Ett litet besök

Jag bor inte här längre. Har ju flyttat till en annan bloggadress. En adress med lite gladare färger och annat namn. Men innehållet är detsamma. Småsura betraktelser över livet.

För vart jag än mig i världen vänder så har jag ju med mig, mig själv.  Liksom. Det kan vara roligt ibland. Ibland inte. Men att ta semester från sig själv, det går ju inte.

Så den nya bloggen är ungefär som den gamla. Men jag slipper mötas av bilden av mitt inre (den arga tanten) varje gång jag ska blogga. Tröttnade lite på henne.

Har även tröttnat på min egen spegelbild. Tror att hormonerna spelar mig ett spratt. Skäggstrået på kinden och min begynnande håriga bringa har lyst med sin frånvaro ett bra tag nu.

Däremot vaknade jag härom morgonen med tre finnar i ansiktet. Acne alltså. Inget annat. Illröda blemmor.

Så då saknade jag skägget lite. Det kan man ju ändå rycka bort. Blemmor ska man helst låta bli. Om man kan.

Jag har flyttat

Jag behövde en förändring i mitt liv. Så jag gjorde något så dramatiskt som att byta blogg. Säg till om du vill hänga på. För när jag orkarhinner tar jag bort den här bloggen. Det här är det sista inlägget från TantGrön/ArgTant/Våga vara kärring/person med massa alias som kanske även borde lägga till personlighetsstörning i sitt diagnosregister...

Jag blir aldrig någon kärring

Jag har faktiskt försökt. Försökt att följa min egen kärringskola, bli en riktig kärring. Det har gått så där.
Jag fick en flaska sherry av en vän. Kärringar dricker ju sherry, i alla fall enligt min kärringskola. Det var inte gott. Inte alls.

Vissa mål i livet uppnår man helt enkelt inte. Jag blir nog aldrig någon kärring. Så nu struntar jag i det här.

Jag ooorkar inte!!

Så började en liten tant att leka med de nya bloggmallarna, men eftersom jag har svårt för förändringar så bidde jag inte nöjd. Så jag ville att bloggen skulle se ut preciis som vaaanligt igen. Men det gick inte. Omöjligt att komma tillbaka från det nya till det gamla. Jag hatar min tekniska okunskap. Just nu hatar jag den här bloggen. Nästan.

Bra replik

En av de bästa repliker i svensk film är från Fucking Åmål:
Jag vill knaarkaa.

För övrigt undrar jag om det är någon administratör på FB som vill säga mig något. Reklam om bantning rullar oavbrutet på min FBsida...

Männsika, bli nöjd!

Så pratar jag med en fin vän. Hon har slitit mycket i sitt liv, det har satt spår i hennes kropp. Hon har två fina ungar, men som har lite bekymmer med hälsan. Ekonomin går sällan ihop. Hon berättar att det hon önskar mest, är ett jobb som kan försörja henne och hennes barn. Att barnen får vara friska. Att hon själv får vara frisk. Och att hon ska kunna bo kvar där hon bor just nu. Enkla önskningar. Tycker jag.

Och så skäms jag. Över mig själv. För det hon önskar, det har jag. Ändå är jag inte nöjd. Längtar efter annat. Något annat. Vet inte bara vad. Tänk om jag bara kunde vara nöjd. För en gångs skull.

Heta linjen för vuxna

Minns ni Heta Linjen? Hur man som liten/yngre ringde ett nummer och ropade ut hallå. Hade man tur fanns det andra på linjen som man kunde prata med. Vissa var roliga, andra helt ointressanta. Ibland stämde man träff. Utan föräldrarnas vetskap. De förstod farorna. Vi struntade i dem.

Bloggvärlden är lite likadan. Vi ropar ut hallå i cybervärlden. Och får ibland svar. Roliga och mindre roliga. Ibland stämmer vi träff. IRL.

Jag hamnade på en sådan träff i går. Övertalad av fru Venus. För det är svårt att säga nej till fru Venus. Hennes värme omfamnar de som kommer i hennes närhet. Hon sprider små presenter, roliga anekdoter och god vilja omkring sig. Fina Venus.

Tänker inte rabbla upp de övriga som var där. Kan bara säga att Cicci Realisten var ännu snyggare i verkligheten. Och längre.

Hoppas de alla fick en trevlig efterfest. På den gick jag inte. Någon måtta på att vara social får det ändå vara. Jag är ju trots allt en kärring. Nästan i alla fall.

Till er alla

Av hela mitt hjärta önskar jag er alla en riktigt fin helg! Med lagom dos vila, umgänge, kärlek mat och valfri dryck.

Ha det bäst!

Vit månad?

Många i bekantskapskretsen har en vit månad. En alkoholfri månad. Undrar just varför de valt februari? Den kortaste månaden på året...

Fast i år, är den ju en aning längre. Hahaha.

Do you feel again me?

En gång har vi setts, Venus och jag. En gång har vi setts, fast flera dagar på raken, om ni förstår vad jag menar.

Då var jag lönnfet. Men brunbränd och avslappnad. Nu är jag nästanheltfet, likblek, vintertröttgnällig och med narig nos. Undrar om hon känner igen mig?

Ännu en vardag

Saker jag borde göra:

• Städa
• Åka till pyttestaden en mil bort och fixa några inköp
• Jobba. Har fått lov av chefen att jobba hemifrån i dag, behöver läsa massa facklitteratur.
• Ordna någon sorts lunch till döttrarna och äldsta dotterns BFF
• Ta med döttrarna till ishallen så att deras sportlov innehåller någon sport i alla fall

Saker jag vill göra:

• Ligga i sängen och tycka synd om mig själv medan jag läser en spännande bok och äter godis utan att bli störd

Saker jag gör:

• Hasar runt i mysdress, nyser och snyter mig oavbrutet
• Läser en halvdålig deckare
• Tvättar
• Förfasar mig över hemmets förfall och mitt eget
• Blir störd av rastlösa ungar

Jaha. Ännu en dag i mitt vardagliga vardagsliv. Hur sin vardag ut i dag?

Jag vill...

• Slippa vara förkyld.
• Resa till ett varmt land.
• Bo på hotell en helg i den stora staden, trots att det är totalt oekonomiskt och onödigt eftersom det finns ett gäng sängar där som jag skulle kunna få sova över i. Men jag längtar efter stärkta lakan och hotellfrukost.
• Komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Och genomföra det.
• Alternativ till punkten ovan. Vara nöjd med det yrke jag har.
• Att min mentor ska besegra cancern som återigen knaprar på hennes kropp.

