Detta är en bild av mitt inre

söndag 30 januari 2011

Kör

Jag gillar min kör. Det var typ det jag ville säga. Och så gillar jag mig själv som är med i en kör fast jag inte direkt kan sjunga. Det finns några till saker jag gillar men det tar jag en annan gång. En gillalista kommer kanske framöver. Ja, jag försöker vara lite positiv. Vintern är tillräckligt tråkig som den är.

Positiv inställning

-I dag var det bra att jag skulle åka skridskor på lunchrasten, säger yngsta dottern.
-Jaha? svarar jag.
-Jo, för en kille i min klass tänkte kväva mig med en plastpåse, men den gick inte över huvudet för jag hade hjälmen på.
-Det var ju bra, svara den ömma modern medan hon i stillhet har fanatsier om vad hon skulle vilja göra med plastpåsar, små killar och eventuellt lite andra verktyg.
-Sedan ville han inte släppa ut mig, han stod i vägen för dörren, berättar hon vidare. Till slut knuffade jag till honom.

Och den ömma modern tänker att denna unge verkar klara sig rätt bra utan en mor med verktyg i högsta hugg. Jag undrar bara vart hon fått sin optimistiska läggning i från. Inte från mig i alla fall.
Hjälm kan skydda mot mycket...

lördag 29 januari 2011

Hur..

..har ni det kära bloggbekantingar? Själv är jag PMS-fri, hyfsat tillfreds, i magen ligger popcorn och en skvätt vin (flytande socker) och själen är fylld av barnskratt. Har ni en okay lördagkväll? Hoppas det.

Smal och religiös

Det verkar som om omgivningens planer för Tant Grön är att hon ska bli vältränad och religiös. På jobbet försöker de ju få med mig på olika gymnastiska övningar av tråkigare variant än de övningar som man kanske gör hemmavid ibland..

Och bor man på landet är kulturutbudet sisådär, så dottern som sjunger i kör är så klart väldigt mån om att den goda modern ska gå på körens konserter. I kyrkan. För utan barnkör i kyrkan med snälla föräldrar som lyssnar så skulle kyrksalen vara mer eller mindre tom. De är smarta de däringa kyrkfolket. Men innan barnen sjunger så måste man ju lyssna på någon prälle och då somnar antagligen Tant Grön eller får osynliga men ack så kliande utslag över hela kroppen. Men planen är nog att Tant Grön ska falla för Guds bud.

I bland funderar jag på att flytta till den stora staden igen. Det där med lantluft kan nog vara en aning överskattat. Stundtals är den mer kvävande än härligt skön smog och avgaslukt.

Lärdom

Veckans lärdom är att planera vardagslivet bättre. Att handla middagsmat vid femsnåret  på den lokala mataffären som också är apoteksombud, postombud och skvallercentral är icke att rekommendera.

Som oftast så väljer man fel kassakö. Den som ser kortast ut men som tar längst tid. Vid ett tillfälle var det en äldre dam (läs pensionär från helvetet med allt tid i världen men hon mååste ge sig ut preciis när alla med heltidsarbete är ute och handlar) som stod framför mig i kön. Förutom sina matvaror ville hon ha ett medel som var milt laxerande. Så där stod hon med den tålmodiga kassörskan och dividerade om sin mage och jag kände mig helt plötsligt mindre sugen på mat. Att hon sedan glömt koden till sitt bankkort gjorde inte min väntetid kortare direkt.

Vid ett annat tillfälle var det en upprörd dam (läs kvinna i arbetsför ålder men som förmodligen hade all tid i världen och gladeligen skulle bli rättshaverist) som efter att ha betalat och lastat in sina varor i bilen kom på att hon ville ha kassakvittot för att se om hon nu verkligen inte hade betalat lite för mycket. Kvittot hade kassörskan slängt. Kasssörskan uppmanades rota igenom papperskorgen. Till slut fann hon kvittot. Allt stämde. Men medan kassörskan haft huvudet i papperskorgen hade kunden framför mig försvunnit. Hans varor var inslagna, men han hade inte betalat dem och nu hade han försvunnit. Kassörskan var en aning rådvill. Till slut kommer kunden tillbaka. Han skulle bara kolla bilen, sa han.

Så nu är det minutiös veckohandling på storköpet som gäller. Gärna en fredag eller lördags eftermiddag tillsammans med alla andra heltidsarbetande som vill slippa pensionärer och rättshaverister. Men dit skickar Tant Grön maken, medan hon själv sitter hemma och sippar i sig vin. Tant Grön har gjort sitt den här veckan.

fredag 28 januari 2011

Socker

Enligt dagens DN innehåller ett glas vin 8 sockerbitar. Jaha. Funderar på att säga upp prenumerationen. Vissa nyheter är jag inte så jävla intresserad av. Faktiskt.

onsdag 26 januari 2011

Gnäll lönar sig

Gnäll kan löna sig. Detta ska man inte berätta för människor under 20 år. I alla fall inte om de bor under samma tak som du.

