Detta är en bild av mitt inre

torsdag 30 september 2010

Chef

Jag tror jag vet vad jag ska bli när jag blir stor. Chef. Inte för att jag gillar att bestämma, för det gör jag inte. Att ta beslut är inte heller min starka sida. Men som chef inbillar jag mig att jag skulle få ha en sekreterare eller assistent. Som liksom skulle hålla ordning på mina papper. Och på mig. Särskilt på mig.

Som chef för något större företag skulle jag också tjäna mer pengar. Då skulle jag ha råd att även ha en assistent i hemmet. Någon som höll ordning på dammet, såg till att middagen lagades och lite annat smått och gott. Om jag var chef skulle mina ideologiska anledningar att inte ha hemhjälp kanske suddas ut i och med tidsbrist och pengarus.

Just nu är jag mest chef över gympapåspackandet, tvättmaskinen och finnsdettillräckligtmedbröd tillfrukosttimorgon. Och det känns lite futtigt.

En del kollegor behandlar mig ibland lite som en chef. De kommer och berättar vad de gjort eller inte hunnit gjöra (vilket stressar mig för då får jag själv mycket mindre gjort) eller frågar om råd. Jag gillar inte att ge råd. Folk följer dem i alla fall inte. Så nä, jag kanske inte passar som chef. Mångmiljonär skulle nog vara bättre. Ja, jag ska bli mångmiljonär när jag blir stor.

tisdag 28 september 2010

Jag

Trött, tröttare, tröttast, Tant Grön
Tråkig, tråkigare, tråkigast, Tant Grön

Återkommer när något av detta förändrats.

måndag 27 september 2010

Svamp

Bekantingarna häromkring påstår att det bara är att gå ut i skogen och hämta svamp. Hämta, inte ens leta. Vi har försökt, familjen och jag. Efter en timme hittade vi ett tjugotal kantareller. Inte mer. Sedan frös vi och gick hem.

Men det är inte så fasligt synd om mig. För min adopterade tant är en fena på att plocka svamp. Mycket svamp. Så nu har jag fått en kasse svart trumpetsvamp. Det kallar jag att hämta.

Släkt

Vid 39 års ålder har jag fått en lillasyster. Söt, rolig och smart är hon. Trots att hon passerat 20 års strecket så har vi bara varit släkt i ett par dagar. Det var då jag adopterade henne. Natosh.
Jag har ju även adopterat en tant, som en extramormor till mina barn.
Min nära vän H, är mina barns moster, anser barnen i alla fall.
K, vackra, skarpa, kreativa K, har i sin tur adopterat mig som sin lillasyster.

Min självvalda släkt växer, vilket glädjer mig. Mycket.

söndag 26 september 2010

Ännu en repris

Forsätter SVTlinjen och sänder ännu en repris i förkortad version från förra bloggen:

Jag tänker flera elaka tankar om dagen. Om folk jag känner och inte känner. Om jag skulle emigrera till Nya Zeeland så skulle jag säga allt det där elaka högt. Men eftersom jag är en fegis så håller jag tyst.


Sedan stör jag mig på folk som alltid måste säga vad de tycker och tänker om folk utan att tänka på hur sårande det skulle vara. Och då skulle jag sitta där på Nya Zeeland och vara störd över mig själv och det låter ju jättejobbigt.


Något annat som stör mig är kramar. Jag kramar mina barn oändligt många gånger per dag. Min man lite mer sällan, stackarn. Jag kramar riktigt goda vänner när vi ses och bekanta som det var längesedan jag såg. Jag har lätt för fysisk beröring i olika sammanhang och är därför intuitivt medveten om när människor inte vill ha beröring.

Men det har gått inflation i kramandet. Få människor tar i hand nu för tiden, man kramas i stället. Är man ett stor sällskap tar kramandet en bra stund. Jag kan tycka om människor men ändå inte krama dem. Vi kanske sågs nyss, jag känner att jag luktar svett, den andre kanske luktar svett eller så har jag helt enkelt ingen lust. Det är min kropp och jag vill själv bestämma vem jag ska komma nära, beröring är en slags gåva och inte en artighetsritual. Önskar att vi tog mer i hand, att fler hade hatt och lyfte på den som hälsning eller att det blev kutym att tungkyssas i stället för att kramas för då skulle folk bli mer selektiva.