Ja och så vill jag så klart vinna pengar, att det ska bli fred på jorden och att ingen ska svälta och en massa annat som jag inte orkar rabbla upp.

Vad vill du?

Barnfri?

Så har jag då läst den (i DN) omdebatterade boken Happy Happy. En bok med samlade texter om hur nöjda kvinnorna som skrivit den är med att ha skilt sig. Jaha. Bra för dem. Att de är nöjda.Jag tänker att om de inte varit nöjda, om de ångrat sitt beslut på något sätt, då hade de inte medverkat i boken.

Vissa kritiker tyckte att boken saknade barnfokus. Jag tänker att det är för att kvinnor skrivit boken. Då ska det vara barnfokus minsann. Jag är tveksam till om samma kritik uppkommit om det var ett gäng män som skrivit boken. Men jag vet inte.

Jag vet inte riktigt vad jag tyckte om boken. (Notering till mig själv, bli icke litteraturkritiker) Vet inte riktigt vad syftet med den är. Kanske att stärka kvinnor som vill skilja sig. Kanske en kritisk skrift angående kärnfamiljsgeggan. Men när någon verkligenvilltalaomförmighurdetääär med sakerochting, då slår jag en aning bakut

Några av skribenterna använder sig av ordet barnfri. Att de under de barnfria veckorna kan jobba mer. Festa mer. Vila mer. Då tänker jag på min vän A.

A har två barn. Hon lever inte längre med barnens pappa. Som det förmodligen är för de flesta när man tar beslutet att skiljas åt, så är det själsligt nödvändigt. Inget man gör i en handvändning direkt. A har sina barn boende hos sig varannan vecka. Hon avskyr ordet barnfri. För hon ser sig som mamma jämt. Vart barnen än bor. Och hon längtar. Längtar så att det gör ont, efter sina barn, när de inte är hos henne.

Om hon skrev en bok om att skilja sig, då skulle jag vilja läsa den. Tror att den skulle vara rätt så nyanserad. För ibland så måste par skilja sig. Det gör ont. Ibland måste mammor och pappor längta efter sina barn och barnen efter sina föräldrar. Det gör ont. För så är livet. Ibland gör det ont. Livet är inte alltid Happy Happy. Men man överlever. För att man hoppas/vet att de ljusa stunderna finns där. Någonstans bakom de mörka molnen.

En övning inför framtiden

Äldsta dottern ska sova över hos sin bästis. Det gör hon så fort tillfälle ges, eller så sover bästisen här. De är BFF. Best Friends Forever. Varför nu man ska använda engelska uttryck, men det är väl åldern. Prepubertalåldern.
Jag skickar ett sms. "Är allt bra? Älskar dig."
Hon svarar "Ja, hur så?"
Jaha, någon försöker vara lite självständig. Öva mamma inför vad som komma skall, om några år.
Efter en stund kommer ett nytt sms "Jag älskar dig. Puss."
Hon har visst övat klart. För den här gången.

Jag är en av Pavlovs hundar

Pavlov, ni vet. Han som kom på att om man ringer i en klocka och samtidigt ger hundar mat, då kommer till slut hundarna att dregla bara de hör den där klockan, trots att en matbit inte finns i sikte. Betingade reflexer.

Bild lånad från nätet

Hela jag är en betingad reflex.
Om någon säger fredag, då tänker jag genast på vin.
Om någon säger Melodifestivalen, då tänker jag på chips.
Om någon (på arbetet) säger möte, då tänker jag på kafferast.
Om någon eller något tråkar ut mig (vilket händer väldigt ofta) då tänker jag på snus. Eller jag vet inte ens om jag hinner tänka, öppnar bara dosan och byter ut begagnat nikotin mot nytt.
Om någon säger motion, då tänker jag bara nejnejnej. Eller på att jag vill sova.

Har du någon betingad reflex?

Saker som är bra

Den enda radio som lyckas fånga radiovågor i vårt kök är den här finingen från typ- 60 talet. Ingen modern radio fungerar i vårt kök, men den här gör det!

Det har ju varit ett gäng minus utomhus den sista tiden. Trist med tanke på att jag inte gillar vintern. Men lite bra, eftersom jag köpt ett par väldigtdyra vinterskor och det var en god investering. Har inte fryst alls. I alla fall inte om fötterna.

 

För övrigt önskar jag er alla en finfinemang helg!

Fattig men överlever

Det var längesedan detta hushåll fick ut två hela månadslöner. Den yngsta dottern har varit sjuk hur mycket som helst. Förkylningarmagsjukaochöroninflammation har avlöst varandra. Om man inte fick viss ersättning för att vara hemma med sjukt barn då hade vi varit utblottade vid det här laget. Nästan i alla fall.

Så jag svär över den tomma plånboken, samtidigt som att jag är tacksam över att bo i ett land där i alla fall inte alla skyddsnät trasats sönder. Men det kanske bara är en tidsfråga. Med tanke på regeringens inställning till människor utan kapital. Håhåjaja.

Det här med allahjärtansdag..

Jag är lite skeptisk till alla dessa dagar då något särskilt ska firas. Hjärtan, mammor, pappor, monster. Jag ser det mest som en chans för handeln att kränga extra mycket choklad, blommor och krimskrams.

Att bara en gång om året säga att man älskar känns lite futtigt. Jag älskar min familj varje dag. Och säger det varje dag. Nästan.

Men om jag skulle få en vacker blombukett i dag, då kanske jag ändrar min inställning. Men bara kanske.

Firar du Alla Hjärtans dag?

Är det fel på fåglarna?

Fåglarna sjungkvittrar i träden som om våren redan vore här. Själv fryser jag och ser snö och is vart jag än vänder blicken. Är fåglarna ovanligt optimistiska i år? Eller är det jag som är som vanligt, pessimistisk?

Göteborgshumor

Så ser vi på melodifestivalen, jag och döttrarna. Maken har lyckats smita undan.

Äldsta dottern - Ulrik, han är alltid glad.
Den uttråkade modern - ????
Yngsta dottern - Ja, han är alltid munter!

Jaha, så har göteborgshumorn kommit till vårt hem.

Att se framåt

Ja, det har ju varit lite negativa tongångar (igen) från den här tanten. Vinter, våldtäkt och död. Jag är väl ingen feelgoodbloggerska direkt..