Tant Grön har varit en aning rastlös, trött och uttråkad den senaste tiden. Vilket jag talat om för de som orkat lyssna. Detta har nu inneburit att somliga vänner förbarmat sig över mig. Jag är nu bjuden på ett stycke mindre fest här framöver. Ordnad för att roa mig. Även en drink i trevlig hotell lobby (jag älskar att dricka drinkar i hotellbarer, det sker dock för sällan) med god vän har jag att se fram emot. Om jag fortsätter gnälla kanske maken till och med lägger husrenoveringsprojektet på is och i stället tar med sin fru till Barcelona.

Fast maken har biologiskt inbyggda öronproppar när det gäller gnäll, så där lönar det sig nog inte. Tur att man har vänner med stora inlyssnande elefantöron.

Som ett barn

Glad som ett barn är jag. Vilket ju är ett märkligt uttryck. Vuxna kan väl också vara glada. Men det kanske inte händer så ofta. Glad är jag i alla fall. Jag blev godkänd på Kursen från helvetet!!! (Orkar inte länka till de inläggen, leta om ni orkar). Godkänd. Av universitetet. Med tillägget att jag måste vara en tillgång för min arbetsplats!

Så nästa gång någon ska dra iväg mig på svettiga gruppaktiviteter så kan jag bara säga: "Jag behöver inte. Enligt universitetet är jag en tillgång för den här arbetsplatsen. Räcker inte det?"

HURRAA!!

måndag 24 januari 2011

Låt mig slippa

Jag sökte upp min chef under eftermiddagen för att fråga om det verkligenverkligen inte fanns något han behövde min hjälp med, men han hade gått för dagen. Dumma chef, då var jag nämligen tvungen att gå på personaljympan. Jag hade inga bra argument att smita undan. Det verkar vara mina kollegors egentliga arbetsuppgift, att få mig att röra på fläsket. De måste ha missförstått sin arbetsbeskrivning. Eller så är det någon som betalar dem för att tjata iväg mig på än den ena än den andra fysiska aktiviteten.

Någon av dessa damer kunde varit jag. Om jag fötts ett annat årtionde.

Konspirationteorierna flödar men än har jag inte klurat ut vem som egentligen gett kollegorna uppdraget att få Tant Grön att svettas i grupp. Jag tycker inte om grupper. Jag tycker inte om svett. Det är nästan så att jag borde kontakta någon myndighet angående min arbetssituation. För det kan omöjligt vara så att kollegorna är måna om min hälsa eller uppskattar mitt sällskap. På det tror jag inte alls. Vilken myndighet är det jag ska kontakta?

söndag 23 januari 2011

Listor

Saker jag orkar:
  • Sova
  • Äta mat som maken lagat
  • Läsa
Saker jag borde:
  • Rensa och sortera i husets "stuvutrymmen"
  • Ta med familjen på utflykt och stå ut med att någon försvinner, någon fryser, någon får skavsår och att någon vill hem. Bland annat.
  • Träna kondition och styrka
Saker jag har lust med:
  • Gå på fest
  • Resa utomlands
  • Hälsa på goda vänner som bor mer än 5 mil bort
Saker jag gör mest:
  • Arbetar
  • Städar och tvättar
  • Svarar på tjatiga frågor från barnen
  • Tjatar på barnen
Listorna hänger inte riktigt ihop. Ska jobba på det. Kanske.

Det är synd..

..att jag är så oteknisk. Annars hade jag kunnat lägga upp en låt här där Annika Norlin tolkar en dikt av Sonja Åkesson. Det är en skiva där flera artister tolkar hennes dikter, men Annikas är en av de bästa.

Å andra sidan vet jag faktiskt inte om ni skulle ha lyssnat. Själv orkar jag sällan klicka på länkar, muskinlägg  eller roliga klipp.

Jag tror att jag ska ägna resten av dagen åt att fundera på vad jag egentligen orkar, vill och har lust med. Återkommer eventuellt med en lista om det. Eventuellt alltså.

Kul Kärring

I dag strålar solen och det är en sisådär 4 minusgrader ute. Maken frågar sin hustru, "Vad ska vi göra i dag?"
Och jag svarar inte, vi åker på utflykt med familjen och grillar korv i skogen, vi tar med ungarna på en skridskotur, vi tar en fin vinterpromenad bara du och jag. Näpp, Tant Grön svarar att i dag då måste vi städa och tvätta och rensa fördetserförjävligtuthärhemma och det finnsmassoravtvätt.

Vissa dagar förtjänar jag verkligen mig själv. Det är dock mer tveksamt om min familj gör det.

lördag 22 januari 2011

Just nu..

