Nu straffas jag för min empatilöshet

I går beklagade sig några bekanta om sina krämpor. Det var domnade fötter och värk och teorier om hur och varför. Jag blev genast akut uttråkad. Och mumlade att själv var jag ju mer eller mindre halvdöd. Hade kanske bara 40 år kvar till döden, om ens det. Vilket liksom fick just det samtalsämnet att stanna av.

Elaka Tant Grön. Och i morse kom så klart straffet. Jag hade ledvärk och detgamalskitskadadeknäetvärk. Det värsta var väl inte det, utan att jag berättade detta för min man och förväntade mig att han skulle lyssna. Vilket han också gjorde och även han pratade om sina egna små åkommor. Jaha. Över en natt blev vi totaltråkiga. Snart kommer vi att prata om utseende på avföringen, spå väderomslag med våra knakande kroppsdelar, kanske kommer jag att börja använda bäddjacka, tycka att det drar överallt där just jag sitter, dricka hemgjorda örtdekokter o.s.v.

Men visst. Det är ju bra att vi har något att tala om. "Vi kan inte längre prata med varandra", brukar ju ofta annars anföras som skäl till skilsmässa. Det är ingen risk härhemma. Om våra vanliga samtalsämnen så som husetbilenbarnenjobbet tar slut så har vi ju detta med krämporna att ta till. Det är lite fint att ha någon att vara tråkig ihop med. Riktigt fint faktiskt.