna, tillhyggen och de fulaste ord de kan.

Reptilhjärnan i mig önskar dessa små pojkar åt fanders. Må SJ ta dem. Men jag lyder sällan min reptilhjärna. Mitt hjärta och mitt intellekt anser i stället att detta är de vuxnas ansvar. De måste se till att alla under skoldagen har det drägligt.

Så det var målet för mina arga kliv, att fråga rektorn, hur alla i klassen ska få det uthärdligt. Och han pratade om pengaresursbrist ochvigörsågottvikan. Och jag trodde honom. För den kommunala skolan utarmas på pengar och de flesta gör verkligen så gott de kan. Men när det gäller mitt eget barn så kan jag inte tänka utifrån ett makroperspektiv, ett samhällsperspektiv. Jag kan endast tänka på mitt barns bästa, här och nu.

Mitt roliga barn, som läste när hon var tre, som vill veta hur saker hänger ihop, som längtade så förtvivlat efter att få början skolan och lära sig saker.

Mitt barn som efter ett tag tappade lite av lustenglimten, för hon var tvungen att repetera allt hon kunde igenochigenochigen. För alla skulle ju hänga med. Alla kunde ju faktiskt inte läsaräknasittastill.

Mitt barn som blev tröttare, ledsnare och argare. Och som började berätta om hot och slag. Och om hur hon slog tillbaka. Försvarade sig. Försvarade sina kamrater som också blev hotade och slagna. Hennes ilska gjorde att hon aldrig kände sig som ett offer. Hennes ilska gjorde att det var lättare att ge sig på någon annan än henne. Men hennes ilska innebar också att en del vuxna, när hon bad om hjälp, när det var tre pojkar mot henne ensam, ansåg att "du kan minsann också ibland.."

Så jag sa till rektorn att jag önskade att min dotter var en mesig medelmåtta. Han kontrade med att det trodde han inte alls, jag var väl stolt över mitt barn? Klart att jag är stolt, svarade jag. Men hon hade klarat sig bättre om hon kunskapsmässigt låg i mittfåran, om hon drog sig undan i ett hörn, om hon fann sig i att ett fåtal pojkar ansåg att de ägde större delen av skolgården. På det hade han inget svar.

Jag håller tummarna för hösten. Och räcker inte det. Då tar jag till nävarna..