..är det alldeles för mycket vardag i Tant Gröns liv. Jag vill bli bjuden på fest eller dansadisconattenlång eller middag eller drink på vacker plats eller bara en helt jävla vanlig kopp kaffe. En kopp kaffe som jag inte behövt brygga själv, skulle räcka rätt långt. Snacka om vardagsuttråkad.

fredag 21 januari 2011

På uppdrag

av Magda svarar jag nu på en award.

Närmaste bok s. 18 rad 4?
bortöver skogen

Vad såg du på TV senast?
Minns faktiskt inte. Tittar massor på TV men det är lite som berör eller fastnar.

Vad gör du just nu förutom sitter framför datorn?
Försöker låta bli att äta chips. Medlar mellan mina barn. Lyssnar på en osammanhängande historia som dotterns kompis försöker berätta för mig.

När var du utomhus sist?
När jag skulle gå till systembolaget efter arbetsdagens slut.

Vad har du på dig?
En grön stickad polotröja och jeanstights. Allt a la LindexHMbilligtskit.

Vilken film såg du senast?
Brända av solen. En rysk film som jag sett 2-3 gånger och som jag älskar.

Skulle du vilja flytta utomlands?
Njae. Om jag var rik skulle jag gärna bo i ett varmare land och ha möjlighet att när som helst åka till Sverige för att träffa mina vänner. Italien och Nya Zeeland ligger högt upp på min lista.

Jag skickar awarden vidare till Realisten för jag tror att hon inte kanske gillar awarder och jag vill reta henne lite för jag retar de människor som jag gillar eller som intresserar mig. (Jag är lite komplicerad, men vem är inte det!) Till Lairama för hon behöver tänka på något annat än arbetsförmedlingen och AIK:s förlust.(Fascinerande att någon kan heja på ett lag överhuvudtaget) Och till Solängen för hon är sjuk och har varit på fånig kurs och behöver känna sig lite utvald (tror jag, det vill i alla fall jag när jag är sjuk eller har varit på fånig kurs).

Nu ska jag umgås med mina barn och rar liten nattgäst. Umgås=titta på Let´s dance. Fy faen vad jag är snäll. Tänker ta betalt i chips...

Ibland så..

..står det lite roliga saker på Facebook. Typ det här:

Om promenader är så sunda som vissa påstår, så skulle brevbärarna praktiskt taget vara odödliga.........


Valen simmar hela dagarna och äter bara fisk, och den är tjock!!!

Kaninen springer och hoppar hela dagarna, men lever i endast 5 år....

Sköldpaddan springer inte, hoppar inte, kommer alltid sist, rör sig nästan inte och lever i 150 ...år, sensmoralen........... Slappna av!

Frälsning

De nya bekantskaper jag gjort genom åren försöker alltid frälsa mig. Inte genom religionen utan genom träning. Det verkar stå en skylt i pannan på mig "Jag behöver aktiveras". Jag gör alltid passivt motsånd. Har blivit uppmanad att delta i cykellopp, vårrusande, aerobicspass och massa annat. Tji fick initiativtagaren. Oftast i alla fall.

Nu har jag en ny kollega igen. Som ska frälsa mig. Och jag är ju mån om kamratandan. Så jag lät mig släpas med på ett yogapass. Så där låg jag och skulle böja kroppen i möjliga och omöjliga ställningar. Och framförallt andas. Det var visst väldigt viktigt, hur man andades. "Andingen bär dig" sa yogafröken och jag tänkte att det är något fel på min andning i så fall, för jag håller på att rasa ihop. Men jag härdade ut. Trots att jag kände mig som ett jävla betongblock.

I slutet av passet skulle det bli lite andligt. Jag bet mig hårt i läppen för att inte skratta och helt förstöra stämningen. Vi skulle lägga ihop händerna och önska klara tankar, sanning, kärlek och sedan tacka gudarna/andarna för något som jag nu inte minns.

Jag anser nu att jag gjort mitt för kamratandan. Om jag fick bestämma så skulle det bli en pubrunda med kollegiet. Och de som inte hakar på är absolut inga goda kamrater. Är någon alkoholist så får de väl dricka nollprocentigt. Om jag anstränger mig, så kan banne mig kollegorna göra det också. Eller hur?

torsdag 20 januari 2011

Svettigt igen

Efter en lång arbetsdag satt jag och småpratade med en kollega. Det störde mig en aning att han luktade svett. När jag lämnade hans arbetsrum satt lukten kvar i näsan. Det var så klart inte han som luktade. Det var jag. Men man får väl se det som en fobiträning.

Jag lurar mig själv

Inspirerad av hälsosamma bloggare och av skälet jagvillintebytautallakläder, så ska Tant Grön försöka låta bli godis och chips. Tant Gröns hjärna är möjligen idéfattig och trött, men när det gäller manipulation till onyttigheter överträffar den mycket.

