Många

Måndagen den 25 juli, kl. 12.00, var det tyst på många ställen i Sverige. Förmodligen i flera andra länder också. Jag satt på ett tåg med döttrarna, på väg mot Dalarna. Tåget stannade strax innan 12.00. Vi var tysta. Till och med döttrarna förstod allvaret och höll tyst. Till och med tanterna i sätena bakom oss som hade mundiarré höll tyst. En tyst minut för Norge.

Jag tittade ut i en tallskog med tårar i ögonen. Jag har de flesta av dem jag älskar kvar i livet. Tårarna var för dem som inte längre har det. Tårarna var för dem som inte längre finns i  denna världen.

Det har talats massor om det som skedde i Norge. Det har skrivits spaltmeter i media. Men jag famlar fortfarande efter ord. Det som skrivits och sagts har varit en blandning av analys, en vilja att förstå och förklara och vanligt äckligt sensastionsdravel.

Vi vill förstå. Så att världen blir mer fattbar. Vi vill få en förklaring, så att detta inte sker igen. Men dessa ord ger ingen tröst.

Denna tragedi är för stor för mina futtiga små ord. Mina ord räcker inte till. Mina ord lämnar nu Norge. De räcker inte till. Men mina tankar kommer att befinna sig där, länge. Länge.