Detta är en bild av mitt inre

onsdag 15 september 2010

Repris

Bloggtorka råder. Och liksom SVT sänder jag då repriser när det är lågsäsong på produktionsfronten. Repris från min förra blogg. Men inlägget känns ack så aktuellt...

Vardag var dag


Och så ringer väckarklockan och du trycker på låtmigfåsovalitetill knappen och efter 7 minuter ringer klockan igen. Och så upp och sätta på kaffe och in i duschen, fort, fort, så att du inte krockar med mannen för på morgonen finns inte tid för badrumsromantik (när finns den tiden nuförtiden?). Och så på med kläderna och varförihelavärlden finns det inga strumpor, jag tvättade ju nyss? Och så väcker du barnen som inte alls vill gå upp och du försöker ha tålamod och lockar och pockar och trycker i dem lite frukost. Och barnen ska ha kläder och vartfaaan är deras strumpor, du tvättade ju nyss. Och hår och tänder ska borstas och bilen startar inte så det blir buss. Bråttom, bråttom. Och kanske har busschauffören 7 egna barn och vet hur det är för han väntar och tar inget betalt. Tack, tack. Och du hoppas att favoritfröken ska möta barnen för då blir avskedet från mamma lite lättare och så vidare till jobbet.

På jobbet har de ickependlande, de barnlösa, de äldre och strebrarna redan anlänt. Och du får frågor om ditt och datt och du ler snällt men vill egentligen skrika JAG HAR INTE VAKNAT ÄN! Men klockan slår och arbetsdagen ska börja och du sitter i möten och skriver protokoll och mejl som ingen läser men som måste skrivas för så ska det vara. Du skulle börja leva ett sundare liv men vid lunch tar det sunda livet slut för du är så sugen på pizza, men äter en kebab för det är väl lite nyttigare? Och dagen den går och du dricker massor av kaffe fast du inte är sugen bara för att få en paus, bara för att hålla dig vaken.

Och så tar arbetsdagen slut och du åker hem och i dörren välter barnen dig för de har så mycket att berätta och så många okramade kramar kvar att ge och mannen står och steker fiskpinnar och frågar dig om ditt och datt och du ler snällt men vill säga JAG HAR INTE LANDAT ÄN! Men klockan slår och mamma-och-fru rocken ska på och det ska ätas middag och lyssnas på och tänder ska borstas, rumpor ska tvättas, sagor ska läsas och monstren under sängen ska skrämmas bort. Och så sover barnen och mammarocken åker av men frurocken är på och det ska pratas vuxenprat om praktiska saker och vardagsplanering och egentligen om känslor och sådant för det har du läst någonstans, att det är bra. Men vem orkar prata om känslor, det tar tid och sömnen är så lockande och vi har det väl bra?

Och du ligger och vrider och vänder bland täcken och kuddar och har en stund med dina egna tankar men klockan slår, JAG HAR JU INTE TÄNKT FÄRDIGT ÄN, men det är dags att sova för i morgon ska du upp och inte krocka i duschen och ta barnen till fritids och dig själv till jobbet. Du längtar efter helgen för då ska du sova ut och vara ledig, men var det inte ridlektioner det skulle skjutsas till, barnkalas som skulle ordnas, släkt som skulle ringas för det är viktigt att ha kontakt. Varför är helgen så kort? Och mannen lägger sin varma hand på din kind och du somnar till sist och drömmer om oändligt med tid utan krav i din älskades famn.

6 kommentarer:

  1. Du, den var bra! Den kan du säkert skicka i repris flera gånger. Jag blev stressad bara av att läsa den, dessutom läste jag fort, fort, för det var ju bråttom.

    SvaraRadera
  2. Så vemodigt vardagsvackert!

    SvaraRadera
  3. Kanon! Jag håller med Cici, jag läste dretfort, föll in i stressen; som mamma till fyra har man haft oändligt många såna dagar. Och det värsta av allt är att fast alla nu är mer eller mindre utflugna jagar jag ofta på i ungefär samma tempo...

    SvaraRadera
  4. jag jagar inte alls på i något tempo öht - att njuta sitt otium - det är ju det det är fråga om när man är pensionär - och jag njuter verkligen av min lugna pensionärstillvaro...

    SvaraRadera
  5. Den tål att repriseras många, många gånger.
    Så mitt i prick.

    SvaraRadera