8 år

För 7 år och 366 dagar sedan åkta jag in till BB för att föda mitt andra barn. Det förstfödda kom till världen 20 månader tidigare med viss dramatik, havandeskapsförgiftning, sjukhussjukhus, kejsarsnitt, förtidigtfödd, neonathal, blåsljud på bebisens hjärta osvosvosv.

Den andra bebisen i magen låg där och hade det bra. För bra. Hon ville vara kvar därinne. Men till slut blev hon väl nyfiken på världen där utanför. Eller så blev magen henne allt för trång.

Värkarvärkar. Barnmorskesamtal. In på BB. Jag förstod att nu, nu är det dags. Det förstod inte maken. Han parkerade bilen på korttidsplats, trodde att det var falskt alarm. För han kände inte mina värkar som jag gjorde. Jag segnade inte död ned, vilket nog i hans värld betydde att det inte var så farligt.

Efter ett antal timmar tittade jag på klockan och tänkte, detta klockslag ska jag minnas. Denna smärta ska jag minnas. Så att jag aldrig gör om detta. Men så kom hon till slut. Min lillastora bebis. Nästan 5 kg. Hon las i min famn och jag tyckte hon var så vacker. Jag som tidigare haft ett prematurbarn och då tyckt att alla andra bebisar var stora och groteska. Nu hade jag 4,8 kilo vid mitt bröst och hon var ljuvlig. Detta kan jag göra om. Tänkte jag.

Hon var en rejäl bebis. Jag var trött. De ville ta ut henne ur mitt rum för att ge henne extra mat. Med ett 20 månader gammalt minne fortfarande skavande så lät jag ingen föra detta barn utanför min åsyn. Den förstfödda fick jag se efter mångalångatimmar och mycket tjat, detta barn som nu fanns i min famn var friskt, jag var frisk, hon var vår, ingen jävel skulle ta henne ur min famn.

Nu står hon här 8 år senare. På stadiga ben. Med ett temprament som prövar modershjärtat. Med ett skratt som får vem som helst att smälta.

Döttrarna mina. Lika och olika. Men älskade. Så att det gör ont. Sköntont.