Ju äldre jag blir desto mindre har jag att säga. Eller desto mindre lust och ork för pladder i alla fall. Minns mina ungdomsår som mest pratprat. Samma människor man umgåtts med under hela dagen skulle man sedan ringa till och prata med för att sedan sitta hemma hos varandra eller på något fik (i de lite äldre tonåren, tidigare 20 åren så satt man på en pub) och fortsätta prataprata. Vad fan pratade vi om? Vi som inte hunnit varit med om särskilt mycket alls. Om livet kanske. Om vad vi trodde livet skulle innebära. Jag minns inte. Minns bara att detta pratande kändes viktigt.
Nu för tiden önskar jag mig mest tystnad. Kriteriet för en bra vän när jag var ung var att det skulle vara någon som det gick lätt att prata med. Mitt kriterie nu för en bra vän, det är någon att sitta tyst med.
Kanske är det därför vännerna med åren blivit färre. Men bättre. Med en kär vän är det lätt att tiga.
Därför Maken och jag mest sitter tysta här hemma kanske...
SvaraRaderaDet ligger nåt i det du säger, men det är kul att prata också!
Härligt! Måste säga att där satt du tummen mitt i prick. Nu förstår jag varför jag har färre vänner. Det är inte mig det är fel på
SvaraRaderaHa en bra dag imorgon
Jag har precis nyligen upptäckt det sköna i att sitta tyst med vänner. Men som du säger, inte alla vänner som klarar av att vara tyst tillsammans!
SvaraRaderaTyst tillsammans, det är äkta vänskap det! :)
SvaraRaderaPå den gamla goda tiden tror jag att man sa samma saker flera gånger. Speciellt om man satt på en pub
SvaraRaderaJag har väldigt få vänner men allihopa pladdrar jag med som fasen. När jag har pladdrat färdigt är det VÄLDIGT skönt att få vara i tystnad...
SvaraRaderaJag älskar tystnad, och har ett mycket stort behov av att vara ensam då och då. Men ingen varken pratar eller sitter jag tyst tillsammans med så bra som min allra bästa vän, och tillika mannen i mitt liv, Gino.
SvaraRadera