Prosopagnosi

Jag har ju mina tidigare diagnoser. Nu har jag hittat en till. Prosopagnosi. Svårt ord. Det betyder ansiktsblindhet. Tidigare har jag haft mycket lätt för att känna igen ansikten. Men inte längre. Kanske beror det på åldern eller på att jag mött så många människor eller på att min hjärninflammation vid två års ålder nu hunnit i kapp. Eller något annat. Vad vet jag.

Men jag har en speciell typ av ansiktsblindhet. Det är mest män som jag inte känner igen. Vissa kvinnors ansikten har jag också svårt för att känna igen, men i huvudsak så är det faktiskt män. Väninnornas äkta/oäkta hälfter måste ett otal gånger stå brevid sin partner för att jag sedan ska komma ihåg att han är just han och att jag känner honom. Fäderna till döttrarnas små vänner måste jag verkligen anstränga mig för att komma ihåg.( Döttrarnas egen far minns jag faktiskt, ty vi lever ihop).Och döttrarnas klasskompisar av manligt kön blandar jag konstant ihop. Småpojkar ser verkligen likadana ut allihop.

Så om du är man. Och vet att du känner mig. Ta inte illa upp om jag inte hejar. Du är säkert jättetrevlig, men jag minns inte ditt ansikte. Och ditt namn ska vi inte tala om. Det kanske jag aldrig lär mig...