Förklaring

De senaste dagarna har jag haft ett extremt godis sug, blivit tårögd av döttrarnas kärleksbetygelser, velat skilja mig från maken, tyckt att merparten av alla på jorden är dumma i huvudet inklusive mig själv, varit extra trött, blivit överdrivet glad över att stöta på en bekant, inte velat stiga upp ur sängen, funderat på vad det är för mening med någonting egentligen.

 Samma visa varje gång. Också samma förvåning varje gång, dels över att hormonerna så till den milda grad styr mitt humör och också över att jag under de snart 30 år som gått sedan jag kom in i puberteten liksom inte förstår förrän efteråt, att jag varit gisslantagen av hormoner. Några dagar i månaden, år ut och år in tar hormonerna över min kropp. Men jag lär mig aldrig.

Snart är jag dock mitt vanliga bistra, kontrollerade jag igen. Förhoppningsvis.