Detta är en bild av mitt inre

fredag 7 januari 2011

Ett år utan syster

Den 12 januari 2010 fick jag ett telefonsamtal om morgonen. Ett samtal om att jag inte längre hade någon storasyster.

Lunginflammationen tog henne. En sjukdom som är behandlingsbar. Det känns så 1800-tal. Lunginflammationen tog min syster. Men så var det. Fick vi reda på till slut.

Ett år har snart gått. Och det har gått. Så klart, för det måste det ju göra, för alla oss som är kvar. Livet rullar på. Men idag har jag gråtit över henne, igen. Saknaden rullar som vågor.

Det är ju en kliché. Men även klichéer kan vara sanna. Titta dina närmaste i ögonen och säg att du älskar dem. Så att de vet. Så att du får det sagt. Det är viktigt att kunna älska och få känna sig älskad.

L, jag saknar dig. Du var mig kär.

16 kommentarer:

  1. Jag säger till min flicka att jag älskar henne varenda dag... Sedan ska man oxå visa sin kärlek oxå... Många bara älskar med ord men man måste älska med handling oxå. Synd att en "simpel" lunginflammation tog din systers liv...

    SvaraRadera
  2. Nejj, va hemskt....
    Har ju inte följt Din blogg så länge så detta visste jag inte.
    Beklagar verkligen!

    Och så rätt du har när du skriver att det "känns lite 1800-tal" när dom inte kan "fixa en lunginflammation"..
    Känns så onödigt, liksom...

    Gråt på du! Man måste få göra det iblland. Min Mamma gick bort för ett år sedan och jag lipar också titt som tätt över saknaden efter henne. Och en liten kille som dog i min mage för några år sedan....

    Man måste ju tillåta sej själv att få "tjuta av sej" , så blir det alltid lite lättare efteråt.
    Massa kramar till Dej!

    Jenny

    SvaraRadera
  3. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  4. Fruktansvärt tragiskt. Och det är viktigt att sörja. Så gör det. Kram

    PS. Tangenterna gjorde inte som jag ville i inlägget ovan, därför raderade jag det.

    SvaraRadera
  5. Så sorgligt att förlora en när och kär. Ska genast ringa min enda syster....bara för att jag har henne kvar.
    En tröstekram till dig.

    SvaraRadera
  6. Men gullevännen....hur fixar man det? Gråt, sörj och förbanna, men kom ihåg, minnen lever kvar som stjärnor på himlen. Kramar i massor!!

    SvaraRadera
  7. Vilket fint inlägg du har gjort om din syster!
    Och ibland är det viktigt att bli påmind om vissa klichéer.

    SvaraRadera
  8. If tears could build a stairway
    And memories were a lane
    We would walk right up to Heaven
    And bring you back again

    No farewell words were spoken
    No time to say goodbye
    You were gone before we knew it
    And only God knows why

    Our hearts still ache in sadness
    And secret tears still flow
    What it meant to lose you
    No one will ever know

    But know we know you want us
    To mourn for you no more
    To remember all the happy times
    Life still has much in store

    Since you’ll never be forgotten
    We pledge to you today
    A hallowed place within our hearts
    Is where you’ll always stay

    Kram/Monica

    SvaraRadera
  9. Jag beklagar din förlust.

    Kram

    SvaraRadera
  10. Tänk vad svårt jag har att finna orden ibland. Jag beklagar er förlust. Och som du själv vet, så släpper den förlamande sorgen sakta sitt grepp. Men den lämnar oss aldrig riktigt.
    Varma kramar / Maria H

    SvaraRadera
  11. Gud vad tungt att förlora sin syster. Men man måste få gråta och sörja ut ordentligt. Kram på dig!

    SvaraRadera
  12. Lev varje dag som om den vore den sista. Det är här och nu som livet pågår. Jag förstår din saknad och önskar jag kunde göra den lite lättare.

    SvaraRadera
  13. Det är ofattbart när man själv eller någon i ens närhet blir drabbad av döden, den är ju så slutgiltig. Det är då man kommer på allt man skulle ha sagt. Men jag tror att om det är någon man älskar eller bara tycker om så visar man det genom sina dagliga gärningar, det behöver nog inte vara så storartat och dramatiskt.

    Livet går vidare men sorgen kommer nog alltid att finnas där även om den klingar av och blir svagare så småningom.

    SvaraRadera
  14. Vet hur det känns, förlorade min syster i december för 2 år sedan och jag tänker fortfarande på henne nästan varje dag.
    Minns alla de dagar hon levde inte den enda dag då hon gick bort.
    Björnkram!

    SvaraRadera
  15. Det är så lätt att ta sina nära för givet när vardagen rullar på med alla "måsten". Plötsligt tar det stopp o man får en smocka rakt i ansiktet som påminner om att hälsan o livet faktiskt inte är så självklart. En varm cyberkram o klapp på kinden vill jag ge dig.

    SvaraRadera