Detta är en bild av mitt inre

söndag 28 mars 2010

Och så...

satt vi där. Väninnan Y och jag. Över en stillsam öl, på en pub i de södra delarna av den stora staden. Vi som för 20 år sedan skulle vara med och förändra världen. Vi som skulle läsa varenda bok, bli skribenter, gå på varje intressant konsert, demonstrera mot allt vi tyckte var fel. Vi som hade som diet, cigg, kaffe, öl och nudlar. Hon, alltid mer engagerad än jag. I allt.
Nu satt vi där med vår öl och pratade om barnochtvättochhus. Om eventuell gemensam semester medmanochbarnochallt. Och tiden rusade iväg och det är ju en dag i morgon också och revolutionen får någon annan ta hand om. Någon yngre. Utan familj.
Men allt har sin tid. Och jag förundras och gläds över att vi fortfarande känner varandra. Och att till och med tvätt kan vara ett intressant samtalsämne i Y:s sällskap. Vackra Y. Vi ska mata duvorna i parken när vi blir äldre. De har väl parker i Paris, New York och Barcelona?

4 kommentarer:

  1. Låter som en underbar idè...

    SvaraRadera
  2. Ack ja, det är detta som tydligen kallas livet.

    SvaraRadera
  3. Jag tror också på tanken att var sak har sin tid! Ni hinner ju vara engagerade sedan, när barnen blivit större och orken förhoppningsvis kommit tillbaks. Eller intresset för annat än familjen och huset. För jag tror att det är så att intresset är det som försvunnit många gånger! Jag menar; skulle den där konserten eller den där demonstrationen vara så viktig för dig/er så skulle ni ju gå. Med barn och man. Eller fixa barnvakt. Men just nu så kanske det är det andra som känns viktigast. En ledig lördag kanske helst njuts i trädgården än på ett ockuperat hustak.

    Men som sagt. Ni har ju tid kvar att leva och kan ockupera hus sedan. Själv tänkte jag haka på några arga ungdomar om ett par år och demonstrera utanför pälsaffärer. Typ.

    SvaraRadera
  4. Livet förändras hela tiden och man själv också. När barnen vuxit upp och har sitt kan man skaffa egna intressen och engagemang.

    SvaraRadera