Flört

Det går inte att flörta med mig. För jag förstår inte. Kanske beror det på någon av alla mina diagnoser. Min man som inte är av den svartsjuka sorten (vilket är en av anledningarna till att jag gifte mig med just honom) kan ibland lugnt upplysa mig om att någon flörtat med mig. Eller om jag har med mig någon vän så kan hon/han skratta åt att jag inte uppfattade ett flörtförsök. Det händer inte så överdrivet ofta, vem fan vill flörta med en arg tant. Men jag kan ge er ett exempel. I landet som hyllar korv och öl och smörrebröd befann jag mig vid hotellets pool med mina barn. Maken låg och vilade på rummet efter en intensiv Legolandsdag. Barnen vilade genom att simma under vattnet i poolen. Själv satt jag i en bekväm fåtölj och läste en spännande bok. En man i min ålder söker ögonkontakt och säger hej. Jag svarar hej, och undrar om jag borde känna igen honom. Mannen hoppar i poolen och säger att det är skönt i vattnet. Jag borde hoppa i, tycker han. Jaså? svarar jag och fortsätter läsa min bok samtidigt som jag undrar varför jag inte kan få koppla av en stund nu när barnen roar sig själva utan måste prata med någon för mig okänd.

Jag berättar för min man om det störande momentet i min annars rätt så lugna timme vid poolen. Det var en flört, konstarerar han. Jaha, säger jag.

 Om jag ska förstå en flört har flörten redan gått över till ett antastande eller till någon vulgär och övertydlig kommentar, vilket bara gör mig förbannad eller äcklad. Och då är det inte längre en flört.

Detta är lite synd. För jag tror att det är bra att flörta ibland. Lite lagom ofarligt och pirrigt men icke förpliktigande. Jag kan inte flörta själv heller. Även om en del tror det. Men när jag för en gångs skull är trevlig och ler mot någon så är det för att jag övar mig på kallprat, inget annat. Objektet är för mig relativt ointressant det är min övning jag vill åt.

För övrigt är det rätt så oflörtigt här ute på landet. (Tror jag). Vilket passar mig utmärkt.