I morgon ska dottern ha en liten övernattningsgäst. Då passar den goda modern på att handla lite festlig mat dagen innan, ty i morgon kommer hon vara för trött, tänker hon. För säkerhets skull tar hon med dottern till affären eftersom hon någonstans vet att det kommer att önskas chips och godis till detta sovaöverkalas. Och man vill ju inte förneka den lilla raringen lite festligheter.

Att den ömma modern sedan provsmakar lite (läs mycket) av det goda kan ju inte göra så väldigt mycket. Och om hon provsmakar upp alltihop så går det ju alltid att köpa nytt i morgon...

Lurad. Igen.

Kommunikation

När det gäller maken har jag lite svårt att nå fram med information. Tänkte att det kanske fungerar bättre skriftligt. Så jag skickade ett sms om att jag skulle på ett jympapass efter jobbet, att äldsta dottern skulle till sin kompis W efter skolan och att jag själv skulle anlända hemmet runt 18.00.

Maken ringer då upp mig och frågar glattt om jympan är inställd. ????Blir min reaktion.

När jag sedan anländer hemmet så är maken upprörd för han har inte fått tag i vår dotter och tror att hon försvunnit på något sätt. Det visar sig att han ringt till fel familj. En familj som inte var hemma. Det kanske var tur.

Jag tror att jag ger upp detta med kommunikation helt och hållet. Vi får väl ägna oss åt annat...

Städa kanske.

onsdag 19 januari 2011

Vänster regeln

Har någon av er hört talas om den lite mer okända vänster regeln i trafiken? Inte jag heller. Den verkar mest gälla större bilar som kör fort. Störst går först liksom. Tror att jag ska köpa mig en jeep, eller varför inte en hel jävla buss.

Karaktär genererar hemarbete

Nu har jag diskat och vikt tvätt och läst läxor med äldsta dottern och löst korsord med den yngsta och kollat vad folk har för sig på FB och bloggar och om 10 minuter kan jag slappna av. För om 10 minuter har affären stängt. Så då kan jag inte gå dit och köpa godis.

För godis är inte bra för någon som vägrar banta men som heller inte vill tvingas byta ut heela garderobsinnehållet.

5 minuter kvar. Jag kanske hinner iväg i alla fall...

tisdag 18 januari 2011

Hjärnan nu igen

Vi går mot ljusare tider. Halkar runt och hoppas att det snart är vår. Men min hjärna hänger som vanligt inte riktigt med. Den vill helst att jag äterochäter och soverochsover. Den beter sig som att det nu är dags för vinterdvala. Mellan varven blir den rastlös, att äta och sova ger den väl inte tillräckligt med stimulans. Men några roliga idéer kan den inte kläcka ur sig. Idéer som ger energi till roligheter, förändring, intressanta blogginlägg, smarta lösningar. Där tar det stopp.

Så nu sitter jag här trött och rastlös och godissugen med en hjärna som är glömsk och småtrist och borde bytas ut. Är det någon som är intresserad av ett hjärnbyte förresten? Kunde vara kul, om så bara för en dag.

Alltid

Enligt den yngsta dottern är jag minsann aaalltid på möten eller bortbjuden på middag. Jag som tyckte att jag levde ett så stillsamt och socialt torftigt liv. Jag hade visst fel.

Samma unge påstår också att jag alltid är arg. Bara inte i dag, igår eller i förrgår, men annars är jag aaalltid arg.

Vi upplever världen lite olika hon och jag. Helt enkelt.

söndag 16 januari 2011

Dumma hjärna

Jag begav mig till den lokala mataffären för att handla lite basvaror. Kaffe, bröd, mjölk. Och ostbågar. Helt plötsligt ansåg min hjärna att ostbågar var något hemmet behövde. Andra gånger är det chips eller choklad.

Att alla kläderna sedan krymper, det tänker inte hjärnan alls på, där i mataffären. Dumma hjärna. Jag ska lämna den hemma nästa gång jag handlar.

lördag 15 januari 2011

Är det sant?

De myser. De är lyckliga. De inreder sina hem enhetligt och med smarta förvaringslösningar. De lagar god mat. De lever harmoniskt kärnfamiljsliv. Deras barn säger roliga saker. Deras partners är fantastiska. De tränar och sköter om sin kropp på alla sätt och vis. Så myser de igen. Dessa Facebook och Bloggmänniskor som sköljer över min dataskräm. Men finns de? På riktigt?

I så fall lever jag i ett annat universum än dem.

fredag 14 januari 2011

Svenneliv

Fredagkväll. Barnen äter popcorn och tittar på Let´s dance. Maken har druckit ett (ja, endast ett) glas vin och sover i soffan. Modern ägnar sig åt sociala medier, FB och blogg. Ett äkta svenneliv. Långt borta är demonstrationerna och diskussionerna om hurmanaförändrarsamhället och litteraturensompåverkade mitt sätt att tänka. Svenneliv. Men visst, så här kan man ju också leva. När man inte orkar så mycket annat.