Med detta inägg riskerar jag väl att bli av med massa goa kramar som jag vill ha men det är risker man får ta.

lördag 25 september 2010

Kärlek

Kärlek kan vara:

En krok
Ett erbjudande om att åka och storhandla, laga middag eller ta disken
Frukost på sängen
Erotik
Fotmassage
Att tycka att det är okej att partnern gör livsval som är utvecklande men som kanske innebär sämre ekonomi eller praktiska dilemman
Att lyssna på något för en själv rätt så ointressant, men som engagerar partnern
Att bråka och sedan bli sams
Att trots egen skröplighet skjutsa runt sin partner i rullstol så att hon/han får frisk luft
Att stå ut
Att bädda med nytvättade lakan som hängt ute och luktar solochvind
Att överraska
Att förstå

Och mycketmycket mer..
Vad är kärlek för dig?

Snälla barn

Mina barn är rätt snälla. För ofta turas de om att vara surgnällarga. När den ena är som en rosig mammadröm passar den andra på att ha alla taggar utåt. Och tvärtom. Och det är juste tycker jag. Det är lättare att bråka med en unge åt gången...

Jag är en tönt

Jag är en tönt. Ty jag följer trafikreglerna. Trafikregler är enkla att följa. Inte så där komplicerat som skillnaden mellan dråp och mord eller ringa och grov misshandel. Inte för att jag planerar något av ovanstående brott, men ändå.

Om det står 50 på en skylt, då kör jag 50. Kanske finns det en anledning till att man ska köra 50 just där. Ofta gör det ju det. Tycker jag att skälet är fånigt så kör jag 50 ändå. För vi tycker alla olika. Och om vi alla körde omkring som vi själva tyckte var rimligt då tror jag att vi skulle få fler trafikolyckor.

En bekant fick böter när hon körde för fort på en 30 sträcka. Förmodligen var det 30 just där för att det var en skola i närheten. Hennes argument för att köra fortare var att skolan var ju slut för dagen, det var kväll...

På 70 vägen mellan mitt hem och mitt arbete, denna krokiga landsväg fylld av små utfarter från lantliga hus och gårdar, då kör jag 70 (ok, ibland 75). Det är jag den enda som gör. Jag blir konstant omkörd. För det är töntigt att köra lagligt. Och det går långsammare. Förmodligen är jag känd på byn som den som stoppar trafiken...

Risken med att bryta regler är ju att man kommer på egna. Detta kan ju vara lite skojigt. Men om andra inte känner till ens påhittade regler blir det svårt. Här i byn där jag bor och i det samhälle där jag arbetar har folk hittat på egna regler. På vissa ställen gäller inte gängse utfartsregler, mötesregler på smal väg m.m.
Det förvirrar mig en aning.

Men jag fortsätter vara en laglig tönt. Så det så.

fredag 24 september 2010

Presenten

Maken kommer hem och ser glad ut. "Jag har en present till dig." Med åren har jag lärt mig att detta kan betyda vad som helst. Men eftersom barnen är i närheten så går det sexuella alternativet bort på en gång. Denna present kan vara alltifrån ett smycke, bok, till en ny nagelsax eller toalettborste. Man vet aldrig med maken. Men jag hoppas så klart att det är något fint eller roligt. Eller både och.

Han tar fram en liten förpackning. Det verkar lovande. Det är krokar i den lilla påsen. Krokar. Som han tänker sätta upp i badrummet. Så att jag kan torka mina handvättade BH:ar.

Jag tänker att detta kanske är vardagsromantik. Det är det nog. Blommor hade inte varit lika användbart. Men roligare.

onsdag 22 september 2010

Människor

I dag hörde jag att man kan dela in människor i kategorin, katt och hund människor. Kattmänniskor är egensinniga och kreativa, hundmänniskor bestämda och tydliga.

