Under ett antal år har jag haft två varelser som springer runt mina ben. De är pälslösa förutom på det som jag antar är huvudet. Där sitter det en tova av något slag. Dessa små liv låter oavbrutet. I ett antingen uppfodrande eller gnällande tonläge. Trots att de bara är två känns det som om de är många fler. Deras armar och ben flaxar omkring framför mitt ansikte och de är ofta hungriga. Och törstiga. Eftersom jag inte verkar bli av med dem så har jag försökt dressera dem något. Jag har inte kommit längre än att de nu är rumsrena och kan äta själva. Men laga mat kan de inte. Och städar gör de väldigt dåligt, men de är bra på att stöka till. Jag vet inte riktigt vad jag ska ha dem till. Och det går inte att lämna bort dem för de kommer alltid tillbaka. Och rymma vill jag inte göra (bara några gånger om dagen) för jag trivs i mitt hus.
Är det någon som känner igen sig och i så fall vet du vad jag ska göra med dessa över metern långa kryp?
Jag brukar byta med andra som har liknande varelser, har man tur kommer man underfund med att de man har hemma inte är så farliga, det finns de som har det värre. Jag är ledsen att jag förstör din söndag, men det blir bara värre med åren...;-D *skrattar* Välkommen tillbaka!
SvaraRaderaDessvärre är det nog bara att fortsätta utfodra och uppfostra. Efter några år brukar dom vara ganska morgontrötta och då kan man passa på att göra det man själv tycker är rolig. Ev får man sätta hänglås på skafferi och kylskåp om dom lärt sig öppna dörrarna. När dom börjar vara närmare två meter i längd gör dom vissa försök att lämna boet. Sånt ska man uppmuntra.
SvaraRaderaBlomstöd kanske???
SvaraRaderaDet värsta är bara att skulle man lämna bort dem för länge, så saknar man dem. De har förmågan att vara beroendeframkallande. Man behöver rätt ofta bara snusa lite på dem, så är det klippt. Värsta drogen alltså. Jag slår vad om att kollar man riktigt noga är där säkert en varningstext på dem - "Skapar beroende vid första blicken".
SvaraRaderaFru Venus, det där är lite märkligt. Jag tycker trots allt att mina varelser är lite lättare att hantera än andras. Du har rätt.
SvaraRaderaCici, tyvärr är hela familjen morgontrött så några stillsamma mornar blir det inte så många av. Förutom i morse då jag ställde väckarklockan och gick en morgonpromenad och hann dricka kaffe innan de kröp fram ur sina hålor. Ska nog fortsätta göra så. Om jag orkar.
Christel, detta har jag inte provat!
Tant M, jag vet! Det är väldigt besvärligt. Jag har ju en beroendementalitet så jag har ju snöat in på dessa varelser. Har inte hittat något behandlingshem som erhåller avgiftning för ett sådant beroende.
Det är märkliga men det går över. Jag hade två sådana i många år så plötsligt drog de hemifrån. Schkumt!
SvaraRaderaTja, det är nog bara att ro min vän...har man tagit faan i båten så får man ro!
SvaraRaderakanske hittar du en egen ö på världens hav..
Bit ihop o kör ner nävarna i fickorna eller rättare sagt i grytorna. De där varelsrna har en förmåga att bli hungrigare med åren.
SvaraRaderaVad man ska ha dem till? Lär dem spela tennis eller golf så kan de trygga din ålderdom
SvaraRaderaJag är 100% säker på att jag kommenterade det här inlägget. Något om att slänga majskrokar och barn på mattan och få vara sig själv en stund.
SvaraRaderaJag kanske skrev det någon annanstans och den bloggägaren nu undrar vad det är för fel på mig :P