Repris om undret som skedde

Jag skrev inlägget här nedan och upptäckte sedan att jag upprepat mig. Har skrivit om det förr. Men den 15/8 2001, skedde ett under, så jag kommer förmodligen att tjata om detta varje år vid denna tid.

För 10 år sedan öppnade en kirurg min mage och livmoder för att plocka ut en liten människa som låg därinne och bråkade. Hon, den lilla människan, skulle ha legat i magen i minst 6 veckor till, men jag var sjuk och det fanns risker med att fortsätta graviditeten. Min egen teori om att de förlöste mig för  att få städa klart den avdelning jag låg på, fick jag inget gehör för. Inte ens ett skratt.

Jag hade varit inlagd i flera veckor på sjukhus. Havandeskapsförgiftning. De veckorna gjorde mig en aning cynisk. Fick mig att tappa en del av tron på sjukvården. Ty det var sommar och många avdelningar var stängda. Så man klumpade ihop kvinnor med olika "kvinnoåkommor" på samma avdelning. En avdelning som i sin tur snart skulle stängas, så jag fick byta rum rätt ofta, för rummen skulle städas ur. När jag till slut hamnat längst ner i korridoren, då skulle jag förlösas. Därav mitt städskämt. Men läkare verkar inte ha någon humor.

Läkare och annan sjukvårdspersonal strömmade verkligen genom mitt rum. Nya ansikten hela tiden. Och mitt ansikte var också nytt för dem. Så vid ett par tillfällen blev jag ihopblandad med en medpatient. Jag var blond och ljushyllt, medpatienten var från Venezuela, mörk med olivhy. Men de blandade ändå ihop oss.

Oändliga provtagningar och mätningar. Olika bud om hur sjuk jag var. Luddiga svar på min enträgna fråga om närfårjagåkahem?! När en läkare svarade "vad ska du hem och göra?", då gav jag upp.

Men så kom hon då, min lilla. Neonathalavdelning, värmesäng, syremätning. I flera veckor låg hon där. Det kändes som om hon var sjukhusets barn. Inte mitt och makens. När hon väl kom hem satt den känslan i. När kommer sjukhuset och tar henne i från oss? För det var blåsljud på lilla hjärtat och amma gick inte alls, men man skulle ju amma så det blev mjölkstockning och feber och lillan gick inte upp i vikt. Orororo.

Så vände det. Med hjälp av ett annat sjukhus amningsmottagning. Jag blev bemött som en människa. Inte som en sjukling. Inte som en mjölkmaskin. Min komptens som mor trodde de fullt och fast på. Det var det jag behövde höra. Och få lite praktiska tips angående amningen. Men framförallt att någon sa, "Vad fina ni är, du och ditt barn. Ni hör ihop".

Då kom glädjen. Vi hade fått ett av de finaste barn på jorden. Vackrast. Bäst. Som vi skulle få behålla.

Och hon är en av de två personer i världen som jag älskar allra mest. Den andra dök upp 20 månader senare.

I dag fyller jordens finaste 10 åring år! Hurra!