Jag känner mig bortglömd. Jag tror att det finns fler kategorier. Själv är jag nog en marsvinsmänniska, älskar mat, skygg för främlingar och lojal och (ibland) go mot dem jag känner. Och med tanke på att jag tror att min hjärna håller på att krympa så passar liknelsen ännu bättre...

Vilken djurtyp är du?

tisdag 21 september 2010

3 liv

Idag har jag och min vän E räddat liv. 3 stycken. Denna kväll som vi trodde var en helt vanlig kväll. Men detta var kvällen för grodor att korsagrusvägen och taenpausmittpåvägen och därmed riskera att bli överkörda. Ty grodor bär inte reflex. I efterhand kan jag ju säga att inte heller vi bar reflex så det var väl tur att det inte kom någon bil när vi stod där mitt i vägen och föste och bar grodor och var helt fokuserade på denna viktiga uppgift. Att rädda liv är stort. Oavsett storleken på livet. För vem bestämmer egentligen sådant? Vad som är stort eller smått eller är värt att räddas.

Jag gillar grodor. När jag var liten hade jag och min vän G som vana att fånga och pussa grodor. Ingen av dem blev någon prins.

Fast vad vet jag om det. En massa år senare dök det upp en prins på min tröskel. Eller, prins och prins. I alla fall en reko man som jag stod och står ut med. Och viktigast av allt som stod och står ut med mig.

Detsamma hände G. Fast hon är lätt att stå ut med. Väldigt lätt.

måndag 20 september 2010

Fekalier i maten

Marsvinen reagerar på mina fotsteg. På kylskåpsdörren som öppnas. På prasslande påsar och skärandet av grönsaker. Allt detta tänker de kan innebära mat. De har helt rätt. Dessa ljud kan innebära mat. Det de däremot inte har lärt sig är att om de drar ned hö och grönsaker på burgolvet då kommer det bajs i deras mat. Äckligt. För de bajsar överallt. Oavsett om det är på maten eller ej.

Varför kan de inte lära sig en sådan sak? När de lärt sig så mycket annat.

Eller är det lika omöjligt för dem att lära sig något sådant som för mina barn att på eget initiativ städa sina rum eller som för maken att sluta hänga blöta handdukar överallt utom i badrummet?

Jo, sådant funderar jag över. I stället för att fundera över meningen med livet, varför 7,5 hp känns som så mycket att läsa just nu, vad jag kan göra för att minska miljöförstöringen m.m.

Jag tror att min hjärna håller på att krympa. Drastiskt.

Studier

Det var en dag avsatt för studier. Jag klev upp i arla morgonstund för att hinna plöja igenom ett antal sidor kurslitteratur. Men först frukost. Sedan frukostdisk och oj vad äckliga skåpsluckorna i köket är demåstetorkasav, NU! Sedan in i duschen och när jag ändå är i badrummet såärdetlikabraattsvabbaavdet värsta, NU! Men sedan ska det läsas, ska bara vika lite tvätt först, men oj vad det var rörigt i garderoberna, här måste rensas och vikas ordentligt, NU! Och så börjar det kurra lite i magen men kylskåpet är tomt så det är bara att ge sig iväg till affären och när jag ändåärdärärdetlikabraattstorhandla. Hem, laga lunch, diska och efter en kopp kaffe så ska det plöjas sidor. Men en av minstingen borttappad lånebok måste också hittas, jag börjar leta, NU! Och det var rörigt i bokhyllan och härmåstesorteras ochdärvardendärklädbroschyren, lika bra att beställa lite kläder till barnen försnartärdetkallt.

Där ligger högen med böcker som ska läsas och jag börjar med den översta. Undravadjagskagöratillmiddag och varför är det så tyst i huset? Den ena dottern sitter och klipper sönder strumpor för honskasydockkläder minsann och de där strumporna var väl inget att ha. Och får hon inte sy dockkläder då tänker hon  hänga över sin mamma tills mamman kommer på något åt lillflickan att göra. Något som är roligt är ju att bråkamed storasyster, för då MÅSTE mamma gripa in till slut.

