Under den senare delen av tonåren hade jag och mina vänner ett uttryck, "jag skulle bli ledsen om han/hon dog."
På detta sätt beskrev vi våra känslor för en viss person. Alltså, personen var inte särskilt viktig i våra liv men vi hatade honom/henne inte heller.
Tonårstiden. Tiden när vi vred och vände på varenda känsla och olika relationer kunde ältas i det oändliga. "Jag skulle bli ledsen om han dog."
Tonårstiden. Då vi var odödliga och ingen av oss upplevt den förlust som det är att förlora en människa till döden.
Nu lever vi i yngremedelålderstiden. Här står vi nu en aning tilltufsade och ödmjuka inför livet. Ödmjuka för vi vet att livet är dyrbart. På en sekund kan det tas ifrån oss. På en sekund kan det tas ifrån någon vi tycker om.
Att tillvaron hänger på en skör tråd, det orkar jag inte alltid tänka på. Men ibland slår det mig. Och då håller jag om mina nära. Hårt, hårt.
Usch ja så snabbt det kan gå.
SvaraRaderaMen man kan inte gå runt och tänka på
det för mycket - då blir man ju knäppare
än man redan är. Det som får en att
tänka mycket på sånt är när man får barn.
Jisses så ömtålig/sårbar man blir då.
Ha det gott idag.