Men. Här är en lista på saker jag ser fram emot:

• Om några veckor ska jag få träffa fru Venus. Någon som vet en bra lunchresturang i Stockholm med god mat och som har rum för massa pladder och gärna serverar alkohol mitt på dagen?
• Våren. Fåglarna är smartare än vad jag är. De kvittrar om att våren kommer. För de vet, i motsats till mig själv, att våren kommer, varje år. Men jag har bestämt mig för att tro på fåglarna. Deras art har levt längre på jorden än min.
• Gotland. När våren väl har kommit, då ska jag få nöjet att tillsammans med min familj besöka Gotland i några dagar. Våra värdar kommer att vara en annan familj, som är så där genomtrevliga och braiga.

Ja, det var väl det. Ingen lång lista direkt. Men ändå en lista.

Jag skulle bli ledsen om han dog

Under den senare delen av tonåren hade jag och mina vänner ett uttryck, "jag skulle bli ledsen om han/hon dog."
På detta sätt beskrev vi våra känslor för en viss person. Alltså, personen var inte särskilt viktig i våra liv men vi hatade honom/henne inte heller.
Tonårstiden. Tiden när vi vred och vände på varenda känsla och olika relationer kunde ältas i det oändliga. "Jag skulle bli ledsen om han dog."
Tonårstiden. Då vi var odödliga och ingen av oss upplevt den förlust som det är att förlora en människa till döden.
Nu lever vi i yngremedelålderstiden. Här står vi nu en aning tilltufsade och ödmjuka inför livet. Ödmjuka för vi vet att livet är dyrbart. På en sekund kan det tas ifrån oss. På en sekund kan det tas ifrån någon vi tycker om.
Att tillvaron hänger på en skör tråd, det orkar jag inte alltid tänka på. Men ibland slår det mig. Och då håller jag om mina nära. Hårt, hårt.

Hur du undviker våldtäkt.

Tänkvärt. För män. Och det är ju de, som ska undvika att våldta!

JAG HAAATAAAR VINTERN!!!!

Ok. Jag ville bara få det sagt.

Vad är det för feeel på mig??!!

Har haft ont i magen i ett par dagar. Krampont och jävligtömtont. Vet inte varför. Har hursomhelst inte velat äta så mycket. Och det gör ju inget, eftersom jag har en del reserver att ta av...

Nu mår jag bättre. Då tycker jag att min kropp borde bli sugen på fisk. Lättsmält och bra. Kanske lite grönsaker, för att det är typ nyttigt. Men nejdå. Inte den här kroppen inte. Jag blir sugen på:

Smågodis.
Whisky.
Läsk

Jag har dock inte ätit eller druckit något av detta. Men det beror inte på god karaktär eller självbevarelsedrift. Det beror på att jag varit för lat för att gå till affären och för att jag måste skriva klart en artikel och det vill jag göra utan alkohol i huvudet.

Det är något allvarligt fel på mig. Men jag vet inte vad.

Undrar när jag får sparken?

Frispråkig. Säger vad jag tänker innan jag tänkt efter. Förmodligen lite besvärlig i bland. Det är jag.

Så skulle jag och en kollega skriva en rapport som sedan skulle mejlas till chefen. I mejlet med bifogad text skrev vi:

Vi har gjort oss fina för din skull. Och så skickade vi med denna bild.

Jag undrar när jag får sparken.

Vilken Facebooktyp är jag?

Några ställde en fråga i det förra inlägget. Vilken FB typ jag är. Jag är av den bästa sorten. Så klart.

Facebook typerna

Ni som har FB, har mött dem. De olika FB typerna.

1. De som alltid berättar vad de gör. Dricker kaffe, städar, bajsar. Sååå ointressant!
2. De som skriver om hur många mil de sprungit, hur glänsande rent de har hemma, vilka fantastiska kulinariska upplevelser de åstadkommit i köket m.m.Uppdateringar som får oss andra dödliga att må illa, känna avundsjuka och börja fundera på om mytomani är en sjuka som sprider sig.
3. De som alltid har sjuukt mycket att göra. Som är såå upptagna. Men de har alltid tid att berätta om sin förträfflighet på FB...
4. De som gnäller. Som har ont, är sjuka, ledsna, har sjuka barn, som alla är dumma mot och som känner sig totalt oförstådda. Tråååkiiiigt.
5. De som är positiva. Men sällan med egna ord, utan de kopierar glada citat från när och fjärran, gärna illustrerade med en bild på söta djur, änglar eller solnedgångar. Tänk själv, människa, tänker jag då.
6. Släkt med ovanstående är de som skriver uppdateringar som påminner om kedjemejl. "Om du älskar dina barn, kopiera detta och lägg som status." Ok. Om jag har något fint att säga till mina närmaste, då säger jag det till den/de det gäller. Jag meddelar dem inte via min FBstatus om mina varma känslor.
7. Stalkers. De som aldrig säger ett ljud om sig själva men följer andras liv med stort intresse.
8. Vännerna. De som både gnäller, är positiva, berättar ointressanta saker och spännande. Som kan beskriva essensen av sitt liv med några få rader. De som är så där braiga.

 Vilken FB typ har jag missat?

Men faen..

Jag tänkte skriva om boken Happy Happy, som jag har läst, och som varit omdebatterad (i DN) och så borde jag skriva klart min artikel för den lillalilla tidningen och sedan finns det överfulla tvättkorgar att ta hand om och förmodligen borde jag höra av mig till lite släkt och vänner och sedan finns det väl massa andra bordenochmåsten.

Men, nu sitter jag här och är mätt. Middagsmätt. Enarbetsveckairyggentrött. Familjensamladnöjd. Och kastar både tankar, borden och måsten över axeln. Tänker ta några timmar ledigt nu.

Ha en finfinemang fredagskväll, alla ni därute, i cyberrymden. Kram.
 

Fler funderingar

Ja, inte vet jag. Jag som lever i kärnfamiljsgeggan. Den senaste tiden har jag vid ett flertal tillfällen stött på skilda föräldrar med gemensam vårdnad, dessa varannanvecka föräldrar som har bekymmer med att ordna barnvakt till sina barn. Alltså, man har sin barnvecka men måste resabortpåjobb eller är bjuden på något roligt evenemang. Och i stället för att kolla, det som för mig verkar det mest naturliga för barnet, om den andra föräldern kan träda in, så dammsuger man barnvaktshjälp bland släkt och vänner i stället.

Jag menar, man kan väl kolla med den andre föräldern i alla fall. Om man nu är pratbara med varandra förstås, vilket ju tyvärr inte alla är. Men att så in absurdum hålla på sina veckor, det måste väl ändå vara att ha rent vuxenfokus i stället för fokus på det viktigaste, barnet.

Men som sagt. Inte vet jag.