Och helt plötsligt är det dags för middag ochmerdisk och kvällsrutiner. Och jag är trött och orkar inte läsa en rad och undrar hur i hela friden detta ska gå. Och funderar på att be min chef om en veckas hotellvistelse, utan barn, kollegor och annat tjafs. Men vågar inte, för chefen ska göra tre personers arbete just nu och budgeten är skral och jagskanogvaraglad som överhuvudtaget får gå på kurs, även om merparten av kursen ska göras på min fritid.

MEN HUR SKA DET GÅ TILL!?

Fortsättning lär följa...

söndag 19 september 2010

Min taskiga familj

Jag lever inte särskilt sunt. Men de senaste dagarna har varit riktigt osunda. Fett, kolhydrater, alkohol och nikotin. I större mängder än vanligt. Så då tänkte jag att denna soliga röstningsdag skulle framlevas på ett sunt sätt. Då ställer sig maken och 9-åringen och bakar bullar. Kanelbullar. JAG ÄLSKAR KANELBULLAR! Därför kan jag inte stå emot, bullarna måste smakas på. Taskmörtar.

Adjö, sunda söndag. Goddag, nufrossarsdetikanelbullartillsmagenvärkersöndag.

Rörmokaren versus Barcelona

Rörmokaren har varit här. Donat med rören i källaren. Och helt plötsligt är det tryck i duschen. Och det går att tvätta samtidigt som man borstar tänderna. Det är bra. Mycket bra. Ändå står jag och funderar under den starka varma duschstrålen. Var det värt att skippa en weekend i Barcelona för detta? Att vara husägare innebär hela tiden prioriteringar. Vad ska pengarna och tiden gå till? Huset eller annat? Ofta vinner huset.

Detta är inte mitt hus. Utan ett hus ritat av Gaudi. Ett hus som återfinns i Barcelona. Där jag aldrig har varit.

Men visst, det är skönare att drömma om Barcelona i en fungerande dusch än att behöva planera in familjens badrumsbestyr så att det passar tvättmaskinens behov av vattenintag... Visst. Men jag vill fortfarande till Barcelona. Och ha ett fungernade hus. Jag vill ha allt. Vilket gör mig mänsklig. Och en aning frustrerad.

Tankning

Så for jag till den stora staden och stannade ett dygn. Mer än ett dygn. Och min själ tankades med kunskap, kultur och vänskap. Föreläsning en hel dag. Sedan ett besök på fotografiska museét tillsammans med Berta Blondin. Som egentligen heter något helt annat. Sedan anslöt sig Y. Som har fler bokstäver i sitt namn, men det är inte så intressant för er. Och vi åt och drack och betedde oss vuxet för vi talade om hus och barn och en skvätt politik och gick hem vid passande tid. Och det kändes bra. Vännerna från förr. Sällan sedda men så fina. De bästa.

Så nu orkar jag med lite vanlig vardag igen. Tack Berta, du är bäst. Och din familj är underbar.

Höst

Trädgårdens blommor har vissnat. Sakta börjar trädens blad byta färg. Då kommer de. Inte är det de vackraste, eller doftar godast, men man blir glad i alla fall. De är en present från någon som bott i vårt hus förr. Som tänkt till. Att det ska finnas något fint att titta på även när september är i full gång.

Har ingen aning om vad de heter.

Även döttrarnas konstverk pryder trädgården.

onsdag 15 september 2010

Byteshandel

 Jag är hostmedicinlangare. Starka grejer står i min kyl, innehållandes morfinliknande substanser. Mot en skvätt meducin fick jag nyplockade kantareller. Byteshandel när den är som bäst.


Kära adoptivstorasyster, körfröken, bloggrepublikens anarkist, bli frisk!
Jag behöver din hostfria röst.

Men nu, smörstekta kantareller. Jag har världens bästa storasyster!

Repris

Bloggtorka råder. Och liksom SVT sänder jag då repriser när det är lågsäsong på produktionsfronten. Repris från min förra blogg. Men inlägget känns ack så aktuellt...

