Medelmåttan

Snart är det skolstart. Ett visst pirr i de flesta små barnmagar infinner sig. Kanske även i föräldrarnas magar. Pirr av förväntan och hos vissa av oro.

Yngsta dotterns första skolår avslutades med att hennes mor stegade upp till rektorn med arga kliv. Likadana kliv som många föräldrar tidigare tagit. För det uppdagades att mångamånga elever i klassen blivit hotade och slagna av ett fåtal pojkar, med mycket ledsenilska inom sig. Ledsenilska som måste få komma ut. Eftersom pojkarna är små, har de få ord och strategier, de använder i stället nävarna, tillhyggen och de fulaste ord de kan.

Reptilhjärnan i mig önskar dessa små pojkar åt fanders. Må SJ ta dem. Men jag lyder sällan min reptilhjärna. Mitt hjärta och mitt intellekt anser i stället att detta är de vuxnas ansvar. De måste se till att alla under skoldagen har det drägligt.

Så det var målet för mina arga kliv, att fråga rektorn, hur alla i klassen ska få det uthärdligt. Och han pratade om pengaresursbrist ochvigörsågottvikan. Och jag trodde honom. För den kommunala skolan utarmas på pengar och de flesta gör verkligen så gott de kan. Men när det gäller mitt eget barn så kan jag inte tänka utifrån ett makroperspektiv, ett samhällsperspektiv. Jag kan endast tänka på mitt barns bästa, här och nu.

Mitt roliga barn, som läste när hon var tre, som vill veta hur saker hänger ihop, som längtade så förtvivlat efter att få början skolan och lära sig saker.

Mitt barn som efter ett tag tappade lite av lustenglimten, för hon var tvungen att repetera allt hon kunde igenochigenochigen. För alla skulle ju hänga med. Alla kunde ju faktiskt inte läsaräknasittastill.

Mitt barn som blev tröttare, ledsnare och argare. Och som började berätta om hot och slag. Och om hur hon slog tillbaka. Försvarade sig. Försvarade sina kamrater som också blev hotade och slagna. Hennes ilska gjorde att hon aldrig kände sig som ett offer. Hennes ilska gjorde att det var lättare att ge sig på någon annan än henne. Men hennes ilska innebar också att en del vuxna, när hon bad om hjälp, när det var tre pojkar mot henne ensam, ansåg att "du kan minsann också ibland.."

Så jag sa till rektorn att jag önskade att min dotter var en mesig medelmåtta. Han kontrade med att det trodde han inte alls, jag var väl stolt över mitt barn? Klart att jag är stolt, svarade jag. Men hon hade klarat sig bättre om hon kunskapsmässigt låg i mittfåran, om hon drog sig undan i ett hörn, om hon fann sig i att ett fåtal pojkar ansåg att de ägde större delen av skolgården. På det hade han inget svar.

Jag håller tummarna för hösten. Och räcker inte det. Då tar jag till nävarna..