Jag är av medellängd, med mellanblont hår, melerade ögon och är varken riktigt smal eller riktigt tjock. Jag ser extremt vanlig ut vilket gör att folk alltid tycker att jag är lik någon vän till dem eller avlägsen kusin. I sammanhang där jag känner mig bekväm, där det finns människor jag tycker om, som inte har för höga förväntningar på mig där kan jag vara rolig och i viss mån charmig. I andra sammanhang är jag mycket tillbrakadragen och tråkig.
Tyvärr uppfattas jag ofta som nonchalant eftersom jag är helt kass på att heja på folk. Att jag inte gör det har två orsaker:
1. Jag är ofta disträ och tänker på annat.
2. Jag tror inte att folk känner igen mig.
Orsak nr. 2 innebär att jag inte glatt vill heja på någon som sedan står där som ett fån och undrar vem i hela friden jag är. En avlägsen kusin...?
Orsak nr. 2 gör också att jag någon gång i veckan skäms, för tänk om den ytlige bekantingen verkligen kände igen mig och jag tittade på honom/henne som om denne var genomskinlig.
Ja, och anledning till att jag skriver just detta halvt ointressanta inlägg är ATT JAG INTE VILL SÄTTA IGÅNG OCH VIKA TVÄTT. Jag är så uttråkad av hemmets alla "cirkelsysslor" (citat från Natosh).
Och inte blev det någon ny(are) bil i dag heller. Vi hittade en som passade oss och såg fin ut, provkörde och en lampa som varnade för motorhaveri började lysa! Bilhandlaren sa att de kunde åtgärda det felet...
Man kanske skulle bli bilhandlare så att man fick betalt för att säga idiotiska saker hela dagarna och för att säga hej. Det är viktigt att säga hej till kunderna. Har jag hört.
Jag tycker att du ska göra som man gör då man bor i en mindre by, heja på allt och alla! Tänk så mycket myror du kan sätta i huvudet på folk! Vinka till varje bil som kör förbi!
SvaraRaderaDet där sista kanske blir för mycket om man bor i större ort, skippa det!
Du är iallafall ett hack längre än mej - jag vill inte BÖRJA tvätta. Ens.
SvaraRaderaEfter några (typ åtta) år härute i skogen hälsar alla andra skogsbor på mig (eller min bil ?) och jag har äntligen lärt mig att vifta så där lite lagom nonchalant till ALLA utan urskiljning, för det är så man gör när man bor på vischan i skogens djup...
SvaraRaderaDet är bra, för jag känner inte igen en endaste en av mina "grannar"...
Vågar jag säga att jag gillar att stryka och ta hand om tvätt! Det är inte så länge sedan jag strök ALLT och då menar jag ALLT. Nu viker jag bara underkläderna. Tänka sig!
SvaraRaderaCici och Uffematten, ska genast börja med er stil. Jag bor i en verkligt liten håla, när jag bodde i den stora staden var detta inte ett bekymmer. Jag ska nu heja på alla. En gång när jag var på återbesök i den stora staden så hejade jag på en man som jag mötte i porten. Han såg mycket förvånad ut varpå min make sa att jag nog inte kunde bli stadsbo igen. Jag är egentligen en lantis.
SvaraRaderaOsloskånskan, i detta hem är alltid en tvätt påbörjad, en hänger på tork och en väntar på att vikas.
Ingersord, vill du flytta hem till mig? Eller i alla fall hälsa på då och då för att stryka. Du får gratis kost och logi och underhållningen kan mina döttrar stå för, sång och dans och sagor.
Om det inte vore för hårfärgen kunde det ha varit mig du beskrev.
SvaraRaderaLairama, en vacker dag ska jag släktforska och då kommer vi upptäcka att vi delar något norrländskt blod långt bak i tiden. Eller så är vi väldigt präglade av vår svenskhet och därför lika.
SvaraRaderaJag är inte släkt med er. Tant Grön och lairama alltså. Jag är manisk. Det är inte bra heller. Det är då man hamnar på bilfimor. Som föräljare.
SvaraRaderaJag skulle inte ens klara av att skänka bort bilar... skulle nog sluta med att jag betalade för att bli av med dem. Tror inte jag skulle bli så långvarig på en sådan arbetsplats.
SvaraRaderaTur att vi är olika vi människor, annars blev det inga bilar sålda.