Positivt jävla tänkande

Detta riskerar att bli ett långt inlägg. Utan bilder. Så du som har koncentrationssvårigheter, gör något annat än att läsa detta.

Det är modernt med positivt tänkande. Detta är jag en smula skeptisk till. Jag tror att man i viss mån kan välja vad man ska ha för inställning till livet. Man kan utgå i från att omvärlden vill en gott och att saker ordnar sig eller så kan man se med misstänksamhet på omgivningen och se sig som ett offer för omständigheterna. Men livet och människan är mer komplex än så. Det är inte så jävla enkelt. Och nu tycker jag att det gått inflation i detta positiva tänkande. Tänk dig frisk. Från cancer, depression och andra sjukdomar. Se kroppskador som en gåva, du kommer älska livet mer. Trams anser jag. För i förlängningen säger man då att sköt dig själv. Du har dig själv att skylla om du inte blir frisk. Kanske är det till och med ditt eget fel att du blev sjuk. Skuldskuld. Och jag tror inte att det är något bra budskap till någon som vill bli frisk.

Jag tror på medmänsklighet och ett samhälle där alla drar sitt strå till stacken så gott de kan och att de som kan mer hjälper till mer. Forskning inom medicin och psykologi har kommit en bra bit på väg. Särskilt inom medicin. Då ska man inte dyvla på människor att de kan tänka sig friska. Det är att förenkla det. Frånta sjukvården ansvar.

Självklart är livet lättare om man accepterar det man inte kan förändra och tror sig kunna påverka sådant som går att göra något åt. Att ha hopp. Att glädjas när man kan. Men man kan faktiskt behöva hjälp att hitta det där hoppet. Hitta den där glädjen. Ensam är inte stark. Inte alls. Och det är lätt att tänka positivt när allt flyter på. Om världen glittrar så ser man på den med glittrande ögon. Inte svårt alls. Det är när det är grått och gör ont som de glada tankarna känns långt bort. Då kan man behöva hjälp att finna dem. Tycker jag.