Funderingar

Jag sitter på ett tåg. I min närhet sitter 4 kvinnor av somaliskt ursprung (tror jag). De pratar ett språk jag inte förstår. Mycket och intensivt. Det är som en ljudmatta. Mitt i en mening, på detta för mig obekanta tungomål, säger den ena kvinnan "jag orkar inte" och fortsätter sedan prata på sitt modersmål igen.

Så intressant. Jag orkar inte. Varför kom just de orden på svenska? Kanske finns det inte ord för "jag orkar inte" på hennes språk. I det land hon kommer ifrån kanske man måste orka. Om orden "jag orkar inte", inte finns, då är det ju en företeelse som inte finns, eller i alla fall aldrig benämns.

Precis som det påstås, att ordet lagom endast finns på svenska.

Och jag, som älskar ord. Som tror att vårt språk hjälper oss att forma vem vi är. Jag sitter här och funderar över varför jag inte blev professor i lingvistik. Vad härligt smalspårig och förmodligen lycklig i mitt arbetsliv jag varit då. Tråkig kanske, men lycklig.

Att skaffa sig ett liv

Under en kort period i mitt liv var jag timvikare på ett behandlingshem för ungdomar med psykosociala problem (det var så målgruppen beskrevs). Jag jobbade där dels av intresse (faktiskt!) men också för att dryga ut den skrala kassan som student. En kassa som jag sedan hade roligt för. Ölölfikaöldiscodansfika, ja sådant som känns lockande när tentastressen är tung.

Hursomhelst. Vår uppgift som personal var bl.a. att erbjuda ett tryggt dygnetruntboende, få ungdomarna att komma in i rimliga rutiner. Detta innebar en del tjat från oss vuxna. Om attkommahemitid, hållaordningpåsinagrejer m.m. Några av ungdomarna skrek då "SKAFFA DIG ETT LIV FÖR FAAN! Jag tolkade detta som att de trodde att det roligaste vi visste var att tjata och att vi när vi lämnade vårt arbetspass satt ensamma i en lägenhet någonstans och inte gjorde någonting.

Det hade varit en aning omoget att svara en skrikande ungdom "Jag har ett liv, ett dansande festande liv, som jag gillar och det är därför jag är här, för att få pengar till öl". Så det gjorde jag så klart inte. Men tänkte ibland, det gjorde jag.

Numer är det sällan någon som skriker att jag ska skaffa mig ett liv. Nu, när jag verkligen skulle behöva den uppmaningen. Kanske skulle höra om de behöver en timvikarie på närmaste ungdomshem..

Dagens status och välkommen

Min dag började i pannrummet. Nästan i alla fall. Efter en ljummen dusch och ett konstaterande om att elementen var nästankalla begav jag mig ned i pannrummet vid sisådär 06.15. Maken som jag (och han själv) utsett till pannansvarig hade redan lämnat hemmet. Via telefon fick jag av honom en guidad tur i hurmanstartaromenpelletspanna.

Sedan har väl dagen fortsatt ungefär likadant. Kallt och besvärligt. På olika sätt.

Välkommen ni nya läsare, Fruntimret och Himmelska pannkakor. Och ni andra som jag liksom glömt att säga hej till. Ni följer nu en blogg med oregelbunden uppdatering, där det finns en del gnäll att läsa och där blogginnehavaren oftast är ambivalent till om detta med att skriva blogg verkligen passar en småtrött, småtjock, småsur heltidsarbetande människa som mest längtar efter att fågöraingenting eller i alla fall bararoligasaker.

Men välkomna, det ska ni vara.

Mina lögner som jag ibland tror på själv

Jag ljuger sällan för min omgivning. Men mig själv försöker jag smälla i lite lögner då och då.

• Att jag ska sluta blogga och ägna tiden åt annat. Kanske kommer det att hända en dag men det är tveksamt. För jag vet ju att den tid jag lägger ned på att skrivaochläsa skulle annars gå till att titta på TV.
• Att jag borde sluta snusa och lägga undan de pengar jag sparar på det och kunna resa i väg någonstans. Jag kommer vara så abstinent så omgivningen kommer be mig börja igen och skulle jag mot förmodan ändå lyckas sluta så skulle jag inte klara av att spara en enda krona, det är liksom inte jag och då kan jag lika gärna lägga pengarna på snus.
• Att jag minsann kommer att ta tag i mitt liv med motion och kost, inte i dag men snart...Hahaha. Det är nog den största lögnen av alla.
• Att jag ska byta jobb. Skola om mig helt. Sorry, med tanke på mina redan höga studielånskostnader och att jag har en familj att försörja så kommer inte det att hända.
• Att det vore bra att ha en vit månad. Äh, varför det egentligen?

Vad ljuger du om?

Dagens status

En aningens tung i huvudet efter middagochvinochkonjak tillsammans med goda vänner igår.
Glad över att någon, som inte var jag, röjt upp all disk så att ett rent kök mötte mig i morse.

Och förutom att jag har en finne i örat som stör mig en aning så är läget rätt okay. Helt okay, till och med.

Dagens citat

Den febriga ungen säger:
- Jag mår bättre nu.
Den ömma modern svarar:
- Det är alvedonen.
Ungen:
- Det bryr jag väl mig inte om. Jag mår bättre nu.

Senare. Under TV rekalmen.

- Jag gör ruuuladeer. Jag tar tunn kycklinfilé och ruuullar den, säger TVreklamkocken.
- Vi är väl inte dumma i huvudet, kommenterar den febriga yngsta.

Vidare. Vi tittar på fredagens TV4 underhållning. I rutan kliver en 40+(+) man fram med stor luva på huvudet.
- Man får iinte haa mössa på sig inomhus, skrattar yngsta.
- Nää, nu blir han diskad, fnissar äldsta.
- Men Ola (Salo), han är snygg som vanligt, tillägger yngsta.

Ibland är det rätt skoj att ha barn. Faktiskt.

2012???

Skriv in denna mening på Google Translate och berätta sedan vad du tycker om översättningen:
Men are men and men should clean the kitchen.

Anonym blogg

Av olika skäl så värnar jag om att min blogg ska vara relativt anonym. Av olika skäl (den mänskliga faktorn, inklusive mig själv) så börjar anonymiteten luckras upp.

Antingen kan jag strunta i att det är så. Eller så startar jag en ny blogg för endast inbjudna, typ som en hemlig klubb. En sådan som man hade när man var liten. Men det verkar lite krångligt.

