Det var en gång tre flickor som en fredagseftermiddag åkte buss från skolan för att ta sig hem. De var glada och pratsamma. Glatt skuttade de av bussen och korsade den trafikerade vägen. Den mötande bilen som kom emot dem hann inte stanna. 2 flickor klarade sig. 1 flicka klarade sig inte. Sorg. Mycket sorg.
Det är snart två år sedan det hände. I ett litet samhälle nära mig.
Nu på fredag vill min egen lilla flicka tillsammans med två kamrater åka buss från skolan hem till den ena kamraten för fredagsmysochbusochövernattning. De måste då korsa en starkt trafikerad väg där få bilar kör de lagliga 70 utan ofta närmar sig 100.
Och jag säger nej. Min dotter får tårar i ögonen och jag vet att jag inte kan skydda henne från alla olyckor och bedrövelser. Vet att jag när det gäller vissa saker är jag överdrivet hönsig. Men jag står inte ut med tanken att mitt flaxandefnittrande barn som inte riktigt alltid har koll på avståndfart och som lätt slukas upp av samtal med kompisarna ska korsa en farlig väg.
Jag erbjuder henne bilskjuts i stället. Hon missar några timmars lektid, men får ändå delta i övernattningsmyset. Och jag säger att hon får förklara för sina kompisar att hennes mamma är en tönt. Hennes tårar hänger i ögonfransarna.
Dagen därpå får jag hem en glad unge från skolan. "Jag berättade för mina kompisar att jag har en pruttig fis mamma som är orolig av sig. De förstod."
Och jag känner mig helt nöjd med mitt nya epitet. Jag tänker fortsätta vara en aning överbeskyddande men ibland släppa taget och stå ut med att vara orolig så att min fina unge får uppleva världen. Men det dröjer ett tag till innan hon får korsa vägen.
Blir rörd, det sitter ju så djupt det där hönset! Min son som är 18 imorgon höll på att kalla mig bra mycket värre saker igår när jag ville att han skulle ta på sig reflexväst när han skulle ge sig ut och motionera på kvällen.
SvaraRaderaJag tror att vi gör helt rätt i att bejaka hönset i oss! Och att hon kommer hem och säger som hon gör bevisar det!
Kram
Hej på dig, din pruttiga fismamma! Det är bättre att vara det, än att låta ungarna springa vind för våg!
SvaraRaderaHa ha ha, hon fick nog lite medkänsla av de andra när hon förklarade för dem att hon har en pruttig fismamma. Kanske de t.o.m. blev lite avundsjuka. ;)
SvaraRaderaÅhhh....får tårar i mina ögon. Så varmt, så fånigt...så mammigt. Var en stolt fismorsa, det lönar sig alltid i slutänden <3
SvaraRaderaBejaka pruttfismamman i dig. Det är ungarna värda. /Maria H
SvaraRaderaHa, ha.....jo ungar förstår. Blev nyfiken på denna blog pga titeln :)
SvaraRaderaJag tror du är en bra o klok pruttfismamma. Den vägen verkar inte vara någon bra skolväg.
SvaraRaderaVilken underbar mamma du är. Fortsatt att vara det. När ens eget barn blir äldre förstår hon att det var för att mamma älskade henne. Min är 30 år ny och spottade grät och fräste under många år. Nu får jag tillbaks all den kärlek jag gav henne.
SvaraRaderaMåste bara ge dig några kramar och fram för fler som dig
Jag tycker att det låter helt normalt och kärleksfullt,,jag känner likadant..min tös är än så länge bara 7 men om några år kommer jag nog bli världens största pruttifismamma jag med...men det kommer jag och ta..
SvaraRaderaHärligt att läsa att det fortfarande finns mammor som inte bara säger ja och låter barnen få som de vill! Heja dig!
SvaraRaderaOch jag är också en pruttig fis-mamma alltsomoftast!
SvaraRaderaPuttig fis-mamma låter som en fin epitet.
SvaraRadera