Frälsning

De nya bekantskaper jag gjort genom åren försöker alltid frälsa mig. Inte genom religionen utan genom träning. Det verkar stå en skylt i pannan på mig "Jag behöver aktiveras". Jag gör alltid passivt motsånd. Har blivit uppmanad att delta i cykellopp, vårrusande, aerobicspass och massa annat. Tji fick initiativtagaren. Oftast i alla fall.

Nu har jag en ny kollega igen. Som ska frälsa mig. Och jag är ju mån om kamratandan. Så jag lät mig släpas med på ett yogapass. Så där låg jag och skulle böja kroppen i möjliga och omöjliga ställningar. Och framförallt andas. Det var visst väldigt viktigt, hur man andades. "Andingen bär dig" sa yogafröken och jag tänkte att det är något fel på min andning i så fall, för jag håller på att rasa ihop. Men jag härdade ut. Trots att jag kände mig som ett jävla betongblock.

I slutet av passet skulle det bli lite andligt. Jag bet mig hårt i läppen för att inte skratta och helt förstöra stämningen. Vi skulle lägga ihop händerna och önska klara tankar, sanning, kärlek och sedan tacka gudarna/andarna för något som jag nu inte minns.

Jag anser nu att jag gjort mitt för kamratandan. Om jag fick bestämma så skulle det bli en pubrunda med kollegiet. Och de som inte hakar på är absolut inga goda kamrater. Är någon alkoholist så får de väl dricka nollprocentigt. Om jag anstränger mig, så kan banne mig kollegorna göra det också. Eller hur?