Eller så lägger jag ned det här skrivandet och ägnar tiden åt att göra något annat. Typ som att städa, dricka mer vin eller umgås med familjochvänner.

Knark och garderob

Somliga dagar funderar jag på att börja knarka.

Andra dagar funderar jag på att skaffa mig en basgarderob med kläder i klassiskt snitt med tillhörande accessoarer.

Inget av detta kommer att ske. Men jag tänker på det. Ibland.

Vad tänker du på?

Barn är veka och annan gnällig information

• Fick avbryta min arbetsdag och åka hem med krasslig unge. Ontihalsochhuvud. En aning febrig. Ännu en VAB dag som gör hål i plånboken. Barn nu för tiden är så förbannat veka.
• Biljävlen startade av ren skräck i morse, men betedde sig väldigt opålitligt så fort jag saktade farten i någon korsning. Detta är alltså en bil som tycker att detta med väjningsplikt och krypkörning är töntigt. Där är jag och bilen inte överens.
• Eftersom Murphys lag (lagen om alltings jävlighet) verkar ha trätt i kraft ordentligt så sitter jag just nu påbyltad med kläder. Det är knappt 17 grader inomhus och kallare lär det bli för pannan har lagt av.
• Nästa inlägg borde innehålla något positivt för allt det här gnället gör ju inte en människa glad.
• Men jag kan inget lova.
• Over and out.

Strandad

Det går inte så bra nu. Maken är strandad på annan ort p.g.a att de allmänna kommunikationsmedlen icke behagar avgå som de ska.
Vår bil är strandad en knapp kilometer från hemmet ty den stannade och vägrade sedan att starta, fast jag bad såsnällt. Och nej det är inte soppatorsk utan ettfelsomkommerochgår, ett fel som så fort vi lämnar in den på verkstad inte finns eller kan upptäckas.
Min förhoppning om en tjatochskällfri kväll har strandat ty jag tappade tålamodet med det yngsta barnet när hon fick ett utbrott över att hennes fötter växt ur både sina egna och storasysters skridskor.
Och min plan om att läsa ikapp bloggar och skriva trevliga kommentarer till er har strandat p.g.a. tidsbrist och utmattning över vardagens förtretligheter.

Och själv ser jag ut som en strandad val, när jag av ren otur såg mig i spegeln.

Resten av den här kvällen kan vi väl hoppa över, eller ja vad fan, vi kan väl hoppa över torsdagen och fredagen också, så att det blir helg. Helg nu!

Förklaring

De senaste dagarna har jag haft ett extremt godis sug, blivit tårögd av döttrarnas kärleksbetygelser, velat skilja mig från maken, tyckt att merparten av alla på jorden är dumma i huvudet inklusive mig själv, varit extra trött, blivit överdrivet glad över att stöta på en bekant, inte velat stiga upp ur sängen, funderat på vad det är för mening med någonting egentligen.

 Samma visa varje gång. Också samma förvåning varje gång, dels över att hormonerna så till den milda grad styr mitt humör och också över att jag under de snart 30 år som gått sedan jag kom in i puberteten liksom inte förstår förrän efteråt, att jag varit gisslantagen av hormoner. Några dagar i månaden, år ut och år in tar hormonerna över min kropp. Men jag lär mig aldrig.

Snart är jag dock mitt vanliga bistra, kontrollerade jag igen. Förhoppningsvis.

Med blöta ögon

Så sitter vi näranära i lördagssoffan, jag och familjen.
- Nu är jag lycklig, säger äldsta dottern och stryker mig på handen.
- Jaha, säger jag i frågande ton.
- Jag är mätt på mat och chips. Och det bästa av allt. Jag får vara med dig, säger den fina och borrar in sin kropp tätt emot min.

Denna kärlek är jag tveksam till om jag förtjänat. Men jag tackar och tar emot. Tårögd, med varmt hjärta.

Somliga dagar så är detta med att ha barn en riktig egoboost.

Öhh? Vad har hänt?

Döttrarna tindrar med ögonen och säger "Snäällaa mamma, vi kan väl få göra en trerätters middag till dig idag!?"
För min inre syn ser jag deras ovana kökshänder fladdra runt och stöka till och hur de oavbrutet ber mig om hjälp med allt. Med min yttre syn ser jag deras glada ansikten och deras vilja att skämma bort sin mamma. Så raskt svara jag ja på deras bedjan och utser sedan maken till kökschef.
Menyn:
Rostat bröd med gräddfil, rödlök och stenbitsrom.
Kryddiga köttbullar med potatis och sallad.
Rabarberpaj med vaniljsås.

Köttbullsrullning och ugnshantering stod maken för, samtidigt som han serverade mig en god drink som jag sippade på (läs, hällde i mig) medan jag satt uppkrupen i soffan och läste.

Med lite muntra tillrop fixade döttrarna resten och passade även på att tömma diskmasinen. Fantastiskt!

Hoppas detta blir en lördagstradition!

Svårt att tacka nej till Venus

Det har valsat runt ännu en utmaning i bloggvärlden. Fru Venus har skickat den vidare till b.l.a. mig. Och vem kan tacka nej till henne?

1.Vad gjorde du för 10 år sedan?
Ja, jag satt väl och ammade mitt äldsta barn som nu är drygt 10 år. Förmodligen var jag sjuk av trötthet för att hon vaknade ofta på nätterna och när hon väl sov så snarkade maken och höll mig vaken ändå. Och jag satt väl och var djupt irriterad över någon fånig mammagrupp som inte gav ett skrutt förutom prestationsångest och var djupt tacksam över mina fina vänner framförallt H som gjorde tillvaron lättare.
 2. Vad gjorde du för 1 år sedan?
Jisses vilka minneskrav. Jo, jag (efter ha kollat bloggfacit) var stolt och en aning oroad över yngsta dottern och hur hon hanterade idioter i sin närhet. För övrigt utgår jag ifrån att jag jobbadeåtsovjobbadeåtsov, typ som nu.
3. Fem snacks du gillar?
Chips
Chips med dip
Ostbågar
Nötter
Popcorn
4. Fem sånger du kan hela texten till?
Lägg av. Kommer inte längre ens ihåg texterna till de vanligaste vaggvisorna.
5. Fem saker du skulle göra om du blev miljonär?
Vilken snål fråga. Miljonär. Hellre mångmiljonär. Men ok. Med en miljon på fickan borde jag betala av topplånet på huset och fixa lite rörmokeri här hemma. Men om vi struntar i alla måsten skulle jag vilja resa bort länge och långt med min familj och bjuda vännerna på stoor fest. Och om jag blev mångmiljonär skulle göra allt det där plus köpa två nya bilar till mig och maken, plugga massa roliga kurser på universitetet, gå ned massor i arbetstid, anlita städhjälp och massa annat som känns lyxigt och underlättar vardagen.
6. Fem dåliga vanor?
Jag snusar.
Jag äter för mycket onyttigt.
Jag rör på mig för lite.
När jag är ledig sover jag för länge och hinner då inte rörapåmig och planeranyttigmat.
Att vara jag, bara det är fanimej en onyttig vana.
7. Fem saker du gillar att göra?
Sova
Äta
Umgås med människor jag står ut med
Läsa
Titta på TV eller film
(Allt detta utan egentlig inbördes rangordning)
8. Fem saker du aldrig skulle klä dig i eller köpa?
Skulle aldrig klä mig i onepice.
Inte heller i haremsbyxor.
Eller i någonting brunt.
Skulle aldrig köpa ett soffbord med rökfärgad glas skiva.
Inte heller en porslinshund i naturlig storlek. Inte i miniformat heller för övrigt.
9. Fem favoritleksaker.
Min dator.
Min TV.
Min DVD spelare.
Min mobiltelefon.
Min man.

