Fördummande eller utvecklande?

Ibland tänker jag att detta med att ha barn är en aning fördummande. Under många år ligger hjärnverksamheten nere p.g.a. konstant sömnbrist. Sedan kommer långa perioder av stress, lämnahämtalagamat, VABochintehinnajobbaellerfåendräglighellön. Negativ stress är inte bra för hjärnan, det är vetenskapligt bevisat.

Till denna logistiska stress kan också tilläggas den oro man känner inför avkommans hälsa, välmående, kamratrelationer och faen och hans moster (vad djävulen och hans släktingar nu har med detta att göra).

Som om inte detta var nog så har barn en rätt taskig smak när det gäller det kulturella utbudet, med vissa undantag, men de är få. Undantagen alltså. Så där sitter man med sin trötta hjärna och matas med trams TV, det ska Let´s dansas och sjungas schlager som inte längre ens är schlager och till detta ska det helst intas något onyttigt att äta. Och när avkomman sedan somnat då är hjärnan så trött så den orkar inte se det där kulturprogrammet, den där ryska filmen eller läsa den där prisbelönta boken.

Eftersom barn behöver tillsyn, näring och omsorg så tar de otroligt mycket tid. Tid som kunde lagts på t.ex. träning och egna kamratrelationer. I stället sitter man där i soffan och orkar knappt något eftersom man som god förälder månar  om ungarnas sociala relationer och är pannkaksvändare till små vänninor på besök och vädervindpratar med vänniornas föräldrar.

Som om inte detta var nog får man aldrig tänka en tanke helt klart, avsluta något man påbörjat, för man blir alltidalltid avbruten av barnens frågor, behov av att prata eller så låter de bara tills ens huvud sprängs.

Om någon som är förälder läser detta då har ni förmodligen redan tappat tråden, eller klickat er vidare till kortare inlägg hos någon annan med mycket bilder. Era hjärnor är för trötta.

Men det finns saker som man kanske inte skulle uppleva utan barn. Och nej, jag tänker inte bli sentimental och skriva om kärleken, de vackra skratten och de mjuka armarna runt ens hals. Tant Grön är icke den gråtmilda sorten. Men det finns frågor som faktiskt aktiverar hjärnan och som oftast ställs av barn, eller av andra grubblande varelser.

• Finns Gud?
• Vad händer när man dör?
• Tänk om jag var Hitler i ett tidigare liv?
• Hur många stjärnor finns det?
• Hur kan tandkrämen komma ut i perfekta ränder?
• Varför luktar vissa pruttar värre än andra?

Min stilla undran är om denna intellektuella stimulans väger upp allt det där andra. Fast egentligen spelar det väl ingen roll. Gjort är gjort liksom. Just barn är rätt meningslöst och en aning psykopatiskt att ångra. Och trots alla mina diagnoser, psykopati ligger inte för mig direkt.