Full=Omtänksam?

En fredagseftermiddag möter jag en tonårstjej jag känner. Vi kramar om varandra och i ögonvrån ser jag att hon släpar på någon fjunläpp till pojkvän. I samma ögonvrå ser jag en bil som ser så där fjunläppsaktig ut och förstår att det är detta fordon som  paret snart ska färdas runt i.

Illustration av skruttig bil. Lånad från nätet.

 Jag tar fjunläppen i hand och presenterar mig. Sedan uppmanar jag honom att köra jäävligt försiktigt för hans flickvän ska han vara riktigt rädd om, hon är en guldklimp. Han ser så där osäker försökervaratuff ut som så många i den åldern gör och muttrar något till svar.

Efter en tid möter jag tonårstjejen igen. Utan pojkvän. Hon berättar flinande att pojkvännen trodde att jag var full när vi möttes. Hon hade skrattat och berättat att jag alltid var "så där".

Jag skrattar högt. Men sedan blir jag bekymrad. Jag hälsade artigt på en ung människa och uppmanade honom att vara rädd om sin flickvän. Om han trodde att min omsorg var fyllesentimentalitet, vad är det för vuxna som han tidigare stött på i sitt liv? Stackars  storalilla fjunläpp.