10. Tio personer som jag vill ge den här utmaningen till.
Lägg av igen. Minns inte alls vilka som redan svarat på denna utmaning och vet inte heller vilka som kommer att läsa detta och anta utmaningen. Ta upp den tappade handsken den som vill. Särskilt roligt om Realisten, Lairama, Solängen och Natosh gjorde det. Men valet är fritt. Liksom så mycket annat här i livet.

Fråga till läsekretsen

Jag är en turist i detta med att blogga. Turist, trots några aktiva år, eftersom jag liksom inte ooorkar fatta alla finesser. Så, till min fråga, om jag svarar på just er kommentar till mitt inlägg, ser ni typ det på er mejl eller måste ni kolla på min blogg om ni fått svar? För jag är lat. Och om ni liksom inte ser att jag bemödat mig med att svara er, varför ska jag då ödsla tid på det?

Ett råd till mig själv

Så ställde jag mig på vågen. Vågen som mäter kroppsvikt och som jag använder någon gång om året. Jag konstaterade att jag väger 8-10 kilo för mycket. Då tog jag en karamell ur skafferiet. Och en till. Sedan åt jag en ordentlig middag.

Jag ska nog slänga ut den där vågen.

Brev till frågespalten

Om jag någonsin skrev ett brev till en frågespalt skulle det nog lyda typ så här.

Hej!
Jag är en 40 årig, gift, heltidsarbetande, lönnfet påvägattblitjock tvåbarnsmor vars största hobby är att läsa och titta på TV.
En del av min hjärna vet att det är bra att äta nyttigt och att ägna sig åt motion i olika former. Detta dels för att hålla vikten i styr men framförallt för att hålla sig någorlunda frisk och krämpfri.
Något annat som min hjärna vet är att barn sällan lär sig något av tjat och skäll utan av uppmuntran och tilltro till deras egen förmåga.
Hjärnan har också kunskap om att man inte ska proppa i sig mer föda än vad man förbränner, med föda menar jag då allt som går att äta såsom mat, chips, vin m.m.
Min hjärna vet också att om man vill få intellektuell stimulans så är det av godo att läsa böcker som inte bara är deckare, träffa intelligenta människor och föra samtal med sina medmänniskor som inte endast innehåller påminnelser om att packa gympapåsar, göraläxor,fyllapåpelletspannan.
Kära frågespalt. Hur kommer det sig då att jag äter som en jävla häst, inte rör på mig ett dugg, tjatar och skäller på mina barn, läser tjogvis med deckare, sällan träffar mina vänner och oftaofta påminner min familj om dittochdatt i stället för att prata om annat? Vad är det för fel på min hjärna som inte använder den kunskap den besitter utan låter mig bete mig som en människa utan kunskap alls?
Tacksam för svar. Snarast.

Roligt. Enligt mig.

En rolig bild från FB. Jag skrattade gott. Trots att Svenskt Näringsliv, eller i alla fall deras ordförande, är ett av mina hatobjekt.

Tack!

Jag har fått en award från Fru Hansson. Det var gulligt tycker jag. Det finns en del regler kring den här awarden, man ska bland annat skicka den vidare till 5 andra. Det påminner lite om ett kedjebrev, fast utan indirekta hot, som annars brukar finnas i kedjebrev.

Men det här med att skicka saker vidare är jag rätt kass på. Och en person som har svårt att välja strumpor på morgonen (trots att flertalet av dem är svarta) kan omöjligt välja 5 bloggar. Så den här awarden är till alla er som läst min blogg mer än en gång. Ni är värda en award allihop eftersom ni tragglar er igenom stora textmassor med få bilder skrivna av en anonym 40 åring som aldrig bjuder på privata bilder eller namn. Tack!

Jag tror att det har vänt nu

Jag värnar om den kommunala skolan.Jag värnar om barns lika rätt till utbildning. Jag värnar om barns möjlighet att få möta kamrater från alla samhällsklasser, från alla olika sorters bakgrund.

Men mest värnar jag om mina egna barn. Det har jag skrivit om tidigare.

Så för den yngsta dottern blev det nu på vårterminen skolbyte. Friskola. Inte på hemmaplan, utan en dryg mil bort. Tidigare mornar. Mer bilåkande.

Beslutet har legat och grott. Varje dag har jag frågat vad hon lärt sig i skolan just i dag och fått en axelryckning till svar. Varje dag har jag frågat hur dagen varit och hon har svarat bra. Tills hon en dag svarade "Vet du mamma, en bra dag det är när (pojknamn) säger fula ord, några slåss i kapphallen, när (pojknamn)inte får vara kvar i klassrummet för att han bara skriker. En dålig dag, det är när någon  slår mig eller mina kompisar".

Så då blev det skolbyte. 2 veckor har det gått. Jag frågar samma frågor. Vad har du lärt dig i dag? Och får utförliga beskrivningar till svar. Har dagen varit bra? Jaaa, såklart, svarar hon. För på den nya skolan så är det ingen som slåss. Och en aning rodnande tillägger hon att hon tror att hon är den enda på hela skolan som svär.

Jag tror att det har vänt nu. Hon kommer ha trista dagar även nu. Tjatiga gråläxtraggeldagar. Men om de goda dagarna är fler än de dåliga. Då är jag nöjd. Mycket nöjd. Och hon med.

