Jag reste genom landet för att träffa min vän B. Hon klarar sig genom min måstehakänti10årsregel (en regel som jag för övrigt tummat så mycket på så att jag snart inte kan ha den som en regel längre) med god marginal. I 32 år har vi hängt ihop, ibland nära, ibland långt bort. Hon har en upptrampad stig till mitt hjärta, ibland växer den igen en smula men hennes gröna fingrar rensar bort lite ogräs och så möts vi igen. När livet är riktigt tungt så är hon min enda vän, när livet är som vanligt (och det är det för det mesta) så är hon en av många goda vänner.
Jag ångrar en smula att jag reste. För när jag kom hem så kändes det tomt. Jag hade vant mig vid att vi bor många mil ifrån varandra. Vant mig vid att hon inte dagligen finns vid min sida när jag tittar strängt på omgivningen och med lätthet dömer människorna omkring mig. Vant mig vid att inte ha någon att vara tyst med, eller babbla oavbrutet med. Vant mig vid att vara utan hennes sångröst som är en av de finaste jag vet.
När jag träffade henne igen blev jag ju påmind om allt det där. Så nu känns det lite tomt.
Jag önskar att alla hade en vän som B. Jag önskar att jag inte bodde så långt bort.
En god vän är guld värd!
SvaraRaderaJag har en sån vän, också långt borta. Men vi mailas, sms:as och rings.
SvaraRaderaPUSS! /B
SvaraRaderavänskap som håller i sig,är när båda respekterar varandras värdighet till den grad att man egentligen inte önskar något av den andre.
SvaraRaderaDet är häftigt med själsfränder. Och det är häftigt att man kan tycka allra bäst om någon trots att man inte hörs av särskilt ofta. Jag har också en sådan. Hon heter Maria och jag älskar henne.
SvaraRadera