Reklam är humor!

Nedanstående inlägg genererade reklaminslag från Google om hur man som singel träffar en partner. Bland annat hur man kan få sig en polsk fru. Märkligt, de skrev inget om polska äkta män. Trodde de hade full koll på mig. (Maken är från Polen, reds. anm.)

Kärringlektion nr 20

Det går inte att smickra en kärring. En kärring vet sitt eget värde. Liksom resten av mänskligheten uppskattar en kärring beröm, men innerst inne vet hon att hon duger precis som hon är. De som inte uppskattar henne är det något fel på, anser kärringen.

torsdag 13 januari 2011

Bra saker

Bra saker som hänt den senaste tiden är:
  1. Chefen har rakat bort sin mustasch.
Öhh... Ja. Det var väl typ det.

Men va faen!

Jag skulle bege mig till frisören för ett litet klipp. Sedan stod jag och svor i ett gathörn för där salongen brukade ligga fanns nu en inredningsaffär. Dumma frisör som inte meddelat sin flytt.

Ilsket vände jag på klacken och gick. Och där låg salongen. Som inte alls hade flyttat. Jag hade bara glömt vart den låg. Och jag var glad över att jag inte hade hunnit ringa på mobilen och fråga vart fan frisören höll hus.

Jag är riktigt intresserad över hur min hjärna egentligen ser ut. Jämfört med andra hjärnor i samma ålder. Jag tror att min är full med hål. Inte är det med hjärnceller som minns i alla fall.

tisdag 11 januari 2011

Tråkigt

Somliga dagar blir jag så uttråkad av mig själv att jag vill rymma. Rymningstanken piggar upp. Tills jag kommer på, att vart jag mig än i världen vänder så kommer jag ha med mig själv på köpet.

Detta sinnestillstånd går väl över. Det brukar göra det. Och avlösas av tröstätning. Det är en aning roligare i alla fall.

Post

Jagharfåttpost! Jag har fått post. Inte de vanliga räkningarna. Inte heller de lite mer sällsynta åhhtitta här ligger jag och solar på min utlandssemester och jag orkar bara skriva hej för jag ska skriva så många vykort och dricka drinkar däremellan. Utan ett vacker vykort från Åland. Till mig. Från en kurvig Venus. Jag blev glad!

Noteras kan att när jag till familjen sa att jag fått vykort från en "bloggkompis" så frågade yngsta dottern direkt "är det från fru Venus?" Ungar snappar upp det man säger och gör mer än vad man tror. Som vanligt.

Så nu har du två beundrarinnor här hemma Venus, en 40 åring och en 7 åring.

Jobbelijobb del 2

Det där med att arbeta. Det är en överskattad företeelse.

Och lönen tar snabbt slut, hur mycket man än gnetstretar på.

Och läser man DN känns allt ännu värre. De skriver att nu inleds "oxveckorna". Det är veckorna mellan jul och påskledigheten och påsken är ju visst väldigt sen i år så nu dröjer det innan nästa ledighet, påminner DN om glatt och skriver även att det fortfarnade är få ljusa timmar på dygnet. Kanske dags att säga upp prenumerationen? Min pessimism behöver undergrävas inte förstärkas. Dumma DN.

Jobbelijobb del 1

Ja, så gick man som ung och pluggade på högskolan ett antal år. Tänkte att det kunde generera till något roligt jobb. Sedan hade man lite tur och fick jobb som det man utbildade sig till, ungefär i alla fall.
Sedan upptäckte man att den största anledningen till att man jobbade var att just att kunna betala av alla jävla studielån till CSN. Ett slags Moment 22.

söndag 9 januari 2011

Hemmafru

Om någon annan skötte alla hushållssysslorna här hemma, då skulle jag lätt kunna tänka mig att vara hemmafru. Många böcker skulle bli lästa, naglarna skulle vara i toppform och jag skulle till och med le mot barnen då och då.

Det tål att upprepas

Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Barn är bäst på bio. I alla fall ibland.

lördag 8 januari 2011

Tidstjuv

De 19 dagarna är snart slut. De ljuvliga ledigaslödagarna som först gjorde mig rastlös men som sedan blev så sköna när väl pulsen varvat ned.

Har gjort väldigt lite av det jag tänkt göra. Och det är väl det som är att vara ledig. Men hur i hela friden kan 19 dagar gå så fort? Känns som någon stulit minst hälften av dem.Vill ha 19 till. Nu. På en gång. Borde nog aldrig haft semester överhuvudtaget. Blir bara sugen på mer. Så är det när man har en beroendementalitet som jag.

Kvalitet

Finns det något roligare att läsa än en kvalitetsgranskning? Ja, det gör det. Verkligen. Men jag måste harva mig igenom den, så att jag sedan kan uttala mig om den. Eftersom jag går kursenfrånhelvetet.