Vardag var dag


Och så ringer väckarklockan och du trycker på låtmigfåsovalitetill knappen och efter 7 minuter ringer klockan igen. Och så upp och sätta på kaffe och in i duschen, fort, fort, så att du inte krockar med mannen för på morgonen finns inte tid för badrumsromantik (när finns den tiden nuförtiden?). Och så på med kläderna och varförihelavärlden finns det inga strumpor, jag tvättade ju nyss? Och så väcker du barnen som inte alls vill gå upp och du försöker ha tålamod och lockar och pockar och trycker i dem lite frukost. Och barnen ska ha kläder och vartfaaan är deras strumpor, du tvättade ju nyss. Och hår och tänder ska borstas och bilen startar inte så det blir buss. Bråttom, bråttom. Och kanske har busschauffören 7 egna barn och vet hur det är för han väntar och tar inget betalt. Tack, tack. Och du hoppas att favoritfröken ska möta barnen för då blir avskedet från mamma lite lättare och så vidare till jobbet.

På jobbet har de ickependlande, de barnlösa, de äldre och strebrarna redan anlänt. Och du får frågor om ditt och datt och du ler snällt men vill egentligen skrika JAG HAR INTE VAKNAT ÄN! Men klockan slår och arbetsdagen ska börja och du sitter i möten och skriver protokoll och mejl som ingen läser men som måste skrivas för så ska det vara. Du skulle börja leva ett sundare liv men vid lunch tar det sunda livet slut för du är så sugen på pizza, men äter en kebab för det är väl lite nyttigare? Och dagen den går och du dricker massor av kaffe fast du inte är sugen bara för att få en paus, bara för att hålla dig vaken.

Och så tar arbetsdagen slut och du åker hem och i dörren välter barnen dig för de har så mycket att berätta och så många okramade kramar kvar att ge och mannen står och steker fiskpinnar och frågar dig om ditt och datt och du ler snällt men vill säga JAG HAR INTE LANDAT ÄN! Men klockan slår och mamma-och-fru rocken ska på och det ska ätas middag och lyssnas på och tänder ska borstas, rumpor ska tvättas, sagor ska läsas och monstren under sängen ska skrämmas bort. Och så sover barnen och mammarocken åker av men frurocken är på och det ska pratas vuxenprat om praktiska saker och vardagsplanering och egentligen om känslor och sådant för det har du läst någonstans, att det är bra. Men vem orkar prata om känslor, det tar tid och sömnen är så lockande och vi har det väl bra?

Och du ligger och vrider och vänder bland täcken och kuddar och har en stund med dina egna tankar men klockan slår, JAG HAR JU INTE TÄNKT FÄRDIGT ÄN, men det är dags att sova för i morgon ska du upp och inte krocka i duschen och ta barnen till fritids och dig själv till jobbet. Du längtar efter helgen för då ska du sova ut och vara ledig, men var det inte ridlektioner det skulle skjutsas till, barnkalas som skulle ordnas, släkt som skulle ringas för det är viktigt att ha kontakt. Varför är helgen så kort? Och mannen lägger sin varma hand på din kind och du somnar till sist och drömmer om oändligt med tid utan krav i din älskades famn.

måndag 13 september 2010

Kärlek

"Du är så söt så jag vill äta upp dig. Jag vill pussa pussa dig" sa storasyster till lillasyster i morse. Och denna regntunga trötta morgon blev ljusare och mammahjärtat så varmt så varmt.

Mormor

En älskad mormor fick besök. Av mig och min familj. Vi hade förvarnat om vår ankomst. Ändå mötte hon oss med förvirrad blick. Milt smekte jag hennes kind och sa mitt namn. Då lättade dimman framför hennes ögon. "Jag visste att det skulle hända något roligt i dag, jag mindes bara inte vad det var."

Jag är så glad över att få ha en sådan underbar mormor. Jag är så ledsen över att hon nu börjar försvinna i från mig. Bävar för den dagen när hon inte längre minns mitt namn.

Vi pratade om gamla tider. Där känner hon sig hemmastadd. Döttrarna sjöng sånger de nyss lärt sig och mormor log. När hon sedan berättade samma historia, sa samma fraser för tredje gången under vårt korta besök, då var det dags att åka hem. Hon behövde vila. Roliga saker kan vara så tröttsamt när man är gammal.

