En viktig mapp som tillhör mig är borta. Detta gör att jag önskar mig ett eget rum. Jag vill ha ett litet rum med väggar i brutet vitt och vitsåpat golv. Skira gardiner ska hänga i fönstret och väggarna ska vara fulla med tavlor och foton. I rummet ska det finnas en låst byrå, ett litet skrivbord, en bekväm stol och en säng.
Vid skrivbordet ska jag skriva och drömma, i byrån ska allt det jag tycker är fint och viktigt ligga. På sängen ska jag själv ligga och läsa deckare och fantastiska romaner. Rummet ska vara låst. Bara jag ska ha tillgång dit.
Är detta för mycket begärt?!
Jag tror att man kan begära sådant! Man kan ju iallafall försöka och hävda att man blir en snällare människa om man får ett eget rum. Jag brukar säga att om mamma är glad så är alla glada. Du kan ju testa om det fungerar på de dina också! Själv ska jag få ett eget rum i den planerade utbyggnaden. Jag ska ha söderläge så att jag kan titta ut över trädgården. Jag ska ha jättestökigt där och T ska inte få yppa ett skit om det. Känner mig rebellisk bara jag tänker på det ;-)
SvaraRaderaSuck, ja vem vill inte ha ett eget rum eller varför inte en egen skrivarlya!
SvaraRaderabselut inte, när ungarna blitt stora och flyttat ut, då kanske... Eller förresten, det tar ett tag innan de släpper taget om sina rum, här dtår ett som en tjugoåring absolut inte kan tänka sig att mamma använder till nåt annat "Det ska finnas där, när jag kommer hem :O)"
SvaraRaderaEget rum är starkt beroendeframkallande. Jag har ett så jag vet.
SvaraRaderaMotvalls gubbe, lyckans dig!
SvaraRaderaMagda,med T:s arbetskapacitet så är ditt rum nog snart klart.
Det rum som skulle blivit mitt, torkas det nu tvätt i och spelas TV spel i. Detta är ju ett I-lands problem, men jag undrar om det är rimligt att barnen har varsitt rum+TV-spelsrum+vardagsrummet+min säng om natten. Men jag får väl skylla mig själv.
Eget rum absolut!!!
SvaraRadera