Ibland är det riktigt riktigt tråkigt att vara stor.

fredag 7 januari 2011

Ett år utan syster

Den 12 januari 2010 fick jag ett telefonsamtal om morgonen. Ett samtal om att jag inte längre hade någon storasyster.

Lunginflammationen tog henne. En sjukdom som är behandlingsbar. Det känns så 1800-tal. Lunginflammationen tog min syster. Men så var det. Fick vi reda på till slut.

Ett år har snart gått. Och det har gått. Så klart, för det måste det ju göra, för alla oss som är kvar. Livet rullar på. Men idag har jag gråtit över henne, igen. Saknaden rullar som vågor.

Det är ju en kliché. Men även klichéer kan vara sanna. Titta dina närmaste i ögonen och säg att du älskar dem. Så att de vet. Så att du får det sagt. Det är viktigt att kunna älska och få känna sig älskad.

L, jag saknar dig. Du var mig kär.

Jag behöver en tolk

Jag behöver en tolk. Till maken. Jag tror inte riktigt att han förstår vad jag säger.

Jag- På fredag ska vi till Y och J på middag.
Maken-Mmm.
Jag-Vi tar väl med en flaska vin. Kanske lite godis till barnen?
Maken-Det blir bra.
Jag- Vi skulle vara där runt halv sex.
Maken-Mmm.

Några timmar senare

Maken- Du, när skulle vi till M och R på middag?
Jag-???
Maken-Det var på lördag va?

Ordet middag hade han ju i alla fall snappat upp. Men inte hos vilka eller när. Kanske jag talar för tyst. Eller använder för svåra ord.

torsdag 6 januari 2011

Google ser dig!

Precis när jag publicerat nedanstående inlägg dök det upp en reklamskylt på min dator. Den handlade om hur man kan få tag i KBT-psykologer. Tack Google, för omtanken! Det händer även att jag söker yrkesmördare, gratis städhjälp, billiga utlandsresorlångtbort och simultantolk till min man som inte alltid verkar förstå vad jag säger. Snälla Google, kan ni även hjälpa mig med det?

Fobi och tålamodsträning

I dag har jag klarat av att utan att kräkas, få hysteriska utbrott eller bli våldsam:
  • Resa med bil på delvis igensnöad motorväg. Maken körde men jag bromsade glatt i passagerarsätet.
  • Åkt branta rulltrappor 5 våningar upp och sedan ner. Jag lät även barnen göra detta trots att jag tänkte att dessa sprattlande varelser kommer att störta och fastnaochslåuttändernaochklämmaavnågonkroppsdel. (Detta för att besöka ett biokomplex där de visade Narnia i 3D, Fru Gårman, den var helt ok.)
  • Lyssnat på en tre timmar lång monolog. Det var min ena svärmor som höll monologen, jag har två svärmödrar. Bara det är tålamodsprövande. Denna monologpratande svärmor är på intet sätt släkt med min man, bara gift med hans far. Den stackaren.
Denna notis är mest för dem som vet att några av mina fobier är just motorvägar och trappor. Ni får gääärna berömma mig nu.

onsdag 5 januari 2011

Hej demens!

Inte 40 år fyllda och demensen är redan på väg. I mobilens kontaktlista finns namn som jag inte känner igen. Namn och telefonnummer som jag bevisligen måste skrivit in. Men jag har ingen aniing om vilka de är. Funderar på om jag ska ringa upp och fråga, vem är du? Känner du mig och i så fall hur?

Men det kanske är oartigt? Eller i alla fall en aning opassande.

Mera fôlkprat

Dä finns att gôtt ôm fôlk
sôm tror di ä nôe
å dä vôre di fôll
bare di vôre sôm fôlk
Ur Fôlkprat, Stig Berg

Arga lappar

En tråkig sak med att bo i villa i stället för flerfamiljshus är att man inte kan skriva arga lappar i tvättstuga och trappuppgång. Det är min dröm att få författa sådana. Det är så kärringaktigt på något vis.

Att påminna sig själv om att ta bort luddet ur torktumlaren eller att rökning inomhus inte är tillåtet känns sisådär. Särskilt eftersom jag inte ens röker.

Kanske kunde jag skriva lappar till maken. "Du som lägger kläder på golvet borde tänka på att det är fler som bor här"." Du som tycker att köket är en bra förvaringsplats för vertyg som det gör ont att snubbla över kanske skulle ordna ett eget boende."

Eller till barnen. "Plocka upp efter dig, din mamma jobbar inte här. Hon bara bor här."

Men det känns ändå lite lamt. Drömmer du om att skriva arga lappar och vad skulle det stå på dem?

Jag är en smitare

I dag skulle det ske. Just i dag skulle jag ta tag i kursen från helvetet och göra den klar. Sista inlämningsdag är 10 januari.

