Uppfostran

Under mitt besök hos kära far frågade han mig om jag fått någon uppfostran när jag var liten. Han menade inte att jag var ohyfsad, utan frågan var genuin. Hade han varit sträng? Noga med tider?

Jag kunde talat om för honom att han var maniskt noga med tider. Att jag var rädd för skäll när jag  bara var en aning försenad. Att jag alltid skulle hem från roligheter först av alla, om jag nu fick bege mig iväg på några roligheter. Jag kunde ha påmint honom om pojkvännen som bodde 60 mil bort, som fick bo på hotell första gången han besökte min hemort. Han fick inte ens sova i samma hus som jag!

Detta kunde jag berättat. Men som vuxen så förstår jag att han bara var överbeskyddande. Omsorgsfull. Han ville inte att jag skulle bli överkörd av någon bil, möta kladdiga pojkar, prova alkohol, nikotin. Ja, det gick väl som det gick med det. Men jag har ju i alla fall ännu inte blivit överkörd. I alla fall inte av någon bil.

Så jag svarade honom att någon uppfostran fick jag inte. Däremot kärleksfull omsorg. För det är så jag ser det idag. Mitt barnajags sanning är inte densamma som mitt vuxenjags sanning.

Lilla pappa. Det var gulligt att han frågade. Han ville nog egentligen bara höra att han gjort ett hyfsat pappajobb. Good enough, blir mitt svar.