Om inte barnen skulle skjutsas och tvätten tvättas och huset städas och naveln pillas, då hade jag åkt till den stora staden och demonstrerat. Förr var första maj ett tillfälle att träffa vänner, skrika slagord, äta sillunch och gå till Kvarnen och lyssna på Stefan Sundström.
Nu är första maj som vilken dag som helst, möjligen en dag med mer dåligt samvete än annars. Jag gör ju inte min röst hörd. Fast jag vet inte ens vilket demonstrationståg jag skulle gå i. Håller mig till min bloggrepublik och viftar glatt med en banderoll i trädgården.
Demonstrerade du idag?
Nix pix. Jag har faktiskt inte sett en levande själ på Byagatan....
SvaraRaderaHär syns inte heller en enda demonstrant. Däremot en kortege av bilburna sommargäster på den annars så lugna gatan. I en by med ca 3000 invånare utspridda på en stor areal, lyckades jag hamna i en bilkö! Nu har jag nog blivit en äkta lantis, ty jag muttrar över sommargäster...
SvaraRaderaJa.
SvaraRaderaHela familjen går i första maj tåget.
Vi är de enda i vår brf som gör det. Därför är vi exotiska i deras ögon.
De har tillsvidareanställningar och kan planera semestern. Det tycker jag är exotiskt.