Vad gör Tant Grön i stället? Jo, läser bloggar, tvättar, bjuder in en grannfamilj på fika och kommer på att då måste det ju handlas och bakas innan. Och grannfamiljen är trevlig men bor i ett hem taget ur ett inredningsmagazin så kanske borde jag även städa lite. Så då gör jag det. Tills jag kommer på att jag inte duschat och då tänker jag att de ska ju inte äta från golven så det får se ut som det gör, huvudsaken värdinnan är skinande ren.

Och så går dagen och det fikas och barnen leker och så fikas det lite till med en vän som kommer förbi och nu är det dags att laga middag och till det gärna ett glas vin och då kan man ju inte plugga.

Om man kunde få högskolepoäng i hur man skjuter upp saker som borde göras då hade jag haft hur många poäng som helst. Dummadumma mej. Men i morgon är det ju en annan dag.

Mejl

9åringen har fått en egen mejladress. Gått med i något socialt forum. Lyssnat på sin mammas föreläsning om riskerna på nätet och villkoret att vi föräldrar har insyn i hennes förehavanden. Det finns så många dumskallar i världen som kan såra en liten flicka eller vilja henne ont.

I går fick jag ett mejl. Jag älskar dig mamma, stod det. I morse ett nytt. Du är rolig. Rara små rader att läsa. Särskilt om man jämför med lappen hon skrev häromdagen. Mamma är jättedum.

Och det hon skriver stämmer så klart. Jag är älskansvärd, rolig och ibland mycket dum. Mänsklig helt enkelt.

tisdag 4 januari 2011

Personkemi

Personkemi. Ett ord jag faktiskt fnyst åt. Ett ord jag tänkt är en god ursäkt för att slippa samarbeta, slippa lära känna nya människor. Personkemin stämmer inte.

Men ändock. Varför är jag så förtjust  i E 70 år, A 55 år, K 50 år plus? Hur kommer det sig att just Y lika gammal som jag, fortfarande är min vän efter drygt 20 år? Eller B som blev mig viktig för över 30 år sedan  fortfarande är viktig? H, som gjorde att jag överlevde under studietid och småbarnsår. På riktigt, gjorde så att jag behöll förnuftet.

M, som är en ny bekantaskap men som jag tyckte om så fort jag såg henne. Innan hon ens yttrat ett ord. Eller en annan M, som jag under gymnasietiden först fnyste åt men som mig sedan blev mig så kär så kär. R, som jag abslolut inte tycker om. L, som jag av artighet tolererar men som jag helst vill klappa till, liksaså J. Eller ytterligare en M, som gifte sig med min vän T, vilket jag är oerhört tacksam och lycklig över för hon är så jävla bra.

Kanske är det personkemi ändå. Och i så fall kan man känna av denna kemi bara genom det skrivna ordet? För varför annars föll jag för er, Venus, Cici, Ingersord, Natosh, Solängen, Lusamusa,  och några fler? Så inbördes olika, så olika mig, men ändå för mig intressanta. Märkligt.

Jag är en slarva. Jag söker ordning. Vill ha förklaringar till det mesta. Men detta med vem som engagerar mig och vem som inte gör det, där verkar det inte finnas någon ordning alls.

Personkemi, vad tror du om det?

Vankelmod

Efter en god natts sömn och en stor kopp kaffe om môra, då finns orken där. Orken för förändring, orken att flytta närmare de sina. Men ju längre dagen går desto tröttare blir hon. Desto fler ord försvinner ur minnet, desto fler meningar upprepas omochomigen.

Ja, älskade mormor. Hur ska vi göra? Är det bäst att bo kvar där det finns bra omsorg men där vi inte kan ses så ofta? Ett boende där du är känd, omtyckt, där personalen vet vilken som är din favorittröja, din favoritmat, men där vi som älskar dig inte bor. Eller, ska vi ro iland en flytt till något okänt men där jag vet att vi ses lite oftare? Vankelmod. Vankelmod.

Fôlkprat

Detta är värmländska. Ni som förstår, njut. Ni som inte förstår, ja, det är som det är med det.

Kvinnfôlk
di ä int
sôm vannlit fôlk

Int ôm en ä khär

Ur Fôlkprat, Stig Berg

Fôlk di prater ôm vär å vinn
Ä dä inte kônstit
att di inte ha nôe vektiere
å prat ôm
hur di har´et inômbords
å i hûvve
Tänk ôm di tala mä hjärte teminstingen
så en vesste
vecken en prata mä
ôm vär å vinn

Ur Fôlkprat, Stig Berg

måndag 3 januari 2011

Jag och Liv Ullman

Som liten var det mer eller mindre en lag att man skulle åka skidor. På längden och tvären och jämt. Som en lydig flicka fann jag mig i detta men när jag som äntligen myndig lämnade min snörika hemort så tänkte jag, aldrig mer. Aldrig mer skidor. För i den stora staden finns inga skidspår. Inga sådana måsten. Lycklig var jag.