Min älskadeälskade mormor. Ingen är som hon. Så nu vill jag stoppa tiden. Jag vill att hon fortsätter minnas mitt namn. Att hennes öron känner igen min röst. Att hennes ögon fortsätter glittra när hon ser mig. För ingen har älskat mig så kravlöst som hon. Ingen.

söndag 12 september 2010

Arboga

Vi passerade Arboga på väg mot en älskad mormor ett antal mil bort. Som de flesta städer gjorde Arboga reklam för vad som ska hända på orten framöver. Det var Lasse-Maja loppet nu i september. Sedan julmarknad. I slutet av november. Jag är tveksam till om detta är reklam eller har helt motsatt effekt.

Tänk att fundera på att besöka eller bosätta sig i Arboga. Skulle det då locka att det springs lite i september och sedan får man vänta till nästandecember innan det händer något igen? Tveksamt. Mycket tveksamt.

lördag 11 september 2010

Män och deras maskiner

Hösten brukar vara en kampens tid. Jag som är frusen vill att pelletspannan ska gå för fullt. Min varmblodiga man tycker att vi ska vänta med eldningen. Och så där brukar vi hålla på. Och jag tänker att sådant där borde man kolla upp. Innan man flyttar ihop. Om man har samma nufryserjagtemperatur. Fast det hade väl inte hjälpt. Jag hade flyttat ihop med mannen ändå...

Men nu minsann. Nu går jag här och SVETTAS. För det har nämligen inhandlats någon mackapärtermostat som ska anpassa inomhusvärmen efter utomhustemperaturen. Och den leker min man med nu. En ny liten maskin som ska testas och ställas in och testas igen. Och det är plötsligt väldigt varmt här inne.

Min totalt ickefeministiska reflektion är "män och deras maskiner". Aldrig har gräsmattan varit så klippt, häckarna så ansade, tavlorna så upphängda, brödet så bakat som när någon till detta lämplig maskin inhandlats. Funderar på att köpa en hightec kaffebryggare så kanske jag får frukost på sängen. Eller en superduper dammsugare så jag slipper hjälpa till med städningen.

Kruxet är att det brukar gå över. Fascinationen över den nya maskinen minskar allt efter hand. Tills det bara är en maskin. Bland alla de andra. En maskin som vem som helst kan hantera. Till och med jag.

torsdag 9 september 2010

Barnkläder

Detta är inget nytt. Men jag blir ändå arg. Min sjuåring är ett barn. Med ett barns kropp. Mjuk putande mage, mjuka goa lår. Inte överviktig på något sätt.

Det är ett företag, en heltidssysselsättning att hitta byxor till henne. För nu har hon fyllt sju. Och då tycker klädföretagen av lite billigare sort att hon är tonåring. Det mesta i lagom benlängd sitter som korvskinn på henne. Nu är det minsann slut på bekvämakläderdagarna. De tog egentligen slut redan när hon var 1-2 år, då var det dags att gå till "pojkavdelningen" för att hitta bekväma slitstarka byxor. Men nu börjar hon bli lite medveten om kläder. Börjar tyvärr tänka på vad som är pojkaktigt och flickaktigt. Och flickaktiga byxor kan endast köpas till pinnsmala barn.

Mitt vackra barn tror att hon är tjock. För byxorna sitter som korvskinn. TACK SOM FAEN, H&M OCH ALLA NI ANDRA KLÄDKEDJOR!!

Så nu får jag väl lägga undan pengar så att jag kan gå till de lite finaredyrare affärerna där det fortfarande säljs bekväma barnkläder. Eller så får hon väl gå i sina joggingbyxor året runt. Tacktacktack. Bekväma barnkläder har helt plötsligt blivit en klassfråga. Världen förundrar mig ständigt.

