Detta är en bild av mitt inre

söndag 26 september 2010

Ännu en repris

Forsätter SVTlinjen och sänder ännu en repris i förkortad version från förra bloggen:

Jag tänker flera elaka tankar om dagen. Om folk jag känner och inte känner. Om jag skulle emigrera till Nya Zeeland så skulle jag säga allt det där elaka högt. Men eftersom jag är en fegis så håller jag tyst.


Sedan stör jag mig på folk som alltid måste säga vad de tycker och tänker om folk utan att tänka på hur sårande det skulle vara. Och då skulle jag sitta där på Nya Zeeland och vara störd över mig själv och det låter ju jättejobbigt.


Något annat som stör mig är kramar. Jag kramar mina barn oändligt många gånger per dag. Min man lite mer sällan, stackarn. Jag kramar riktigt goda vänner när vi ses och bekanta som det var längesedan jag såg. Jag har lätt för fysisk beröring i olika sammanhang och är därför intuitivt medveten om när människor inte vill ha beröring.

Men det har gått inflation i kramandet. Få människor tar i hand nu för tiden, man kramas i stället. Är man ett stor sällskap tar kramandet en bra stund. Jag kan tycka om människor men ändå inte krama dem. Vi kanske sågs nyss, jag känner att jag luktar svett, den andre kanske luktar svett eller så har jag helt enkelt ingen lust. Det är min kropp och jag vill själv bestämma vem jag ska komma nära, beröring är en slags gåva och inte en artighetsritual. Önskar att vi tog mer i hand, att fler hade hatt och lyfte på den som hälsning eller att det blev kutym att tungkyssas i stället för att kramas för då skulle folk bli mer selektiva.

Med detta inägg riskerar jag väl att bli av med massa goa kramar som jag vill ha men det är risker man får ta.

8 kommentarer:

  1. HAHA!!! JAg måste säga att jag håller med dig om kramandet. Dock kan jag skriva ordet kram i kommentarer men i verkliga livet är jag inte så kramig av mig. Helst vill jag inte krama en främling... Med tanke på alla baciller så borde vi kanske bara säga "hej" helt enkelt utan att röra för mycket vid varandra...

    SvaraRadera
  2. Själv blir jag förvånad när jag får en kram av en för mig tämligen främmande människa. Men om jag mötte dig, här och inte på Nya Zeeland förstås, så skulle jag krama dig. För dig känner jag ju! K R A A M

    SvaraRadera
  3. Kanske en kindpuss istället - det gör man ju i många andra länder. Eller gnugga näsor, vet inte om det är en skröna men förr sa de att eskimåerna (jag vet det heter innuiter) gjorde så. I kylan där kan jag förstå att man försöker gnugga igång blodomloppet när man får en chans till det

    SvaraRadera
  4. Har funderat som du på hur kramiga vi blivit. Det kramas än hit än dit. Tycker lite som du...känns lite överdrivet ibland. Jag gillar kramar och att kramas men inte med alla.
    Kram på dig ;-)

    SvaraRadera
  5. Reneé, ja hej är ett underskattat sätt att hälsa på. Ett hej räcker gott och väl i många sammanhang.

    Singelmamman, kram på dig själv.

    Shamrock, min svärfar kindpussas. Det tog flera år innan jag lärde mig vilken kind man ska börja med...vilket ju innebar att våra näsor ofta krockade med varandra..

    Anna, precis, gott med kramar men inte av och till alla.

    SvaraRadera
  6. Man kramar inte folk som man träffar för första gången, om det inte är en kär bloggvän förstås :-) När du drar till Nya Zeeland, är det ok om jag kommer med? KRAM

    SvaraRadera
  7. Jag gillar inte kramar. Jag är kort. Jag hamnar med näsan i folks armhåla. Det är inte alltid positivt.

    SvaraRadera