Nu bor jag på landet. Igen. Och tyvärr har de senaste vintrarna varit snörika. Trots att detta är söder om Uppsala och inte norr om. Bekantingarna skidar omkring och sjunger friluftslivets lov. Och jag tänker att jag borde ge mig ut. För barnens skull. Skidaversionen kanske inte är genetisk, mina barn kanske skulle älska att åka skidor. Men jag vill inte.

Då tänker jag på Liv Ullman. Som i en intervju berättade om sin skidåkaruppväxt i Norge. I Norge där alla skulle gå på tur. Från den dagen hon flyttade hemifrån har hon inte stått på ett par skidor. Jag och Liv Ullman. Det känns bra att tänka så. Jag och Liv. Lite lika på något sätt.

Spänning

Om du söker spänning i tillvaron så res med SJ. Du vet inte om och när du kommer fram. Har du tur får du resa en del av tågresan med buss i stället. Då får du möjlighet at se Sverige från en motorväg eller kringelikrokig landsväg. Men då kan man väl ta i bilen i stället tänker du. Ja visst, men då missar du alla medresenärerna. Dessa människor som försöker överleva den kyliga väntetiden med att prata. Dessa människor som blir exalterade av att byta färdmedel och gärna berättar för dig vart de kommer ifrån, vart de ska, vad deras familj bor och jobbar med och vad de åt till frukost.

Om du däremot är noga med punktlighet och är helt ointresserad av vad damer och herrar från olika landsändar äter till frukost, då tycker jag att du ska resa med bil. Eller stanna hemma. Det är det allra bästa.

söndag 2 januari 2011

70-talist

Jag är 70-talist och eftersom jag var tonåring på 80-talet så är kroppen mitt tempel. Mina medsystrar i yngre generationer har tagit detta ännu längre, för dem är plastikoperationer något naturligt. Historiskt sett skaffade jag barn sent i livet, dessa barn är nu ett projekt. Trots att jag är en del av en ironisk generation så har jag svårt att granska omvärlden kritiskt. Jag bäddar in min avkomma i hjälmar, olika skydd och lusläser experternas råd om barnuppfostran. Ska bebisar åka fram eller baklänges i den superduper moderna vagnen med handbroms och kullager är en viktig fråga.

Jag är bevandrad i internet och mobilteknik men jämfört med dem som föddes på 90-talet är jag bara en cyberturist. De som är yngre bor i det land som jag bara besöker.

Jag har inte mycket tid för matlagning men dreglar över vackra kokböcker. Köket ska vara nyrenoverat och ha köksö och klinkers. Inredningsprogram på TV är min drog och snyggt är viktigt.

 Mina föräldrar engagerade sig politiskt medan min egen generation var de som påbörjade en mer egoistisk era som nu fortsatt. Solidaritet är omodernt.

Vuxen är ett skällsord eller ett slags skämt, vuxenpoäng kallar vi allt som kan ses som ordentligt och präktigt. T.ex. hus, barn, bil, fast jobb. Vi vill inte bli gamla. Ung är modernt.

Ibland undrar jag om jag inte föddes in i fel generation. Men nu är det ju som det är. Jag fortsätter troget min  omoderna kärringbana och håller kärringarnas fana högt.

Bortskämda

Mina barn är bortskämda. De vill ha massa mat, tak över huvudet, att vi ska hitta på saker tillsammans. De tänker minsann inte på att de kostar otrooligt mycket pengar och just därför kan jag inte få åka utomlandslångtbortdärdetärvarmt. Och inte får jag sitta och drömma om den resan heller för här ska minsann umgås. Egoistiska snorungar. Stackars mig.

Avlyssnat

En liten tös tappade tålamodet i mataffären. Hon ville ut därifrån. Mamman försökte blidka barnet med löfte om godisinköp. "Mammaaa, det är ju inte lördag! Då vill jag inte ha något godis"

Skönt att det är ordning på barnen när det inte är det på föräldrarna. Ett barn helt klart i kärringsmak.

Finnig tant

Det nya året inleddes med en stor finne på kinden. Som om ungdomen var på väg tillbaka. Och det kanske den är.  " Du är ingen gammal tant, eller ja, tant är du väl, men inte gammal", säger dottern till mig och hon har förvånansvärt ofta rätt.
Mitt ansikte blir mer och mer intressant. Ungdomsfinnar, bekymmersrynkor och oönskade hårstrån som helt plötsligt växer fram över en natt. Kanske kan använda mig själv i någon form av lotteri på den lokala julgransplundringen, typ gissa åldern, och så kan man vinna en halv gris eller ett kilo choklad eller vad det nu är man brukar vinna. Vet inte så noga, har aldrig deltagit i något liknande. Men nu är det dags. Gissa åldern på tanten och vinn en gris! Ett sådant förslag måste ju bara gå hem i stugorna. Eller?