Tonårsfasoner

Jag ska gå på kurs. Vid 3 tillfällen ska jag under hösten åka till den stora staden och lyssna på föreläsningar. Däremellan ska jag läsa en del litteratur. Ingen tvingar mig att gå denna kurs. Jag har själv bett min arbetsgivare om detta. Ändå sitter jag här. Läser sida upp och sida ner. Intressanta sidor. Men jag räknar dem. Och blir glad när det dyker upp en bild i stället för text. En sida mindre att läsa...

Som när jag var yngre. Tragglade läxor. Fuskade ibland. Och blev glad över bilder som minskade antalet rader att plugga in...

Intet nytt under solen. Trodde att jag blivit lite mer vuxen. Men icke.

Lukt

Min handduk är blöt men det är inte väta från mina tvättade händer. Min kudde är upptagen, där ligger redan ett litet huvud när jag ska sova. När jag rör mig i hemmet är det en gänglig varelse som rör sig framför mina fötter. Hela tiden. Känns det som. När jag sitter i soffan har jag en benig kropp tätt tryckt mot mig.

En viss irritation stiger i kroppen, jag känner mig en aning invaderad. Men irritationen sjunker undan när dottern förklarar "Jag vill ha mammalukt". Hon vill känna min doft/lukt/os, då känner hon sig trygg. Och det kan jag inte bli irriterad över. Bara rörd.

måndag 6 september 2010

Men va faan!

Avhörde ett samtal i dag på jobbet. En ung man i 20 års åldern berättar för en kvinna i medelåldern om sin kompis. Kompisen jobbar i byggbranschen. Reser runt en del. Jobbat i Rinkeby bl.a. Och i Rinkeby bryter de upp parketten och odlar grönsaker.

Jisses! Den vandringssägnen valsade runt redan på 70- och 80-talet.  Men då var det visst potatis. Den medelålders damen frågar försynt om ynglingen verkligen tror på detta och skulle det då inte bli vattenskador i hyreshuset om dessa plantor vattnades. Ynglingen svarar att bönor och sådant behöver väl inte så mycket vatten. Sedan tillägger han att han tror på det mesta folk säger till honom. Tyvärr var han varken drogpåverkad eller utvecklingsstörd.

Jag var stum. Började sedan skratta. Avslutade skrattet med att säga att jag tror att de odlar Kat. Ångrade mig genast när jag kom på att korkade människor icke förstår ironi. Skakade nedlåtande på huvudet. Fortsatte skaka på huvudet tills ynglingen lämnat rummet.

Ibland tror jag att det inte har hänt någonting i männsikans utveckling. GAAHHGGRRR!

söndag 5 september 2010

Varför?

Kan någon förklara för mig varför man forskar om hur homosexualitet uppstår. Om det är arv, gener eller miljö? Varför är det viktigt att veta? Ska homosexualitet med denna forskning då kunna botas? Eller ska denna forskning kunna användas av homosexuella för att för omvärlden kunna förklara att jag attraheras inte av samma kön för att det är så jag är utan för att det ligger i mina gener?

Kanske finns det en bra förklaring till att det läggs ned pengar på dessa studier. Personligen tycker jag att det är totalt oviktigt. Det jag önskar människan är att hon ska få känna sig älskad och kunna älska, att hon ska få uppleva förälskelse, attraktion och kärlek. Vem man sedan blir attraheradförälskadkär i tycker jag är helt irrelevant. Faktiskt.

Städtips

  • Ha en tvättkorg i varje sovrum och i badrummet för att undvika kläder på golvet.
  • Varje sak i hemmet ska ha en bestämd plats. Gå en tur i bostaden varje kväll och se till att allt ligger där det ska.
  • Damssug ofta. Köket varje dag.
  • Dammtorka, dammsug och svabba golven minst en gång i veckan.
  • Om du har klinkergolv, ta en tandborste och rengör fogarna så att de inte blir missfärgade
                                                             HA,HA,HA
                                                                   HA
Trodde ni på det där? Här kommer mitt riktiga städtips:
När hemmet är så rörigt och smutsigt så att du inte står ut, bjud hem folk. Då känner du dig tvungen att städa. Förhoppningsvis känner familjen likadant. Om de inte gör det, skäll ut dem tills de börjar hjälpa till med städningen. Om du inte är den gapiga sorten, börja städa själv med en lidande min och djupa suckar. Kanske får de övriga i familjen dåligt samvete och börjar hjälpa till. Men bara kanske.

