Nu har det hänt. Det skedde smygande. Långsamt. Jag la inte märke till förvandlingen förrän det var ett faktum. Men bevisen har nu hopat sig.
- Jag är gift
- Bor i hus
- Har två barn
- Har en Volvo ( eller skrothög, beroende på vem i familjen man frågar)
- Ägnar fredagskvällarna åt att äta onyttigheter och titta på Lets Dance med mina barn
- Har för första gången i mitt liv stått i en gillestuga och sjungit SingStar
Jag har blivit en Svensson! Vilket lurigt tillstånd det är. Det sker inte över en natt. Men för varje val man gör som lutar åt det bekväma, konforma, inomnormen, så kryper Svenssonlivet allt närmare. Och nu har det alltså skett. Det som jag som ung aldrig trodde skulle inträffa. Å andra sidan trodde jag heller aldrig som ung att jag någon gång skulle fundera över min vikt, bo på landet eller få hår på bröstet.
Livet är fullt av överraskningar.
Va, har du hår på bröstet?!
SvaraRaderaMen allvarligt talat, det kan nog vara skönt med ett Svensson liv när barnen växer upp. Sen när dom är stora kan bli (nästan) hur knäpp man vill igen.
...kan MAN bli skulle det förståss vara.
SvaraRaderaJo Cici, i en tidigare blogg har jag berättat om att jag under en fest upptäckte ett hårstrå i min urringning. Ingen ryamatta direkt men dock ett hårstrå på fel plats.
SvaraRaderaEn ovanligt vanlig kärring med andra ord!
SvaraRaderaJa, från storstadsbohem till svennekärring. Så kan det gå!
SvaraRaderaAlla ska vi tydligen den vägen vandra.
SvaraRaderaHe he. Ja, hur ska detta sluta ;-)
SvaraRaderaSmittfria kramar från mig!
Visst är det så! Och TUR är det väl att vi inte fastnar i Salomon-ryggsäcksträsket? Och tror att vi kan och vet allt... Att vi är jordens medelpunkt...Att vi dricker två vinare på en timme och sedan drar ner på stan och driver OCH tror att vi är ascoola...Eller att vi skiter i jobbet för att det är tufft att skita i jobbet. Eller röker för att det ser tufft ut.
SvaraRaderaJag är väldigt tacksam över mitt svenssonliv iallafall. Det känns skönt att vara där.
Tack Magda. Nu känner jag mig lite bättre till mods. Men den dagen jag kommer i knytblus och röstar på folkpartiet så kan du väl ge mig en örfil så jag vaknar till lite?
SvaraRaderaAbsolut! Ja, alltså. Jag vågar kanske inte slå dig. Men jag kan be min man att göra det. Det kan jag göra! FP och knytblus- då ber jag honom lappa till dig ;-)
SvaraRaderaJa, din man vågar slå mig. För det har han redan gjort en gång. Hårt. I ryggen. Han har glömt det men inte jag. Ingen förtjänar våld, men så här i efterhand har jag viss förståelse för honom. Annars brukar det vara jag som slåss. Det är några genom åren som fått sig en örfil...Men aldrig min man. Kanske är det därför han fortfarande är kvar.
SvaraRaderaDet var som tusan! Då får man gratulera till Svensonlivet. Men det där med hår på bröstet :D
SvaraRadera