Hemmets värld är en smittohärd

Det kramas och pussas en del i den här familjen. Bacillerna som vi fått med oss från äckliga små skolkamrater och otäcka kollegor följer med hem över tröskeln och hoppar sedan mellan familjemedlemmarna.

10 åringen har spytt sedan 5 i morse. Otroligt att hennes pyttemage har något mer att kräkas upp så här ett antal timmar senare.

Resten av familjen står upp än så länge, men med tanke på att äldsta dottern, innan hon blev sjuk, betett sig som en kelig kattunge mot oss alla, så får vi väl se hur länge det dröjer innan vi ligger med en hink framför ansiktet.

8 åringens kommentar till systerns magsjuka "Det värsta med att vara magsjuk är att man inte får pussas. Det värsta med att mamma är magsjuk är att man inte får pussa henne."

Personligen tycker jag att det finns värre saker med att vara sjuk än att inte få pussas. Men man tycker ju olika.

PMS eller åldern?

Min tuffa storebror, som är min bror genom uppväxt och ihopflyttade föräldrar och inte genom blodsband skrev en så fin kommentar på FB till mig. Jag blev rörd. För vi daltar inte så mycket i min ursprungsfamilj. Ägnar oss inte åt känslopjunk.

Jag svarade honom med ett <3. Något som jag egentligen tycker är rätt töntigt.

Så antingen har jag PMS eller så börjar jag bli gammal. Och om jag har hyfsad koll på min menscykel så lider jag inte av PMS. Alltså har jag blivit gammal och blödig. Likaså verkar fallet vara med min storebror. Eller så var han onykter. Det kanske jag också är, utan att riktigt veta om det.

Många frågor, få svar

• Varför känns vårt hem belamrat och stökigt oavsett om vi bor på 70 eller 140 kvadrat?
• Vad är det för mening med ett hus som har massa rum, när familjen ändå helst trängs i köket eller vardagsrummet?
• Vad är det för mening med en stor hörnsoffa när alla i alla fall vill sitta närmast mig och jag finner mig alltid inklämd mellan små flickrumpor och har en stor manshand placerad någonstans på min kropp?
• Varför har vårt hus en stor källare och en arbetsbod precis vid knuten när makens verktyg och olika projekt ändå landar i köket eller vardagsrummet?
• Hur kommer det sig att döttrarna ser badrummet som det ultimata stället att umgås på? Särskilt när det är läggdags, då kan de fnittertjattraprata därinne hurlängesomhelst.
• Vem stal min karaktär? För borta är den. Jag sitter här och konstaterar att jag är tjockare än någonsin och ändå drömmer jag om att proppa i mig chips ochalltannat som ärfettochsalt.
• Vad i hela friden gjorde jag under min julsemester? Ja, inte var det att renovera sovrummet, organisera garderober eller röja i förråden i alla fall. Inte heller att fila fötterna eller lägga en ansiktsmask.
• Varför känns vardagarna så stressiga men ändå så oändligt långa när helgen å andra sidan går så förtvivlat fort?
• Varför finns det en fågelsort som heter talgoxe? Talg förstår jag, eftersom de gillar det, men oxe? Denna fråga är så klart inte ställd av mig. Utan av åttaåringen. Samma lilla människa som orsakat mig huvudbry angående om råttor har smaklökar eller ej.
• Och viktigast av allt. Hur är det möjligt att älska sin familj så mycket så att det hisnar samtidigt som det är just dom som också kan driva en till vansinne och få en att drömma om en rymningsfärd långtbort men som man vet att man aldrig kommer att göra för då skulle man längta ihjäl sig efter de där tre människorna som man bor med och som betyder fanimej allt.
• Och slutligen, hur många människor orkade läsa igenom denna radda av frågor, utan att ge upp efter någon rad eller somna eller bestämma sig för att ta en kafferast i stället?

Tröst

Nu känns liksom livet lite lättare.

Att ha barn

De flesta som har barn vet att man periodvis blir lite korkad av att vara förälder. Man kan bli korkad p.g.a sömnbrist, små barn sover ryckigt och älskar att störa mitt i natten, stora barn stör genom att inte komma hem som de ska och orsaka sömnlösoro.

Barn gillar ofta struntprogram på TV och älskar när familjen samlas kring TV4 program om attblikänd eller SVTprogram där det sjungs schlager. Förödande för en tänkande hjärna.

Periodvis har man också samtal med sina barn som gör en nästan hjärndöd. Som att svara på en fyraårings evinnerliga frågor eller att få sina ungar att förstå detta med ordningreda, regler, personlighygien, passatider och läggasigirätttid.

Men barn kan också innebära viss stimulans för hjärnan. Som när de frågar om polstjärnan är större än andra stjärnor och om råttor har smaklökar. Sådana frågor hade jag aldrig ställt till mig själv. Hade du?

Full=Omtänksam?

En fredagseftermiddag möter jag en tonårstjej jag känner. Vi kramar om varandra och i ögonvrån ser jag att hon släpar på någon fjunläpp till pojkvän. I samma ögonvrå ser jag en bil som ser så där fjunläppsaktig ut och förstår att det är detta fordon som  paret snart ska färdas runt i.

Illustration av skruttig bil. Lånad från nätet.

 Jag tar fjunläppen i hand och presenterar mig. Sedan uppmanar jag honom att köra jäävligt försiktigt för hans flickvän ska han vara riktigt rädd om, hon är en guldklimp. Han ser så där osäker försökervaratuff ut som så många i den åldern gör och muttrar något till svar.

Efter en tid möter jag tonårstjejen igen. Utan pojkvän. Hon berättar flinande att pojkvännen trodde att jag var full när vi möttes. Hon hade skrattat och berättat att jag alltid var "så där".

Jag skrattar högt. Men sedan blir jag bekymrad. Jag hälsade artigt på en ung människa och uppmanade honom att vara rädd om sin flickvän. Om han trodde att min omsorg var fyllesentimentalitet, vad är det för vuxna som han tidigare stött på i sitt liv? Stackars  storalilla fjunläpp.

En otäck tant

Det hände något läskigt på Ålandsbåten. När jag klev ut ur hyttens pyttepyttedusch såg jag i ögonvrån en läskig tant. Hennes bröst var avlånga och vilade mot en mage som såg gravid ut, i sisådär 7:e månaden.

Det visade sig att tanten var jag.

Varför har de kostat på en gigantisk spegel ovanför tvättfatet i hytten? Om rederiet tror att det ska inge en känsla av lyx, då har de fel. Jag kände mig inte lyxig. Jag fick panik.