Sitt sedan med dina gäster och fundera på om det var värt att städa hela bostaden för att dessa människor skulle komma och glufsa i sig mat. Ibland är det värt det, ibland inte. Det är en risk man får ta. Hur som helst har du nu ett städat hem. En stund i alla fall.

lördag 4 september 2010

Lurifax

Jag är bra på att luras. Jag lurar mig själv allra bäst. Jag tänker att detta med att äta nyttigt ska jag börja med. Snart. Kanske i morgon. Men inte i dag, för jag hinner inte, orkar inte.

Jag tänker att jag borde röra på mig mer. I morgon kanske. Men inte i dag. För jag hinner inte, orkar inte.

Snusandet borde jag sluta med. Men jag vet tandläkare som snusat massor av år. Då är det väl inte så farligt? Att tandhalsarna syns försöker jag att inte tänka på.

Det är stökigt här hemma. Men det tar jag i morgon. Då har jag nog mer lust och ork.

Kurslitteraturen till den där intressanta kursen som jag själv valt att gå borde verkligen läsas. Men jag hinner läsa. Sedan.

O.s.v.o.s.v.

En liten lurifax är vad jag är. Känner någon igen sig?

fredag 3 september 2010

Lista

Min tycka om lista, utan direkt inbördes rangordning:
  • Barnen, alltid närmast mitt hjärta. Älskar dem ALLTID, men tycker inte alltid om dem...
  • Mannen, se ovan
  • Lite olika människor som jag är släkt med eller som jag vuxit upp med
  • Vännerna
  • Kören
  • Vissa kollegor
  • Marsvinen, vilket förvånar mig. Tänk att man kan vara fäst vid så fåniga små djur.
  • Min bil
  • Min laptop
  • Vissa skivor, jazz, rock, visor, soul, hiphop, bara det svänger eller berör
  • Min mobil, för den har radio och tar bra kort på nära håll, men egentligen är den kass
  • Mina tofflor
  • Mina hålfotsinlägg, de gör att jag inte känner av skruvarna i knät lika mycket...
  • Några smycken, framförallt dem jag fått av vänskap eller kärlek
  • Vissa av böckern i bokhyllan
  • Författare som berikat mitt liv, Bodil, Kerstin, Maj-Gull, Kristina, Fjodor, Michael och många fler
  • Skådespelare som berikat mitt liv, Allan, Mona, Johnny, Nicole och många fler
Vad, vem , vilka tycker du om? Jag är nyfiken. Berätta!

Alla bilder är "lånade" från nätet. Utom den på marsvinen. Det är min egen.

Artighet

Det är artigt att hälsa folk välkomna. Det visste jag sedan förr. Fru Venus har lärt mig att så gör man även i bloggvärlden. Så välkomna all följare. Gamla och nya. Kul att ni tittar in. Men jag undrar, vissa följare har inte lagt upp en länk till sin blogg. Betyder det att de inte har en blogg eller att jag måste "googla" på deras alias för att hitt dem? JAG ÄR OTEKNISK och vet inte sådant.

torsdag 2 september 2010

Linserna

Jag var hos optikern. Igen. Tryckte in linserna. Bra, tänkte jag, då kanske jag kan bli en ickeglasögontant nu. Fick inte ut dem. Kände mig helt dum i huvudet. Optikern skulle hjälpa mig. Han fick inte heller ut dem! Han försökte och försökte. Jag tyckte först att det var lite bra. Ett bevis på att jag inte är dum i huvudet. Sedan fick jag lite panik. Var inte så sugen på att åka till någon ögonakut. Till slut ploppade de ut. Linserna, inte ögonen.

Jag tänker fortsätta bära glasögon. Stolt ska de sitta på min näsa. Jag har bestämt att jag passar i glasögon. Och eftersom hjärnan tror på det man säger till den så tror nu min hjärna på att jag ser fantastisk ut i glasögon. Och huvudsaken är ju vad jag själv tycker.