Jag har bara bott och arbetat i Sverige. Vet inte hur det är i andra länder. Men Sverige är ett mötesfixerat land. Då menar jag icke det genuina mötet mellan människor som lägger bort sina titlar och de masker som vi alla bär lite till kvinns och mans. Jag menar dessa evinnerliga arbetsmöten, föreningslivsmöten, möteförmötetsskullmöten. Om man ska ha ett möte så ska det finnas ett syfte och ett mål med det hela. Så är sällan fallet. Samma frågor tuggas omochomochom igen, samma människor håller låda och få beslut tas.
Om regeringen och riksdag får kritik svarar de ofta att de ska tillsätta en utredning. Det låter präktigt, svenskt och bra. Det de menar är att några kostymochdräkt människor sätter sig ner och har möte. Kanske åker de i väg någonstans, då kallas det för konferens. Konferens är ännu finare än att ha möte, men det är ungefär samma sak.
Kanske är detta evinnerliga mötande en kvarleva från nykterhetsrörelsen och väckelserörelsen. Vad vet jag. Men jag önskar mig ett mötesfritt halvår. Minst. Vill inte ens gå på barnens föräldramöten, men gör det ändå för annars är man väl en dålig förälder. Eller?
Du har säkert rätt. Det kanske är missriktad medarbetardemokrati, att alla ska känna att dom fått chansen att säga vad dom tycker i en fråga. Men nog känns det många gånger som bortkastad tid.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaTack och lov för vissa möten....annars hade jag inte mött alla trevliga människor i cyberrymden!
SvaraRadera"Långbänksmöten", där besluten skjuts upp gång på gång för att ingen vill eller vågar slå näven i bordet......hata, hata, hata.
SvaraRadera