Lösningen på detta är dock enkel. Ingen bantning eller träning så klart. Men från och med nu tänker jag aldrig spegla mig mer. Möjligen ansiktet så att mascaran hamnar rätt. Eller så slutar jag sminka mig och behöver aldrig en spegel mer. Och jag kommer inte heller tillåta att speglar överfaller mig på detta sätt. Alltså aldrig mer en övernattning på en Ålandsbåt. Det där sista löftet kommer vara lätt att uppfylla. Riktigt lätt.

Att överleva en Ålandsresa

Att åka på Ålandskryssning var inte lika gräsligt som jag trott. Inte gräsligare heller. Det var uthärdligt. Stundtals till och med roligt. Båten hade en bar med 90 olika whiskysorter.

Kollegorna visade sig från sin bästa sida. Och de utan en enda bästa sida alls, la jag inte ens märke till. Att få se arbetsplatsens martyr som alltid går med mungiporna nedåt dansa disco och vicka på rumpan, bara det var värt resan.

Men om jag någon mer gång sätter mig på detta fartyg igen, då ska jag inte jobba dagen därpå. För om jag inte jobbar dagen därpå då kan jag verkligen gå igenom whiskysortimentet. Då behöver jag inte tänka som en äkta kärring, att det är en dag i morgon också.

Ska det vara så jävla svårt?!!

Maken vill renovera hallen. Lägga klinkergolv.

Klinkerbild lånad från nätet

10 åringen vill lära sig laga mat.

Matbild lånad från nätet

8 åringen vill ha större rum. Och gärna hjälpa till med matlagningen.

Rumsbild lånad från nätet

 De tittar förundrat på mig när jag inte hurrar högt över deras initiativ och önskemål. De vänder blicken nedåt när jag svarar:

Hallen kan vi ta tag i när köket är färdigrenoverat, vilket nu stått nästanmeninteheltklart i två år. För övrigt skulle den största hjälpen för mig personligen vara att ni höll hyfsad ordning i de rum ni har och lägger in era rena kläder där de ska vara, för under sängen är ingen bra förvaringsplats av kläder för där blir de dammiga OCH MÅSTE TVÄTTAS IGEN! Och så kan ni utan att jag behöver påminna plocka UNDAN EFTER ER!OCH DET GÄLLER ER ALLA TRE!!

En bild av mitt arga inre. Lånad. Men sann.

Så har jag dödat deras drömmar om nya projekt och personlig utveckling. Igen. Det måste finnas någon statlig myndighet där min kompetens skulle passa utmärkt. En myndighet där det är viktigt att kunna säga nej och trycka till folk lite. Kanske på Migrationsverket? Eller försäkringskassan? Fler förslag mottages tacksamt.

Illustration av min blivande stil. Lånad. Men förhoppningsvis sann.

När jag inte tänker..

..på att:

• Övervåningen i vårt hus framkallar dammallergi
• Det var evigheter sedan jag tog en rask promenad
• Jag snart ska börja jobba efter massa dagars semester
• Jag har haft långledigt men ändå inte gjort något särskilt
• Jag ska tillbringa min sista lediga dag och min första arbetsdag med kollegor på en Ålandsbåt

Om jag inte tänker på allt detta. Då känner jag mig rätt så nöjd. Alltså tänker jag inte. Inte alls. Möjligen tänker jag på om jag trots att jag är proppmätt inte kan klämma ned något mer gott i magen. Typ som chips, choklad eller whisky. Fast chipsen och chokladen är slut. Men whiskyn finns kvar. Hurra!

Det finns olika vägar till en åttaårings hjärta

Så var bästa fru B här på kort visit med sina tre döttrar. Alla vackra och roliga, var och en på sitt sätt. Men hennes mellersta dotters hjärta har jag vunnit lite extra. I går kom förklaringen. Jag har tydligen vid något tillfälle sagt till hennes lillasyster  att hon inte får slå sin storasyster. Av detta har jag inget minne alls. Men mellersta dottern minns. Och har använt sig av mig, när jag inte har varit med, när jag varit många mil bort. Hon har sagt till sin lillasyster att om NN (alltså jag) varit här, då hade du minsann fått skäll, när hon tyckt att lillan varit extra besvärlig.

Där ser man. Så kan man också vinna ett litet flickhjärta. Vad den yngsta dottern tycker förtäljer inte historien. Men hon verkade inte särskilt rädd över att se mig. Men man vet ju aldrig.

Oväder när det är som bäst

Det har ju blåst en del i vårt land. Inte bara i somliga partitoppar utan mer bokstavligt talat. Jag hatar blåst. Stark vind skrämmer mig och går in i märg och ben och själ.

Men idag gläds jag över det nya ovädret som kommit. För bästa fru B vill inte köra med tre barn de många milen mellan en storstad till en annan i storm, utan blåser in hos mig ett dygn.

Oväntade, oplanerade besök är oftast de bästa besöken. När allt blir som det blir. När man sitter där bland dammtussar och röra, mätta av en improviserad måltid och inser att det inte behövs välstädade kulisser för att må bra i goda vänners lag.

Så idag får det faktiskt storma. Hur mycket det vill. Men till helgen vill jag ha det kav lugnt, för då ska jag mot min vilja ut på Ålands hav med kollegorna. Kav lugnt. Det är en order och ett krav.

Ytterligare en kärringlektion

Eftersom de flesta kärringar har några år på nacken och sällan varit rädda för att jobba hårt, så har de ofta värk. Värk i kroppen. Extra kärringstatus ger värk som är mer besvärlig vid väderomslag. När lågtrycket närmar sig vet kärringen redan om det, hon känner det i sina leder. Extrem kyla och extrem värme kan också påverka värken.

En av mina vänner som är läkare sa en gång att "när man passerat 40 och vaknar på morgonen utan att ha ont någonstans, då är man död".

Han är nog förutom läkare också en kärring.

Det är utstyrseln som gör det. Eller?

Så besökte jag storstaden. Igen. Och jag fascinerades av alla välsminkade, välfriserade människor som gick på stadens gator utrustade i jackor som skulle tåla Nordpolenkyla och i dyrdyra gummistövlar  gjorda för lång vistelse i sank myrmark.

Längtar dessa storstadsmänniskor ut i naturen? Eller är storstadsdjungeln så kall och blöt så att denna utrustning behövs?

Själv bor jag på landet och under mina skogspromenader duger min gamla parkas från Lindex bra, likaså mina gamla tråkgröna stövlar av okänt ursprung.

Det verkar som om jag har missförstått något. Att jag liksom går omkring här och är helt felutrustad. Eller?