En liten resa

Så gav vi oss iväg på en liten trip västerut. Inte så långt som till USA, utan till västkusten där bästaste far och bonusmor bor.

Jag skulle kunna berätta om att våra resor alltid är likadana. Jag packar och fixar och ser till att vara starklar så fort frukosten ligger i magen och den värsta svetten är avduschad. Resten av familjen skabaraskabara tills mitt blodtryck är farligt högt. Jag skulle kunna berätta att min bonusmor ringer ett antal gånger under vår resa för att uppmana oss att köra försiktigt ochtadetlugnt, men med tilläget vart ärninu ochpåettungefärnär är ni framme?

Men det skulle låta en aning gnälligt.

Så i stället berättar jag att havet var så vackert så jag glömde fotografera det.

Att vitsipporna kryllade och det blev en allergisk men ljuvlig skogspromenad.

Att grekerna har sin Sisyfos, men att vi haft arbetande människor som lagt otaliga kilometer stenmur (som heter något annat som jag inte minns just nu) och som skulle
suckat djupt om de visste att deras anletes svett nu för tiden bara är ett minne blott och att inga djur längre behöver inhägnas eller fållas fram i våra skogar.

Att bohuslänningarna uppvisar ett sunt mått av civil olydnad och att ingen förbudsskylt kan stoppa deras årliga påskeldar.

Tilläggas kan också att jag avnjutit några goda måltider, som jag sluppit laga själv, att jag fått hålla om min far och le åt döttrarnas kärleksfulla beundrande blickar mot sin älskade morfar.

Sämre ledighet kan man ha. Sedan är det väldigt skönt att komma hem. När man varit bortrest. Och det är ju också en fin känsla.